Månadsarkiv: juni 2014

Rädsla är sämst

Jag var sexton år gammal och skulle gå på disco. Inte för att jag egentligen var intresserad av det där, jag var väldigt nöjd med mitt liv som det var. Jag och mina vänner spelade TV-spel, kollade film och hängde som man gör när man är ung. Men den här gången var annorlunda. Jag var nu gymnasist och det var dags att gå på ”riktigt” disco, på Oléo. Alla andra skulle ju gå och då kände jag att jag också borde det. Så jag gick.

Väl där hade vi faktiskt riktigt kul, mina nyfunna vänner på det naturvetenskapliga programmet på Teknikum och jag. Framåt kvällen blev jag törstig och bestämde mig för att korsa dansgolvet för att ta något att dricka. Jag meddelade mina vänner och begav mig bortåt. Ett par meter från baren var det någon som knackade mig på axeln. Var det någon av mina vänner som också skulle köpa något? Jag vände mig om och möttes av en knytnäve i ansiktet.

Det blixtrade till för ögonen och jag singlade ner mot golvet. Tiden liksom gick i slow motion och jag tittade upp för att försöka förstå vad som hände. Framför mig stod en grupp ungdomar som jag bedömde var av ”utländsk härkomst”.

Min kropp landade tungt på det hårda golvet. Jag minns att jag fick ytterligare en smäll – en hoppspark i ryggen – under min flykt från dansgolvet. Med gråten i halsen sprang jag upp, upp och ut. Undrande ansikten flashade förbi, en vakt stannade mig och undrade vad som hade hänt. En stund senare satt jag i bilen på väg hem med pappa vid ratten. Jag hatade kvällen, människorna, vakten, allt och ville bara hem.

Händelsen tog väldigt hårt på mig, så pass hårt att jag skulle vilja klassa den som smått traumatisk. De fysiska skadorna läkte snabbt men traumat påverkade tyvärr min syn på invandrare under många år därefter. Jag vill inte påstå att jag var uttalat motståndare till invandring men jag föll in i en liknande jargong som man hör i dagens högervindar, typ ”varför ska de komma hit och stjäla och bete sig illa?”. Att jag bara ett par år tidigare hade varit nära vän med åtminstone två personer som man kan klassa som andra generationens invandrare vägde jag inte in i resonemanget.

Åren passerade och mina känslor mattades efterhand av. Jag lärde känna människor med utländsk bakgrund och förstod slutligen att slagskämpen på discot var en isolerad händelse. Men det är inte förrän nu, när ytterligare drygt sexton år passerat, som jag med hjälp av världens bästa H förstått varför jag hade hamnat så snett i tanken.

Jag var rädd. Varhelst jag träffade på ungdomar med invandrarbakgrund var jag tillbaka på discot och kroppen signalerade fara. Min hjärna hade byggt upp ett försvar mot ”de andra” för att skydda mig från att återuppleva den där kvällen.

Sannolikt var det också rädsla som fick personen som slog mig den där kvällen att faktiskt utföra dådet. Hans rädsla kanaliserades till en våldsyttring och jag råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Hade kanske hans rädsla uppstått under en motsvarande upplevelse, eller ännu värre? I mina ögon liknar det en ond spiral, ju räddare vi blir desto mer kanaliseras rädslan till något dåligt.

Anledningen till att jag kom att tänka på den där kvällen just idag är att det imorgon är SDs tur att inta scenen i Almedalen. Som jag ser det bygger deras politik på att utnyttja de rädslor som finns hos människor likt den jag precis beskrev för att få mandat till att vidare utveckla klyftan mellan ”vi” och ”dem”. Likt rövarna i Mattisborgen vill man behandla rädslorna genom att helt enkelt undvika varandra. Huvudet rätt ner i sanden bara. Hur rimmar det med vedertagna metoder för att behandla och arbeta bort rädslor, t ex KBT? Visst är det dumt?

Om du som läser detta tycker att jag är fel ute vill jag passa på att utmana dig. Var öppensinnig och intresserad när du pratar med människor i sommar. De är inte farliga. Hoppas att du hinner inse det innan den 14 september.

Kortsiktighet

Ikväll fastnade jag framför SVT som sände direkt från premiärdagen i Almedalen. Mitt nyfunna intresse för politik fick mig att engagerat hänga med och jag fastnade i synnerhet i en debatt angående arbetstidsförkortning.

