Månadsarkiv: april 2014

Ingelstads Whiskyvänner

Whisky är något som har legat mig varmt om hjärtat under många år, i synnerhet rökiga rackare från Islay. Problemet med denna ädla dryck är att det kostar ganska mycket pengar att köpa sorter som är lite mer fancy och visst är det surt om man inte gillar flaskan man betalat en ordentlig hög med pengar för?

Ett sätt att lösa detta dilemma är att gå på whiskyprovning. Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen hörde mig för om hur man blir medlem i Växjös whiskyklubb och det visade sig vara ganska omständigt. Man ska visst hänga med som gäst vid ett par tillfällen innan man ens kan ansöka om medlemskap och det är inte alltid så väl att det finns gästplatser på provningarna. Dessutom har jag hört att det är ganska mycket riv efter platserna på provningarna och att de tar slut i ett nafs så fort de släpps.

Orka.

Därför blev jag glad när min vän Jonas sa att han hade dragit i lite trådar och planerade att starta upp en whiskyförening i Ingelstad. Tumme upp från mig och ganska snart efter att jag fick nys om initiativet anordnades ett möte på Trollkvarnen här i Ingelstad där föreningen startades upp. Det var ett tjugotal entusiaster som samlades och deltog i denna första träff. Extra kul var att jag valdes in som ledamot!

Planen för första året är att anordna fyra provningar där den första går av stapeln den 16e maj. Jag hörde att det visst finns ett fåtal platser kvar så om du har ett whiskyintresse och bor eller kan ta dig till Ingelstad är du välkommen att höra av dig till föreningen. För mer information går det bra att besöka föreningens hemsida med den fina URLen trevligprovning.se.

Väl mött!

Att leva upp till sitt motto

Idag ska vi ha lite påskbord för familjen i all enkelhet här hemma och därför planerade vi en ganska lätt lunch bestående av nyponsoppa och mackor. Att storhandla med barn är bitvis stressigt och det är inte alltid man hinner titta så noga på alla varor som åker ner i vagnen. När det var dags för nyponsoppan pryddes paketet med texten ”Inget tillsatt socker” och det låter ju bra. Utan att reflektera mer över detta hamnade förpackningen i kundvagnen.

När vi kom hem inspekterade H paketet lite närmre. Som man kan tänka sig har bristen på socker kompenserats med andra konstgjorda medel som man helst inte vill stoppa i sina barn. Detta är något som man verkligen inte skyltar med. Jag tog ett kort på paketet – kan ni se vart informationstexten finns? Är den lika uppenbar som det där med att produkten innehåller fibrer och C-vitamin?

Tydligt?
Knappast.

Som grädde på moset är Ekströms slogan ”Naturligt gott sedan 1848”. Sedan när blev aspartam naturligt gott? Nej, jag tycker att om man nu inte kan leva upp till sitt motto kan man i alla fall vara tydlig när man frångår det. Därför bjuder jag på ett förslag till alternativ förpackning:

Det här blev väl tydligare?

Glad påsk till er alla!

Svensson goes Moberg

Innan jag och min fru gjorde slag i saken och gifte oss diskuterade vi det där med efternamn. H ville behålla sitt efternamn vilket jag förstår. Svensson är föga spännande och jag hade gärna tagit min frus efternamn om det inte hade varit för mitt doktorandskap. Jag hade någon föreställning om att ett efternamnsbyte skulle göra det rörigt att hålla ihop mina vetenskapliga publikationer – i dessa anges författare med namn och e-post och vid ett namnbyte blir ju dessa inte längre aktuella. Jag vet inte om dessa tankar var särskilt berättigade men jag bestämde mig i vilket fall för att behålla gamla hederliga Svensson.

Ett par år passerade och jag satt hemma hos svärföräldrarna och pratade med svärfar. Vi kom av någon anledning in på det där med efternamn eftersom svärmor och svärfar har olika efternamn, precis som jag och H hade. Jag frågade om han upplevt att han saknat att ha samma efternamn som övriga familjemedlemmar, om han någon gång funderat på att byta. Han sa att han inte hade funderat på att byta men att det har hänt att folk inte kopplat samman honom med sin familj, just på grund av att efternamnen är åtskilda.

