Månadsarkiv: juli 2014

Dagens ros

Vi har aldrig prenumererat på någon morgontidning. För ett par år sedan var intresset från vår sida svalt och som livet ser ut nu är det ganska meningslöst. Tanken på att sitta med en kopp kaffe och prassla med tidningen på morgonen i lugn och ro känns lika angenäm som ouppnåelig. Det händer att vi på helgerna unnar oss en tidning eftersom vi då har bättre chans att få något läst. Ibland hinner vi läsa den, andra gånger ser barnen tidningen som en konkurrent för vår uppmärksamhet och blir helt skogstokiga.

Här på vår camping i Karlskrona har vår relation till morgontidningen förändrats något; när jag går och handlar frallor på mornarna finns Smålandsposten vid kassan. Tillgängligheten har gjort att vi nu har ett par av veckans tidningar i stugan och semesteraktiviteterna till trots har det ändå funnits tid till att bläddra en hel del i tidningarna.

I morse var inget undantag och jag ägnade en stund vid kaffet åt att läsa dagens ledare i Smålandsposten (vecka 31, 2014, nr 174). Den hade rubriken ”Utvecklingen ett politiskt misslyckande” och förvånade mig i det att jag faktiskt höll med om vad som skrevs. Jag vet inte om det är tidningens politiska beteckning (oberoende moderat) som gör att jag ofta rynkar på näsan när jag läser. Och visst var den andra ledaren – det fanns två på samma sida – för mig en näsrynkare av rang. Men nu låtsas vi inte om det utan ägnar oss åt lite ros en stund.

Ledaren behandlar det här om oroligheterna i Araby. I början av veckan förekom skadegörelse där bland annat en miljöstation totalförstördes av ett ungdomsgäng. I ljuset av detta argumenterar skribenten (Marcus Svensson) emot den särbehandling av området som Växjös kommunpolitiker har ägnat sig åt genom att anordna festivaler, sätta upp graffitiväggar med mera. Enligt honom finns det även förslag på en basargata i området utöver tidigare insatser som gjorts för att ”lyfta” området. Han skriver i mitt tycke väldigt klokt att ”Om utmaningen är att bryta ett utanförskap måste lösningarna kretsa kring att normalisera områdets relation till det omgivande samhället”. Och när man tänker på de insatser som görs utifrån det perspektivet kan man knappast se en basargata som en normalisering? Det leder väl snarare till att området skiljer sig mer och mer från resten av staden?

Man skulle kanske kunna normalisera genom att sprida ut insatserna över staden istället? Det känns lite väl konservativt att kasta bort idéer bara för att de inte passar in i hur staden ser ut i detta nu. Låt staden bli till en palett; vad sägs om en basargata på Söder eller en grafittivägg i Centrum?

I am robot.

Sedan i lördags har jag och min lilla familj bott i en liten röd stuga på en camping i Karlskrona. Vi äter glass hela tiden, handlar för mycket och badar så ofta vi kan. Trots att det mesta är annorlunda här än hemma håller vi hårt fast i det enskilt viktigaste som får vår familjesituation att fungera: rutiner. Det må låta tråkigt men utan dem skulle semestern snart balla ur till ett kaos bestående av övertrötta barn. Sovrutinerna innebär i korta drag en reva med vagnen på förmiddagen, ytterligare en vid lunch och en (eller ett par) till framåt kvällen.

Igår förmiddags efter frukost var det så dags igen att natta lillgrabben i vagnen. Trots vissa protester godtog han att sitta i vagnen. Han och jag drog iväg förbi husvagnar och tält med morgontrötta campinggäster uppför en backe på campingen. Det var sjukt varmt redan på morgonen – ända sedan i lördags hade solen gassat obarmhärtigt morgon som kväll – och för att inte smälta bort tog jag av mig min t-shirt. Jag vadade förbi campinggäster utmed den asfalterade vägen och kände mig med ens lite mindre bekväm. Inte för att jag upplever att jag är mindre bekväm med att gå utan tröja än gemene man – jag är ganska okej med hur jag ser ut trots att det syns att jag älskar öl och godsaker – men om det inte hade varit skitvarmt hade jag tagit på mig tröjan igen.