Jag vet var jag står i frågan. Som jag tidigare avhandlat här på min blogg ser jag med skepsis på den traditionella synen att jobb och person ska vara så hårt sammankopplade. Om man nu vill leva för sitt arbete, fine, men det ska finnas möjlighet för de som inte ser jobb som meningen med livet att kunna få en enklare vardag. En kollega till mig drog exemplet om stressade mornar där allt måste klaffa för att ungarna ska lämnas på dagis innan tuppen vaknat – finns det något mer meningslöst att bråka om? Att minska på negativ stress är någonting positivt, vilket i min hjärna borde leda till att människor mår och presterar bättre när de väl arbetar? Dessutom borde väl en förkortad arbetstid ge utrymme till fler arbetstagare?

Anledningen till att jag surnade till och började skriva av mig om det här var efter att en företagare som var skeptisk till idén uttalat sig i debatten på följande sätt:

– Jag skulle också vilja jobba fyra timmar om dagen och tjäna massor med pengar.

Massor med pengar? Är det det man är rädd för, att individen inte ska tjäna massor med pengar? Eller menar hon att det är fråga om lathet? Båda dessa är för mig helt fel infallsvinklar i frågan. För mig handlar det främst om att människor ska få mer tid till att vara människor, att hinna stanna upp emellanåt under den lilla tid vi har på jorden. Misstolka mig inte: jag tycker om och trivs med att jobba, men jobbet är inte jag. För de som nu tycker att meningen med livet är att jobba ska självklart få göra det – det säger jag ingenting om – men i min hjärna kan inte det fokus hon ger sken av att ha vara förenligt med människors välbefinnande.

För vad ska man nu göra med ”massor med pengar”? Köpa en jävla lyxjakt? Blir man lycklig då? En retorisk fråga såklart – jag tror att ”rimligt med pengar” räcker för de allra flesta och att minskad stress tillsammans med mer tid för familj och vänner väger upp för det materialistiska begäret ganska så snabbt.

Jag vet inte om jag har blivit skadad på sistone men nuförtiden ser jag gång på gång tecken på att vi människor är okrönta mästare i att vara kortsiktiga, vad det än må gälla.

 

Martin skrev aldrig dagbok

Det är nu ungefär ett halvår sedan jag plockade upp bloggen efter att den har legat i träda. Tidigare har jag använt den mest till att dokumentera resor och händelser under mitt doktorandskap – något som var ganska tråkigt och jag kände att jag inte fick ut särskilt mycket av att blogga på det viset. Det var mer något som jag trodde jag borde ha som doktorand, att ha ett utrymme i sajberspejs för min forskning.

Vid årsskiftet bestämde jag mig alltså för att testa på bloggandet igen. Syftet den här gången var att utmana mig själv inom ett område där jag inte är så nöjd med mitt sätt att agera. En egenhet jag haft så länge jag kan minnas är att jag har svårt att släppa ifrån mig saker jag skriver. Ett enkelt mail kan om det vill sig illa ta ganska lång tid att författa. Jag byter ord, formulerar om meningar och suddar ut hela stycken. Samtidigt vet jag någonstans att jag skriver helt okej och att jag inte borde lägga energi på att korrigera mig själv. Förmodligen handlar det om att jag vill skriva så rätt som möjligt och att jag riskerar att bli bedömd av mottagaren, vilket också är en ganska meningslös tanke. Vem bryr sig liksom?

Jag bestämde mig därför för att inte lägga någon tid att tala om på att korrigera och att skriva om utan att istället låta texten få bli som den blir. Visst korrekturläser jag och velar emellanåt men med mantrat ”släpp det här nu, det är bra som det är”.

Ganska tidigt märkte jag att inläggen gick allt snabbare att skriva och att nervositeten över att publicera dem minskade i styrka. Från att vara riktigt nervös vid första publiceringen är jag nu i ett läge där det känns rätt gött. En del av den positiva känslan är såklart uppmärksamheten och att se statistik på antalet besökare på bloggen.

Men den största behållningen med mitt bloggande är att jag genom att sätta pränt på mina reflektioner formulerar vad jag själv egentligen tycker om ditten och datten. När jag sätter dit den sista punkten på ett inlägg är det som att jag kan gå vidare därifrån nästa gång, att jag har formulerat och kommit fram till en sorts slutsats. Jag har aldrig skrivit dagbok men jag kan tänka mig att känslan är någorlunda lik. Inte för att jag är eller kan vara så personlig här på bloggen som jag hade kunnat vara i en dagbok, men det räcker gott för mig.

Dessutom kanske någon därute kan komma vidare i sina egna grubblerier genom att läsa om mina. I alla fall för mig är det genom att prata med och att försöka förstå andra människor som jag upptäcker nya sidor av mig själv.

Vad väntar du på? Sätt igång och lär känna dig själv genom att blogga du med! 😉

En doktorands tvivel

Av en händelse sladdade jag in på mitt bortglömda Google Drive-konto härom dagen. Undansparat fanns föreläsningar, labbuppgifter och utkast till vetenskapliga artiklar från ett tidigare liv som framkallade en aningen arbetsam nostalgisk känsla i mig.

