Månadsarkiv: september 2014

Det du fokuserar på växer

Det du fokuserar på växer.

Idag när jag stod och lagade mat hade jag som vanligt P1 på i bakgrunden. Under denna stund blev jag bland annat informerad om att en fransk turist avrättats brutalt av Jihadister. Jag fick ta del av en analys över ebolaläget i Afrika och hur epidemin håller på att utvecklas till en global katastrof. Det är så fruktansvärda saker att det knappt går att ta in.

Medierna tävlar om vem som i sina nyheter bäst kan skildra eländet, krigen, svälten, döden. Medierna är många och via webben är de mer tillgängliga än tidigare. Medierna skildrar det som har nyhetsvärde, vilket i stort sett verkar vara elände.

Det du fokuserar på växer.

Ett uttryck för rädsla är distansering, ett annat är ilska. Jag tänker på högervindarna som blåser. SD säger ”trygghet och tradition”, jag säger ”rädsla och oro”. Koncentrerade doser av skrämmande verklighetsskildringar kanske inte är något vi människor är rustade för?

Det du fokuserar på växer.

Vi upplever bra och ibland rentav fantastiska saker varje dag. Oftast är det många små saker, kanske några uppmuntrande ord från en kollega eller en fin stund med barnen. Emellanåt händer det större saker. En vän berättar att det väntas tillökning. Du kom in på den där utbildningen du sökt. Det som binder dessa händelser samman är att de inte har något egentligt nyhetsvärde utanför sin kontext, utanför det sociala sammanhanget. Vi kommer aldrig få höra en djupgående analys på radio över hur fantastiskt det är att just din vän väntar tillökning. I mediebruset gäller det då att stanna upp och göra den analysen själv.

I vardagsstressen och mediebruset är det dock svårt att ta sig för att stanna upp och känna efter. Jag är skitdålig på det, det glöms liksom bort. Men återigen, det du fokuserar på växer och jag tänker att det skulle kunna bli en stor skillnad i vår inställning till omvärlden om vi kunde bli bättre på att ta tillvara de positiva intryck dagen faktiskt ger.

 

Hej bloggen!

Hej bloggen! Hoppas du inte känner dig eftersatt. Jag kan förstå om du gör det. Det är inte ditt fel, det är mitt. Jag tror bestämt att du har fallit offer för ett av mina vid det här laget ökända personlighetsdrag. Jag har lätt för att bli uppfylld av saker och just nu är du inte en av dem. Det känns inte heller som att jag behöver dig lika mycket just nu. Hur det än är tycker jag att du är värd en förklaring till varför det har blivit såhär. Okej, jag ska berätta.

För inte så värst länge sedan var jag doktorand och ägnade mer eller mindre all min tid åt att vara just doktorand. Dagarna gick åt till att tänka, läsa, grubbla och försöka förstå vad jag höll på med. Det var ett evigt pendlande mellan hopp och förtvivlan. Efterhand skaffade doktoranden barn, hus och fru (i den ordningen). Förutom det faktum att omställningen från mitt tidigare liv var monumental hade jag inte längre så mycket utrymme på fritiden till att tänka, läsa, grubbla och försöka förstå. Frustrerad och stressad gjorde jag ändå allt för att kunna jobba på i samma tempo som tidigare. Jag jobbgrubblade i bilen. I duschen. Vid spisen. Under nattningar. När dottern sov middag. Hela tiden.

Men det där kan väl inte vara hälsosamt? Nej. I ett tåg på väg upp till Partille var det dags att dra i nödbromsen. Kroppen sa ifrån. Det var dags att välja en av de två oförenliga världarna och valet var enkelt.

Hej familjen!

