Månadsarkiv: januari 2014

Första intryck av Mice and Mystics

Ikväll somnade barnen snabbt och då passade vi på att testa spelet Mice and Mystics som jag inhandlade i helgen. Vi smygtestade faktiskt spelet under helgen, mest för att få lite fason på reglerna och hann då inte spela färdigt innan klockan drog iväg. Men ikväll var det andra bullar, reglerna satt som en smäck och det var bara att plocka upp spelplanen och köra igång.

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg utgörs en spelsession av ett kapitel i den medföljande boken. Vi började föga förvånande på kapitel ett, allt annat hade känts ganska märkligt. Just detta kapitel bestod av sex stycken sidor, eller ”pages” som spelet kallar det, som ställer krav på att man som spelare hinner utföra de uppgifter som krävs för att vinna innan kapitlet är slut. Till vänster i bilden nedan syns ett timglas på nedersta rutan. Denna flyttas successivt uppåt av olika händelser och om den når markören med texten ”The End” har man misslyckats med kapitlet. Game over helt enkelt.

Styrenheten.
Styrenheten.

På höger sida skymtar man fyra kort som ligger utefter en nummerserie. Denna serie avgör i vilken ordning de olika karaktärerna utför sina actions under en spelrunda. När det är dags att slåss lägger man till fiendekorten i fråga, blandar om korten och placerar ut dem. På så vis har man koll på vem som får bråka vid vilken tidpunkt. Detta sker per automatik efter ett tag och momentet är så enkelt att man till slut inte tänker på det.

Enligt reglerna fick vi välja ut fyra möss (utav fem möjliga) att spela med, vilket betydde två var för mig och H. Som i rollspel har mössen olika klasstillhörighet, till exempel Warrior och Healer, som innebär lite olika förmågor och restriktioner på utrustning. Dessutom får mössen abilities när de går upp i level för att anpassa dem ytterligare. Om man jämför med spel som Mage Knight är levelingsystemet ganska primitivt – man får helt enkelt välja en ability som passar ens klass – men det gäller att komma ihåg att spelet är från sju år.

Spelplanen byggs upp utefter kapitlets anvisningar genom att passa ihop kvadratiska ”tiles”. De hänger ihop på ett ganska klurigt sätt genom markeringar på sidorna som visar om det går att ta sig från en tile till en annan. Dessutom är de tvåsidiga och kan flippas runt. I det första kapitlet klättrar mössen ner i en kloak. Då flippar man över hela tilen och vips är mössen igenom.

Spelet riggat för kapitel ett.
Spelet riggat för kapitel ett.

I början gick det väldigt bra och våra möss spöade kackerlackor och krigarråttor på löpande band. Men i vårt högmod bestämde vi oss för att ge oss på ett sidouppdrag som visade sig vara förödande. Beroende på hur man slår med tärningarna inträffar förr eller senare en ”surge”, vilket på ren svenska betyder att det dyker upp fiender. Just den här gången var fienden slottskatten Brodie, en sadistisk rackare som helt enkelt är jävligt brutal. På ett par omgångar bestående av flera riktigt oturliga rolls låg alla våra råttor på köksgolvet. Doh!

Damn you Brodie!
Damn you Brodie!

Efter ett par timmar med spelet känns det ganska bra ändå. Spelet är väldigt storydrivet och just nu känns det lite surt att spela igenom samma story en gång till – det var inget vi pallade direkt efter vi blev kattmat. Vi ska ta ett försök till om ett par dagar när vi torkat tårarna. Spelmekaniken är på gränsen till för primitiv för min smak och jag tror att man måste vara upplagd för detta när man börjar spela. Just ikväll var detta någonting bra – jag hade inte orkat med en Arkham efter en lång dag på jobbet. Även H tyckte att det var skönt med de enklare reglerna som omväxlig så jag var alltså inte ensam om att  kunna uppskatta spelets egenskap.

Baserat på mina första intryck ger jag spelet godkänt. Men vem vet, de senare kapitlen kanske är riktigt awesome.

Bränna pengar

I lördags när öltarmen gjorde sig påmind tog jag en sväng in till stan för ett besök på systemet. Nyrik som man är vid löning smet jag även in på Helges Håla i hopp om att hitta något nytt brädspel och därigenom cementera vår dåliga ekonomi. Trots att Arkham Horror och Mage Knight är kul och finns att tillgå här hemma är det alltid spännande med lite nytt. Tack vare allt tittande på Tabletop kände jag mig förberedd och hade ganska många spel på min lista som jag skulle kunna tänka mig, till exempel Betrayal at House on the Hill och Lords of Waterdeep.