En av filerna visade sig nämligen vara en presentation om Linked Data som jag höll för många år sedan. När jag skummade igenom den kom jag att tänka på anledningen till varför jag började tvivla på idén som jag under så lång tid trott och byggt upp mina studier kring. För den oinvigde i detta relativt okända ämne kan ni som jag skumma igenom min presentation här:

Man kan säga att min forskningsinriktning i grund och botten handlade om systemintegration med hjälp av en uppsättning teknologier som tillsammans är tänkta att bidra med en semantisk dimension (se ovanstående presentation för mer info). Med hjälp av RDF Schema kan man modellera en ontologi – en begränsad världsbild – innehållande begrepp och deras inbördes relationer till varandra. Tanken med denna ”begreppskarta” är att ge tolkande system möjlighet att resonera kring data och dra diverse slutsatser.

I och med begreppet Linked Data introducerades även best practices över hur man bör integrera system som exponerar sin data som RDF – genom en REST-arkitektur där man enkelt kan slå upp och traversera data och deras relationer över HTTP.

Så vad är problemet? Idén med att använda REST för att integrera system är något som verkligen har anammats i andra sammanhang idag (t ex REST + Json) och att kunna ange metadata i form av grundläggande satsdelar (med subjekt, objekt och predikat) kan anses ganska kraftfullt.

Det fundamentala problemet är helt enkelt att de världsbilder (eller ontologier) vi modellerar måste delas av alla beroende parter för att vara meningsfulla. Tänk bara på hur olika vi människor ser på och uppfattar saker, på hur svårt det är att kommunicera utan att det blir missförstånd. Om vi hade delat exakt samma världsbild hade vår samvaro varit bra mycket enklare (men förmodligen mycket tråkigare). Vi kan lära oss att förstå varandra genom att vända och vrida på saker och förhoppningsvis hittar vi till slut en ”mappning” mellan våra mentala modeller. Dessutom finns det i många avseenden formella eller informella ”standarder” som sammanför våra världsbilder. Jag tänker då till exempel på etikettregler, trafikregler och så vidare.

Problemet är alltså att oavsett hur fint mitt RDF Schema är utformat måste tolkande system antingen mappa begreppen till något för systemet begripligt eller förstå dem out of the box för att kunna ha någon egentlig användning för dem. I båda fallen måste världsbilderna vara kända sedan tidigare.

Det låter ju inte särskilt magiskt? Det är ju inte som att systemen genom Linked Data får någon högre nivå av insikt? Nej, det är just det som är grejen, systemen måste ha inbyggt stöd för de världsbilder som ska stödjas. Vissa saker kan vi kanske komma överens om hur det ska se ut på ett generellt plan – vi har till exempel Dublin Core – men när vi börjar komma ner på detaljnivå vill jag påstå att det är nästintill omöjligt att få till en modell som både är generell och användbar. Det är lite som att bygga ett standardsystem och förvänta sig att alla ska bli nöjda och glada utan att det går att anpassa. Är det då ens meningsfullt att modellera och exponera data utefter ett visst systems världsbild?

Emot slutet av mina studier kunde jag inte se meningen med det och min inställning har inte ändrats efter ett par år ute i verkligheten. Jag tycker fortfarande att satslogik i kombination med REST är ett intressant sätt att integrera system. Det är den semantiska dimensionen jag inte kan förstå hur jag än vill. Om man bortser från den aspekten av Linked Data har rekommendationen kanske en framtid.

Det hade inte mina studier – den semantiska dimensionen var på tok för viktig i min argumentation för att jag skulle orka fortsätta som nybliven pappa och husägare. Men vem vet, kanske tar jag upp tråden lite längre fram och återkommer med en självkritisk reflektion över hur coola teknologier kan förföra vem som helst.

Civil olydnad

Efter frukost förpassade jag mig till vår altan för en välförtjänt kopp kaffe i solen. Barnen skötte sig föredömligt, de lekte och underhöll sig själva och jag slöt ögonen för att vila i stunden. Problemet var bara att jag inte lyckades varva ner. Kroppen mer eller mindre skrek efter stillsamhet efter att ha trängts med alla barnen i sängen under natten, men hjärnan höll inte med. Den skulle nödvändigtvis jobba med gud vet vad.

En stund senare kom H ut och gjorde mig sällskap i solen. Jag berättade för henne om min upplevelse och där någonstans inleddes en diskussion om viktiga saker som jag tänkte skriva av mig om här.  Men först ska jag skriva några rader om i onsdags.