Det har nu gått ett par år sedan den där dagen på tåget och konsekvenserna av att jag lät bli att lyssna på kroppens signaler har börjat klinga av, mycket på grund av att jag aktivt har jobbat med det. Ur detta växte också en bättre självkännedom fram, vilket på många sätt överskuggar de gamla tråkigheterna. Det är nästan som att jag inte vill ha det ogjort, jag tycker på nåt sätt bättre om mig som jag är nu. Och en av anledningarna till att jag inte lägger så mycket tid på dig, kära blogg, är att jag nu tar ytterligare steg mot att bli bättre på att lyssna på kroppens signaler. Jag har börjat med Yoga.

Yoga? Har Martin hamnat i en livskris? Nej, egentligen är förklaringen ganska logisk. Som jag tidigare har babblat om här har jag haft problem med en ond skuldra. Kiropraktorns medicin var då att jag skulle träna upp min balans för att bygga upp en grundstyrka i kroppen. Balans? Hmm wait – yoga handlar ju om balans, både för kroppen och för sinnet. Det låter ju som en perfect match. Men vad är yoga egentligen?

Efter lite googlande visste jag lite mer än innan. Eller ja, jag lärde mig att yoga är ett väldigt vitt begrepp som innebär en massa olika saker. Jag förstod också att det i Växjö finns en mängd olika alternativ att välja bland om man vill utöva en fysisk form av yoga. Poweryoga verkar vara mer som ett träningspass, MOJO-yoga ska visst vara nån förkoreograferad historia ”för dig som vill bli svettig och avslappnad på samma gång”. Inget av det där lät som min kopp te.

Till slut hittade jag fram till Ananda yoga studio. Redan när jag kom in på sidan kändes det riktigt gött. Den holistiska ansatsen var något som jag direkt fastnade för, det är lite i linje med där jag är just nu i livet; den flitige läsaren minns säkert mina reflektioner om partiet Enhet. Jag bestämde mig för att testa på ett par lunchpass och har blivit lite smått besatt. I en och samma träningsform (som går att utöva hemma) får man både fysisk och mental träning. Dessutom finns den spirituella aspekten om man är intresserad av den.

Visst, det finns tyvärr en risk att mina yogaplaner går samma öde till mötes som du, kära blogg. Det som ändå talar för att mitt nyfunna intresse faktiskt ska hållas vid liv denna gång hänger ihop med det jag berättade i min inledande historia. Att vidareutveckla min självkännedom har kommit att bli något väldigt centralt i min tillvaro, man skulle till och med kunna säga att det är lite lätt beroendeframkallande.

Men misströsta inte, kära blogg. Din vila kanske inte blir så lång som både du och jag tror.

 

Fight fire with fire?

Nu är det bara ett par tallrikar kvar att peta in i diskmaskinen tills det är läggdags för barnen. Alla är trötta efter en dag på jobbet, en dag på dagis eller en dag i största allmänhet. Bakom mig hör jag barnen kivas om något, måtte det bara inte leda till bråk igen. De gör ju inget annat när de är så här trötta.

Ett par sekunder senare är kalabaliken i full gång och jag känner hur det nästan svartnar för ögonen. Jag har ingen ork att vara pedagogisk just nu. Med bestämda steg dundrar jag iväg mot pojkarnas rum.

– Vad är det som pågår här? snäser jag och tittar surt på dottern som lika trevligt blänger tillbaka på mig. På golvet sitter mellansonen och gråter för fulla muggar i H:s knä.

– Jag vill inte att du ska prata med mig! vrålar dottern och rusar in på sitt rum. Katastrofen som kunde ha varit över på någon minut har genom mitt handlande förvandlats till något av en långbänk. Så fort affekten har lagt sig söker jag skamset upp dottern och påbörjar processen med att återställa kvällen till det normala. Det är tidskrävande, det dränerar energi från oss alla och det hade kunnat undvikas.

Ungefär så kan det gå till hemma hos familjen Moberg. Inte varje kväll såklart men det händer och när det händer leder mitt agerande sällan till något bra. Mitt sätt att bemöta barnen när orken tryter gör bara saken värre, min sura attityd gör att dottern hamnar i försvarsställning. Och när man tänker på det är det ju inte så konstigt – jag hade också hamnat där om jag hade varit föremål för ett sådant påhopp.