Jag funderade över varför jag ens bryr mig. Här går jag och puttar på en barnvagn uppför en backe i gassande solsken för att få min son att sova. Vad spelar det för roll hur jag ser ut?

I den stunden gick min hjärna bananas och plötsligt såg jag den gamla animeserien Balatack framför mig. I den serien – som i många andra mecha-serier – är det människor som styr jättelika robotar som fordon. Om man drar en parallell till oss människor så skulle medvetandet kunna vara föraren och mecha-maskinen kroppen. Kroppen syftar då endast till att utföra medvetandets direktiv, i mitt fall att knuffa en barnvagn uppför en backe. För att klara det behövde min kropp inte så värst mycket. Lite vatten för att inte få vätskebrist. Kanske lite grundläggande styrka för att orka gå backe upp och backe ner. Men min kropp behövde inte vara snygg för att tjäna sitt syfte i det läget.

Jag kanske är lite störd men när jag tänkte den där tanken kändes det med ens lite bättre. Det var som att jag såg en liten mini-me sittandes i huvudet, dragandes i spakar och skruvandes på rattar för att instruera maskineriet av kött och blod. I det perspektivet blir det här med utseende sekundärt för de allra flesta skeenden i livet. Vem bryr sig om lite skavanker här och var så länge kroppen tjänar sitt syfte?

Måhända att tanken var lite weird men för mig var den användbar där och då. Den var faktiskt så användbar att jag ska hålla fast vid den ett tag till.

Slit och släng

Jag lade lite tid idag medan lillgrabben sov på att läsa om det här med naturresursdelning för att bättre förstå mig på Enhets politik. När jag Googlade på termen ramlade jag in på en sajt som beskriver något som kallas för ”landskatt”, något som verkar vara samma sak som naturresursdelning. Enligt den sajten innebär landskatt ”en skattereform där skatt på arbete sänks samtidigt som det införs skatt på naturresursmonopol i motsvarande grad”. Istället för att som idag ”skänka” bort naturresurser till privata företag ska nyttjandet av dessa beskattas ordentligt.

På sajten radas fördelar upp och flera av dem låter fantastiskt bra. Här gäller det såklart att läsa kritiskt och inte låta sig förföras alltför enkelt. Men vissa konsekvenser av en sådan reform låter väldigt rimliga även för en oinsatt som jag. Det var i synnerhet en jag fastnade för.

I mitt huvud känns det logiskt att utvinnandet av naturresurser skulle göras på ett mer omsorgsfullt sätt om det kostar mer att utvinna. Utan att ha någon bra källa har jag förstått att det idag många gånger blir en hel del spill under utvinningen som inte används eftersom det helt enkelt inte lönar sig att ta till vara på det. Att behandla naturen och dess resurser som något värdefullt låter för mig som en hållbar och långsiktig strategi. Visst, det kanske skulle bli dyrare att producera saker – men det är väl en bra grej? Vi behöver ju inte köpa nya mobiltelefoner varje år. En konkurrerande tanke som känns bortglömd idag är det här med att reparera saker.

Miljöaspekten i sig är tillräckligt intressant för mig för att försöka ta reda på mer. För finns det något viktigare än att våra barn och barnbarn ska få leva i en värld som inte är förstörd av kortsiktigt tänkande? Det kanske är rimligt att vi får tänka ganska rejält utanför boxen för att komma ifrån vår osunda förhållning till vår miljö?

För ett par dagar sedan hörde jag en reklam på radio där två personer hade ”sparterapi”. Deras bekymmer var att de inte kunde komma överens om vad de skulle köpa. Mannen ville ha en grill, kvinnan en gräsklippare. Parterna kunde pusta ut när ”terapeuten” berättade att priset på varorna var så låga att de hade råd med båda.

Man kan tycka att vi har kommit långt, att vi källsorterar och pantar.  Men jag tycker att vi har långt kvar när vi tillåter företag att tillverka och sälja skräp som med största sannolikhet kommer att hamna på tippen inom ett par år.

Har någon av de vanliga partierna en idé om hur ett sådant beteende ska motverkas? Det måste de väl ha om de är allvarliga med sin miljöpolitik? Eller?

Ortogonalitet

Igår kväll satt jag och bläddrade lite i den gamla goda Pragmatic Programmer, mest för att jag inte hade så mycket annat för mig just då. Ganska tidigt i boken springer man på begreppet – låt oss se om jag lyckas stava det rätt – Orthogonality, eller Ortogonalitet som det så fint heter på svenska, och jag passade på att fräscha upp min förståelse av innebörden.