Det var planerat sedan länge att H och barnen skulle åka hem till svärföräldrarna. Dottern har sommarlov från förskolan och det gjordes en grej av man skulle övernatta hos dem. Detta innebar att jag skulle få en hel kväll till att hitta på precis vad jag ville – något som inte händer särskilt ofta som trebarnspappa. Jag vet att jag berättade om detta på jobbet, att jag orerade om att jag nu minsann skulle unna mig att spela tv-spel, kolla fotboll och vältra mig i saker som jag älskar att göra. På det replikerade en kollega nåt i stil med: ”du kanske bara ska vila?”.

Vila? Hur gör man det? På väg hem med buss ringde jag till pizzerian för att plocka upp en kebabtallrik. Jag ville ju inte förlora någon tid. Kebaben hade ganska snart förflyttats till min mage och där satt jag framför TVn och tittade på VM-fotboll. Här någonstans borde ett totalt lugn infunnit sig, men nej, jag lyckades inte varva ner. Jag kollade Internet stup i kvarten och väntade i stort sett ut fotbollen så att jag kunde gå och lägga mig.

Vi är nu tillbaka på vår altan. Jag hade precis berättat om min onsdag för H eftersom känslan jag nyss hade känt var väldigt likartad. Jag minns inte om det var jag eller H som sa att det vanligtvis tar ett tag att varva ner innan man kommer in i semesterlunken, att det är normalt och inget att hänga upp sig på. Nu vet jag med mig att jag är en prestationsinriktad människa som lägger mycket energi på (och en del oro över) att göra ”rätt”. Detta gäller i synnerhet på jobbet. Det kan ses som en styrka eftersom jag är noggrann och ser till att tänka igenom saker för att de ska bli så bra som möjligt. Det innebär också att jag möjligen har svårare än andra att släppa jobbet när jag väl slutar för dagen eller går hem på semester.

Samtidigt kan jag känna att det är konstigt att någonting som ger upphov till negativ stress har normaliserats. Jag vet med mig att jag har ändrat inställning till mycket under min tid som förälder – att jag har förstått att familj och vänner är viktigare än allt annat – men vad är syftet med att som heltidsanställd harva 40 timmar i veckan med något som har med allt annat att göra än just familj och vänner? Jag kan bli så glad när jag läser artiklar som den här eller springer på politiska rörelser som Enhet. Dessa kanske är väl extrema tankar och idéer men ändå tillräckligt intressanta för att låta sig inspireras av.

Min relativt nya nyfikenhet på politik har gjort att jag emellanåt inleder politiska samtal. Jag vet att jag i ett par av dessa har frågat om och på vilket sätt min samtalspartner anser kapitalism vara ett bra system, och de flesta har sagt saker som ”det finns inget system som har fungerat bättre i alla fall”. Det må så vara – jag har mycket att lära om politik – men för mig känns det som att man här använder ordet ”fungera” väldigt kortsiktigt. Jag tror helt enkelt inte att det går att förena hetsen på ständig tillväxt med ett sunt förhållningssätt till vår planet – se bara på kapplöpningen för att roffa åt sig av oljefyndigheterna i norra ishavet. Fler exempel behövs väl knappast? Bara tanken över denna girighet får mig att må illa.

I jakten på tillväxt och vinst dyker stormarknader upp som svampar i skogen och lockar med slit- och slängprodukter för att vi ska konsumera mer grejer som vi inte visste att vi behövde, och för att vi ska ha råd att konsumera mer måste vi också jobba mer. Vi jobbar mer och får mindre ork och energi åt det som är viktigt, det vill säga familj och vänner. Det kan väl inte vara ett sunt sätt att leva, hur mycket man än försöker argumentera att kapitalism är en fungerande modell? Vi har en begränsad tid på jorden och våra barn växer upp väldigt fort. Ska då hela vårt syfte vara att bli en kugge i ett tillväxtmaskineri?

Det blev eftermiddag och våra gäster började dyka upp. H fyller år idag och vi skulle äta en bit tårta med familjen. En stund tidigare hade mitt lugn infunnit sig. Inte så mycket för att jag hade kommit in i semesterlunken utan för att jag hade landat i en insikt.

Jag insåg att jag medvetet ska försöka träna bort mitt inlärda beteende. Jag ska göra mitt bästa när jag väl arbetar men familj och vänner kommer alltid att komma först. Pensionen är långt bort och måhända att pensionssystemet premierar de som arbetat mycket, men vem fan vet hur många reformer detta system kommer att genomgå de närmsta 35 åren? 35 år är en oändlig tid i privatiseringstider.

Det jag å andra sidan vet är att mina barn är små bara en gång i livet och att jag inte kommer att jobba heltid på ett bra tag framöver. Mindre arbete ger mindre pengar i plånboken vilket i sin tur leder till mindre konsumtion av saker vi inte behöver. Civil olydnad när den är som bäst!