Det där han sa har grott inom mig ett tag och när jag tänker tillbaka på anledningen till varför jag behöll mitt efternamn inser jag att den inte gäller längre. Jag är inte längre doktorand och jag ser inte att jag kommer producera vetenskapliga publikationer inom en överskådlig framtid.

Så jag bestämde mig för att ta steget. Mitt namn är inte längre Martin Svensson utan Martin Moberg. Min namnteckning ser ut som skit och tanken på att jag har bytt efternamn känns fortfarande främmande. Men på något sätt känns vi som familj mer som en enhet nu. Om inte annat kommer folk att skriva ”Fam. Moberg” på våra framtida julkort.

Tankar under en promenad

Igår eftermiddags gick jag och H till affären med de två små sovandes i vagnen. De sov så hårt att vi unnade oss en extra promenad och kom då in på att prata om ett nyhetsinslag som jag såg på TV för någon vecka sedan.

Inslaget var ett reportage från östra Ukraina där reportern i fråga intervjuade en taxichaufför i och med det instabila läget som råder där just nu. Denne sympatiserade med Ryssland och ville mer än gärna gå tillbaka till tiden då Ukraina var en del av Sovjet. Jag blev nyfiken på vad han hade för argument och höjde TVn för att lyssna.

Om jag minns hans berättelse rätt var han tidigare anställd på en fabrik och tjänade tillräckligt för att få vardagen att gå runt. Idag kör han taxi i en stad där folk inte har råd att betala för att åka taxi. Vad jag minns diskuterades det inte i inslaget men jag förstod det som att fabriken inte gick att driva längre i en verklighet där lönsamhet är viktigare än någonting annat. Vidare berättar han att det under sovjettiden fanns tillgång till fri skolgång och sjukvård. Detta har enligt honom förändrats nu och vettig utbildning och sjukvård är till för de som har råd.

Nu argumenterar han förstås för sin sak och förskönar säkert bilden över hur det var. Jag är inte heller överdrivet politiskt insatt och saknar kunskap för att kunna uttala mig på ett vettigt sätt om olika politiska ideologier. Men när jag ser inslaget om den fattige taxichauffören kan jag känna att det där med välfärd är något bra och att grundläggande samhällsfunktioner borde finnas till för alla oavsett inkomst. Det motsatta kan väl inte leda till något annat än ökade klasskillnader och splittring? Hela tanken med ett samhälle är väl att vi ska samsas och leva tillsammans som en grupp? Och hur kul är det att tillhöra en grupp där man inte får vara med på lika villkor?

Jag är förmodligen naiv men det måste finnas saker i världen som är viktigare än att effektivisera och maximera vinst.

Matblogga?

För nån vecka sedan när jag slötittade på TV fastnade jag för Pluras matprogram. I det programmet lagade de något så konstigt som knäckebrödspizza. Jag blev inspirerad och bestämde mig för att utsätta familjen för rätten idag, om än i något modifierad form från den som visades på TV. Familjen (eller i alla fall jag och min fru) blev nöjda med tanke på hur enkel den var att veva ihop. Och nu när den här bloggen ändå inte har någon röd tråd tänkte jag delge er receptet.

Saker jag använde:

* En rund kaka knäckebröd (t ex Leksands)
* Tomatpuré
* Pesto
* Tomat
* Rödlök
* Mozarella
* Skinka
* Körsbärstomater
* Basilika

Så här gjorde jag:

1. Sätt ugnen på 200 grader.

2. Bred ett tunt lager tomatpuré över knäckebrödet. Se till att det täcker överallt.

3. Skiva nån tomat, skinka och mozarella och fördela över pizzan. Här vevade jag även på lite torkad oregano och några vev på pepparkvarnen, mest för att jag kunde.

4. In med pizzan mitt i ugnen i 10 minuter. Tiden spenderas bäst med att halvera körsbärstomater och skiva rödlök tunt.

5. Fördela körsbärstomaterna och rödlöken på den färdiga pizzan efter tycke och smak. Garnera gärna med lite färsk basilika.

6. Ät – gärna med en öl!

Så här blev resultatet:

En fest för ögat!
En fest för ögat!

Nu tar vi helg mina vänner!