Jag visste sedan tidigare att det inom systemutveckling används för att säga huruvida ändringar i en komponent – allt ifrån enstaka klasser till större logiska indelningar – påverkar andra komponenter i systemet. Det man eftersträvar inom systemutveckling är att göra systemets komponenter ortogonala för att på så sätt minska bieffekter vid förändring av dessa. Även om man inte är bekant med termen i sig genomsyrar ändå andemeningen väldigt många saker av det vi som systemutvecklare pysslar med och stöter på dagligen. Vi minimerar synlighet av variabler, vi delar in klasser i paketstrukturer eller komponenter för att logiskt avgränsa dem, vi läser om och försöker eftersträva Single Responsibility Principle (SRP) och Law of Demeter. The list goes on.

Det jag tänkte prata om i det här inlägget är att jag i samma avsnitt i boken lärde mig något nytt. Det visade sig att ortogonalitet från början är ett geometriskt begrepp och att dess innebörd kan representeras som ett diagram. I boken finns en liten bild som för mig lämnade lite att önska. Jag läste, tittade på bilden, läste lite till och bestämde mig för att rita upp diagrammet på mitt sätt, på det sätt det stämde i mitt huvud. Kanske du tänker likadant som jag och är hjälpt av det också?

Ortogonala axlar
Ortogonala linjer

Bilden ovan ska illustrera två linjer som bildar en rät vinkel (jag hittade ingen linjal). Dessa linjer är ur ett matematiskt perspektiv ortogonala. Det låter ju jättefint, men hur hänger det ihop med ordets innebörd inom systemutveckling? För att jag skulle fatta det bättre namngav jag axlarna enligt ”State of component X” respektive ”State of component Y”. Man kan då tänka sig att två komponenter, X och Y, befinner sig vardera i ett visst tillstånd. Om jag förändrar tillståndet i komponent X, till exempel byter bakgrundsfärg från blå till grön, innebär detta enligt diagrammet ovan en strikt horisontell förflyttning utmed X-axeln. Komponenten Y påverkas inte alls av en horisontell förflyttning, den behåller det tillstånd som den var i tidigare. Klart som korvspad!

Det är allt lite coolt att se innebörden av ett begrepp representerat i ett diagram, om inte annat får man en annan infallsvinkel. Kanske är det vardagsmat i en matematikers yrkesliv men i mitt duggar det verkligen inte tätt.

Begränsad vägledning

Medan jag väntade på att lillgrabben skulle vakna – det gör han alltid ungefär en halvtimme efter han nattats – ramlade jag över DNs valkompass och bestämde mig för att testa på den. Det kan ju inte skada. Jag klickade på och efter en stund hade jag uttryckt min åsikt i totalt 25 frågor. Mitt resultat presenterades prydligt och fint i ett stapeldiagram. Jodå, i topp fanns de partier jag förväntade mig med tanke på vad jag hade svarat. Det gick också enkelt att se hur väl mina åsikter inte stämde överens med de partier som hamnade i botten. Men något mer oroväckande slog mig i samma veva.

Listan innehöll bara de största partierna.

De där partierna man ser i media. De där partierna som på något sätt har kommit över en osynlig gräns, de som har kvalat in i höjdhoppstävlingen och får vara med när det väl gäller inför den stora massan. Med tanke på mitt inlägg igår kom jag att undra varför inte ett parti som Enhet finns med i valkompassen? En rimlig tanke är att kompasserna – även de som fanns att tillgå inför EU-valet – faktiskt är mer än vägledande för många. Om man resonerar utifrån den hypotesen kan man se det som att valkompasserna befäster den osynliga gränsen hellre än vägleder människor till ett parti som passar deras åsikter. Man kan väl tänka sig att det parti som passar en människa bäst inte alltid är bland de största?

Min känsla till trots klickade jag ändå på en knapp med texten ”förfina mitt resultat”. Jag fick då upp alla partiledare i de stora partierna i en lista, varpå jag skulle rangordna dem efter hur mycket förtroende jag hade för dem.

Då stängde jag ner sidan, det började mer likna en fars.