Men efter att ha ägnat en bra stund åt att gå igenom butikens spelutbud (som är ganska gediget) hittade jag inte något av de spelen jag först tänkt mig. Jag hörde mig för och det visade det sig att jag – surprise – inte är ensam om att kolla på Tabletop. Enligt personalen brukar spel som har legat på hyllkanten länge och väl sälja slut i ett nafs om de varit med i serien. Det kunde man ju ha räknat ut. I vilket fall var jag inte beredd att gå tomhänt från affären. Jag har lärt mig att om man velar för länge över något som man vill köpa går pengarna garanterat till något annat. Typ barnkläder eller blöjor.

Nåväl, när den första besvikelsen lagt sig gick jag utanför ramen för vad Tabletop har bjudit på och kom då att tänka på en lovande dungeon crawler med ett ganska udda upplägg som jag läst lite om på nätet. Spelet heter Mice and Mystics och fanns dessutom i lager. Efter en diskussion om prislappen kom vi överrens och jag gick nöjd ifrån butiken med spelet i handen.

Möss och mystik.
Möss och mystik.

So far har jag bara hunnit läsa igenom regelboken men upplägget verkar ganska ballt. Som spelare tar man kontroll över kungens lojala män (och kvinnor) som av någon hemsk anledning förvandlats till möss. Med i kartongen följer en historiebok med en uppsättning kapitel i och varje kapitel i sig utgör en spelsession. Kapitlen hänger ihop som i vilken bok som helst och tanken är att man inför en spelsession har lite stämningsfull högläsning för att komma in i storyn. Själva storyn verkar vara barnvänlig –  spelet är ändå från sju år – men om man som mig har barnasinnet kvar är det säkert inga problem. Dessutom behöver vi ett alternativ till de lite tyngre spelen jag nämnde inledningsvis.

Jag lär återkomma med intryck och åsikter. 🙂

Konceptuella modeller

En arbetsskada jag fick med mig från min tid som doktorand är förtjusningen över enkla och tydliga konceptuella modeller. Jag vill minnas att min far en gång sa att det går att bli intresserad av nästan vad som helst, bara man lägger ner tillräckligt med energi på det. Efter sju år på universitetet är det svårt att säga om det där med konceptuella modeller någonsin var ett genuint intresse hos mig eller om jag formade mig själv till att tycka om dem. Men det finns någonting vackert i att ta något komplext, abstrahera det och fånga essensen i en modell. Dessutom kan jag efter min tid i den akademiska världen konstatera att det är jävligt svårt.

Anledningen till att jag pratar om det här är att jag sprang på en sådan modell tidigare idag när jag bläddrade igenom Evans fantastiska bok Domain-Driven Design – Tackling Complexity in the Heart of Software. Modellen i sig är inte på något sätt central i boken men den är sjukt tydlig och enkel vilket gör att den kvalar in på min ”modeller jag gillar”-lista. Dessutom var den så enkel att rita av att jag slipper åka dit för stöld. 😛 Här har vi den:

model

Jag ska beskriva begreppen så att det hela blir lite mer begripligt för er som inte har koll på Domain Driven Design (DDD). Modellen (”Model” i figuren ovan) är ett centralt begrepp i DDD och utgör en abstraktion över utvalda delar av en domän som kan användas för att lösa verksamhetsproblem. Modellen i sig är något abstrakt – var och en av oss bär på olika mentala modeller över hur saker och ting förhåller sig till varandra – och den kan konkretiseras på lite olika sätt. Ett sätt är att rita ett diagram. Ett annat sätt (som förespråkas i DDD) är att implementera modellen i programkod. Implementationens utformning blir då systemets design (”Design” i figuren ovan). Det man med DDD vill uppnå är att minimera avståndet mellan Model och Design till den grad att det inte finns någon egentlig skillnad. Måhända utopiskt men mycket fräckt.