Nu var inte min poäng med det här inlägget att hänga ut ett bristande föräldraskap från min sida – alla föräldrar gör fel ibland och jag tycker att jag är en helt ok (rentav awesome?) pappa – men igår kom jag att tänka på att mitt agerande kan kopplas till den senaste tidens politiska händelser. På samma sätt som jag genom att dundra in i rummet försätter min dotter i försvarsställning är det väl tänkbart att människor som överväger att rösta på SD går i försvarsställning när oppositionen och media vrålar ”rasister”? Vidare kan man tänka sig att det som av SD-sympatisörer har upplevts som en häxjakt ger dem en försvarsställning att samlas och enas kring?

Om jag istället hade gått in i rummet och försökt lyssna och förstå situationen hade jag lärt mig att det inte alls var dottern som hade gjort något dumt, att hon bara råkade befinna sig i rummet under en lek där sonen ramlade och slog sig. Istället för att efteråt få det förklarat av H – och därigenom känna mig ännu mer som en skurk  – hade jag kunnat undvika bråket och kvällen hade kunnat fortlöpa som vanligt efter det att sonen tröstats.

Jag vet inte hur vi ska handskas med det faktum att SD har ett så pass stort stöd ute i landet. Jag tror absolut inte att vi ska sluta kalla dem för rasister och därigenom närma oss en normalisering av deras åsikter. Men som jag i min berättelse försökte förmedla upplever jag det svårt att få ett barn i försvarsställning att lyssna. Detsamma borde väl gälla för vuxna? Det gäller i vilket fall för mig.

Vad var det då som igår fick in mig på dessa tankar? Under gårdagens sändningar bevittnade jag fulla Vänsterpartister som hoppade, skrek och pekade finger åt SD när SVT direktsände Åkessons ”vinnartal”. På vilket sätt bidrar egentligen ett sådant beteende till att få SD-sympatisörer att lämna sin försvarsställning och nyktert reflektera över sina åsikter?

Mer demokrati

Som jag tidigare hintat om här på bloggen går jag i tankar på att rösta på Enhet i det kommande riksdagsvalet. Det känns som att jag redan har avhandlat och bordlagt de där tankarna på att taktikrösta i valet för att få till ett regeringsskifte. För mig handlar det om hur jag väljer att se på valet – antingen kortsiktigt eller långsiktigt. Det kortsiktiga för mig vore att rösta på ett parti i vänsterblocket för att få till ett regeringsskifte. Det långsiktiga för mig vore att rösta på Enhet eftersom de för en politik mot en framtida verklighet som jag skulle vilja leva i. Och jag tänker att varje röst på ett litet parti gör att det blir mer relevant och förhoppningsvis får mer massmedial uppmärksamhet framöver.

Återigen står kortsiktighet mot långsiktighet. Hjärna mot hjärta. Den här gången väljer jag nog med hjärtat.

Men nu är det ju inte bara i riksdagsvalet vi kan rösta – vi har ju även kommun- och landstingsvalet att se fram emot. För några veckor sedan funderade jag just på de valen och huruvida det går att rösta på Enhet även där? Jag kavlade upp ärmarna, hoppade upp på surfingbrädan och paddlade ut mot solnedgången i det stora Internet. Jag klickade runt på partiets hemsida, googlade och röjde runt på Facebook utan att hitta någon information om just Växjöregionen. Det visade sig finnas lokala grupper både i Kalmar/Öland och i Blekinge, men hur jag än letade fann jag inga livstecken i just vår kommun. Det kändes lite tråkigt.

I ett sista försök att få klarhet i frågan skickade jag ett meddelande till partiet via Facebook – och se – efter ett par dagar fick jag ett svar med en länk till Facebookgruppen Enhet i Växjö. Enhet i Växjö visade sig vara ett litet community med (när jag besökte sidan) 98 medlemmar. Kort därefter blev medlemsantalet 99. På sidan fanns att läsa att det faktiskt går att rösta Enhet i kommunvalet. Trixet är att man vid röstningstillfället tar en blank röstsedel – eftersom det sannolikt inte finns några förtryckta – och skriver ”Enhet” på den.