Allt eftersom man får en ökad förståelse av modellen gäller det att överföra det man lärt sig till designen. Detta är alltså en iterativ process (som pilarna påvisar). Centralt i figuren har vi även ”Paradigm” som en länk mellan Model och Design. Här menar Evans att valet av programmeringsparadigm är en viktig faktor för att man ska kunna uttrycka modellen på bästa sätt. Det kan vara så att objektorientering inte är det bästa valet bara för att det är något man är van vid.

Anyhow, jag tror jag har fått fram min poäng. Enkla och tydliga figurer får mig att mysa! 🙂

Våga lämna

För drygt en vecka sedan sprang jag på en grej på Wil Wheatons blogg som jag inte har kunnat släppa. Det var egentligen inte det hans inlägg handlade om som fångade mig utan istället en bild som han länkade in i sitt inlägg. Jag följer hans exempel och postar bilden här nedan, läs och begrunda:

lawsofmodernman233

När jag först läste texten visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Men om man låter bli att vara bokstavstrogen och låter budskapet sjunka in en stund tycker jag att innebörden känns väldigt sund, sundare än mycket annat jag har läst på sistone. Jag menar, att gå till jobbet kan kännas jävligt surt vissa dagar men jag skiter inte i det eftersom jag vet att det kommer bättre dagar och att jag behöver pengarna. Skulle jobbet däremot känns surt i stort sett varenda dag är det förmodligen bäst att gå vidare. Oavsett om det handlar om jobb eller inte är det inget enkelt råd att följa, men svårast är nog att komma fram till insikten att man har fastnat i saker som bara bidrar med negativitet.

Med texten i ryggsäcken har jag under veckan som gått funderat på hur jag förhåller mig till saker i mitt liv. Det jag har insett so far är att det inte finns så mycket som jag inte kan skita i, om jag nu skulle vilja. Jag menar, det mesta man gör är ändå konstruktioner som man själv har skapat (eller andra har skapat åt en). Är du less på att vara den som måste styra upp saker och ting för att ingen annan gör det? Well, då undrar jag vad som skulle hända om du helt enkelt lät bli att göra det. Skulle världen gå under? Nej, folk skulle i värsta fall undra, men människor är i regel så pass självcentrerade att de inte skulle fundera särskilt länge.

Att komma till insikten att det mesta är konstruktioner som man kan välja att lämna om de inte tillför en något är stort. Och det är inte det minsta själviskt – tvärtom. Att axla martyrrollen och söka sympatier för att man gör saker man inte vill göra hjälper inte någon och gör mer skada än nytta.

Jogg på jobb

För ett par dagar sedan fick jag nys om att det under lunchen samordnas lite joggingrundor på jobbet. Som några säkert vet är jag ingen motståndare till jogging som träningsform, tvärtom gick jag igenom ett nioveckorsprogram i somras för att jobba upp kondisen. Programmet heter c25k och det fungerade sjukt bra för mig. Att kunna jogga i trettio minuter utan avbrott var något jag trodde var förunnat andra, mer fysiskt lämpade för träning i allmänhet än jag, men den här soffpotatisen kunde minsann han också!

I vilket fall, trots oron över att jag saknar vettiga kläder för vinterlöpning signade jag upp för veckans sista pass. Och veckans sista pass var idag, fredagen som kommer gå till historien som dagen då årets första snö kom i samband med blåst och minusgrader. De andra tappra kom väl förberedda till löparrundan, iklädda långärmade funktionströjor. Jag körde åttiotalsinspirerat med luvtröja i bomull. A blast from the past helt enkelt.

Det var kallt som fan (i alla fall till en början) men efter en stund hamnade vi i ett skogsområde där träden agerade vindskydd och då kände jag inte av kylan så värst mycket. Väl tillbaka efter en dryg halvtimme känner jag mig ordentligt pepp inför nästa veckas rundor, helst med en riktigt funktionströja. Dagen till ära hade jag tänkt att bjuda på en selfie (för att använda moderna uttryck) men glömde helt bort att agera fotograf. Återkommer med bildbevis!

Back at the office kom jag att tänka på en grej som en kompis postade på Facebook för ett tag sedan som passar mig som hand i handsken nu när jag börjat motionera igen. Om man ska tro bildens budskap vill jag påstå att jag är riktigt med i matchen! 🙂

bearding

Nej nu är det bannemig fredag, vilket utöver den redan nertuggade tacon betyder whisky, jordnötter och kvalitetsunderhållning i SVT (läs: På spåret). Trevlig helg och skål!