I mitt huvud är det lite konstigt att vi i vårt väldigt demokratiska land behöver veta vad det finns för utbud innan vi går till vallokalen om vi inte vill rösta på någon av de stora drakarna. Om jag inte hade lagt tid och energi på min research hade jag inte vetat att jag kunde rösta på Enhet i kommunvalet. De etablerade partierna strösslar valsedlar över röstningslokalerna och våra brevlådor, något som de små partierna varken har mankraft eller resurser till.

Skulle inte en valsedelskrivare hjälpa till att göra valet ännu mer demokratiskt?

Invecklad

Star Wars. Marvel. Coolt.

Idag pratade jag som hastigast med en kollega om Disneys kommande spel. Det ska visst funka ungefär som Skylanders. Man köper små plastfigurer, ställer dem på en platta och vips kan man spela med dem i spelet. Från början kommer det finnas Marvel-figurer och det ryktas om att även att figurer från Star Wars (som ju numera ägs av Disney) är på gång. Hur coolt är inte det?

Jo men det är ju lite coolt. Jag blir hänförd av tanken. Men när jag väljer att se nyktert på det, när jag försöker skala bort alla föreställningar om hur kul det kommer att bli att spela det där spelet, då vet jag hur det med största sannolikhet kommer att bli. Jag kommer ha ett magiskt skimmer för ögonen den första stunden framför spelet, kanske uppåt någon timme om jag har tur, men sedan tappar jag fokus. Poff. Förtrollningen bryts för minsta ljud. Laddningssekvenser blir ett utrymme för andra tankar att sippra in i hjärnan. Jag hämtar vatten. Är jag inte lite hungrig? Vad är det på TV nu? Nu vaknar nog snart en av ungarna. Oj är klockan redan halv tio, snart är det dags att sova. Vad var det jag höll på med nu? Hur sparar man?

Jag stänger av, går och lägger mig och någonstans vet jag att jag inte kommer spela spelet igen, i alla fall inte på ett bra tag. Magin infann sig aldrig riktigt den här gången heller.

Crap.

Tidigare idag när jag satt i bilen på väg hem funderade jag på att det kanske helt enkelt är ytterligare ett steg mot att bli vuxen? Vem vet, det kanske är fullt normalt att gamers en dag växer upp och gradvis börjar tappa spelpeppet? Men om det här med att bli vuxen nu innebär att det magiska skimret lättar vill jag dra i handbromsen nu – det borde väl inte vara för sent? Det var inte så värst länge sedan jag faktiskt kunde hänge mig fullt och helt och leva mig in i spelets värld. För ett par år sedan minns jag hur vi, jag och H, fullkomligt absorberades av det makalösa dramat i Final Fantasy X. Och det var nog inte mer än ett år sedan jag satt som på nålar framför XCOM: Enemy Unknown och kunde inte tro att det var sant att vardagsrumsklockan visade halv tolv.

När jag kom hem luftade jag mina tankar med H. Hon lugnade mig lite när hon sa att jag säkert känner så för att vi just nu är i en period där vi har fullt upp med barnen. I takt med att de blir större och mer självgående kommer vi att ha mer tid till våra egna intressen. Mindre lugn blev jag tyvärr när hon avslutade med att säga nåt i stil med ”och sen har vi väl utvecklats”.

Jo det har vi alla gånger gjort, det kommer liksom med föräldraskapet som ett brev på posten. Men om denna utveckling nu har bidragit till att jag har tappat lite av min förmåga att leva mig in i spelens fantastiska värld vill jag gärna backa bandet en liten bit.

Motsatsen till ”ut” är väl ändå ”in”? Då skulle jag gärna vilja invecklas en smula, hur gör man det? Några idéer?