Månadsarkiv: november 2014

Slow life

Första advent innebar som vanligt grötmys och umgänge med släkten hemma hos mina föräldrar i Alvesta. Som med allt som är trevligt går tiden alltför fort och innan vi visste ordet av packade vi in tre trötta och övermätta barn i vår bil och rullade hemåt. För de två små var det redan efter läggdags – de tokdäckade i bilen innan vi ens hunnit ur samhället.

En och en halv timma senare hade lugnet lagt sig i vårt lilla hus. Dottern hade precis somnat och jag vankade lite halvsömnigt ut ur hennes rum och in i vardagsrummet. Jag sneglade upp mot klockan som nu hade passerat åtta med råge och tänkte:

– ”Hinner jag verkligen med ett pass yoga nu? Det blir ju rätt sent om vi ska hinna se två avsnitt av Walking Dead innan det är dags att sova.”

Kroppen opponerade sig mot mina tankar direkt men hjärnan fortsatte:

– ”Jag kan ju ta och köra lite hårdare pass imorgon? Dessutom har jag varit sjuk och borde ta det lugnt..”

H satt försjunken i en tidning och jag frågade vad hon läste. Hon höll upp omslaget – ett exemplar av Nära Barn som hon prenumererar på – och berättade att detta nummer har ”frihet” som tema. Jag skummade igenom en spalt med rubriken ”Livet” och genast hamnade min hjärna och min kropp i samförstånd: jag ska ta mig tid till att träna yoga ikväll. Ledaren använde sig av uttrycket ”Slow life”, vilket (som man kan gissa sig till) betyder att man i livet lyssnar på sin kropp och tillåter att saker och ting får ta tid och att de får mogna fram.

Det där sista är något som kanske ser lätt ut vid första ögonkastet men som rent ut sagt är skitsvårt. Tidigare idag satt jag på adventsfikat och skrockade med svärmor om att människor i Stockholm är så stressade för att hinna hem till ingenting. Vi sa något i stil med att:

– ”De stressar som galningar för att hinna med en pendel som gör att de hinner hem tio mintuer tidigare – och när de kommer hem sitter de bara och glor på TV!”

Min förmätna ton klingar ganska illa nu när jag ser att jag övervägde att hoppa över mitt yogapass – en träningsform som i samklang med spalten jag just läste går ut på att lyssna på sin kropp – för att hinna få tid med att se så många avsnitt som möjligt av Walking Dead innan läggdags.

Det är minsann inte okej.

Yogapasset är nu genomfört och jag sitter här i soffan och försöker formulera mina tankar. Det blir nog inget tv-tittande alls ikväll. Jag har nu fått ner begreppet ”Slow life” på pappret, svart på vitt. Låt det komma att bli ett första litet steg mot att leva enligt den principen.

Workshop i yoga

I helgen var jag på en givande yogaworkshop i den fina yogastudion Ananda. Under hösten har jag utnyttjat en lunch i veckan åt att träna yoga på just den studion, ett format som funkat väldigt bra för mig eftersom den är belägen nära min arbetsplats. Utöver lunchpassen försöker jag få till åtminstone en halvtimmes träning varje kväll när barnen har krypit till kojs. Även det har fungerat förvånansvärt bra och det har blivit som om kroppen längtar till att utmanas när lugnet lagt sig i huset.

Eftersom rörelserna man utför i yoga återkommer pass efter pass gäller det att utföra dem på rätt sätt. Det blev tydligt för mig för någon månad sedan när jag började få ont i axlarna och handlederna av rörelser som plank pose och downward-facing dog. Efter att ha googlat och pratat med min lärare på lunchyogan förstod jag att jag belastade kroppen fel – i dessa ställningar ska man spreta med handens fingrar och se till att även de hjälper till att fördela tyngden. En sån enkel grej gjorde hela skillnaden för mig och mina bekymmer försvann nästan med en gång. Därför passade workshoppen ”Foundations of Yoga” som handen i handsken för mig som med ett ynka halvår av träning i ryggsäcken fortfarande får klassa mig själv som nybörjare.

Eftermiddagspasset var något jag såg extra mycket fram emot eftersom vi då skulle gå igenom och diskutera de mer spirituella delarna av yoga. För det var just den holistiska ansatsen som studion har som fick mig att söka mig dit. Dessvärre har det inte funnits så mycket utrymme rent tidsmässigt till fördjupning i de delarna under lunchpassen. Dessa är bara 45 minuter långa och fokus är då på fysisk träning. Jag var därför supertaggad när jag satte mig ner på yogamattan för att lyssna.

Jag lärde mig att det vi ”vanliga” människor anser vara yoga endast utgör en liten del av vad yoga verkligen är. Den klassiska Ashtanga yoga består av åtta delar varav endast en (Asana) handlar om kroppställningar. Bland de andra delarna hittar vi till exempel etik- och moralregler och olika ansatser för sinneskontroll. Sammantaget utgör de ett förhållningssätt till livet för att leva det på ett så fridfullt sätt som möjligt. Syftet att träna kroppen i Asana handlar då inte om att bli hetast på beachen utan om att 1) få en så funktionsduglig kropp som det går för att på så sätt kunna leva livet utan större kroppsliga krämpor och 2) kroppen ska orka sitta i meditationsställning under längre perioder.

Men om det bara är en av åtta delar som handlar om att träna kroppen, hur kommer det sig då att yoga vanligen förknippas med fysiskt krävande ställningar? Jo, den yoga vi utövar här i Europa utgörs huvudsakligen av Hatha yoga i en form där de etiska, moraliska och meditativa bitarna får väldigt liten plats. Resultatet blir då en mer renodlad fysisk yogaform som de allra flesta utövar i väst, även jag.

När jag under workshoppen fick detta förklarat för mig blev jag lite beklämd över hur vi lever våra liv i väst. Vi anser oss vara i framkant och vi kallar våra samhällen för välfärdssamhällen. Samtidigt mår folk allt sämre psykiskt och träning för sinneskontroll och självkännedom introduceras först när vi har gått in i väggen, ofta paketerad i form av mindfulness. Visst är det då ironiskt att de delarna av yoga som vi förmodligen skulle vara mest i behov av här i väst har uteslutits för att passa vår kortsiktiga levnadsstil?

Det är sådana här insikter som gång på gång får mig att ifrågasätta innebörden av ordet ”välfärd”.

En gammal bekantskap

Något jag verkligen uppskattar med Spotify är att programmet föreslår spellistor åt en så att man slipper tänka. När jag stapplar in på kontoret framåt halv åtta på morgonen är det skönt att ha ett begränsat urval. Jag behöver bara starta programmet och ett klick senare strömmar musik ur lurarna. Passar det inte är det bara att byta. På senare år har jag lärt mig uppskatta diverse musikgenres och är inte kräsen av mig, särskilt när musiken mest ska fungera som sällskap i bakgrunden på jobbet.

Det är just via de här spellistorna som jag har börjat återupptäcka metal, en genre som för mig har gått på sparlåga under flera års tid. Om vi backar bandet ytterligare ett par år var metal något som nästan var synonymt med mig och min identitet. Jag andades, spisade och repade metal som gitarrist i ett band. Sedan vet jag inte vad som hände, kanske blev det för intensivt och prestationsladdat, men jag kom på mig själv en dag med att vara ointresserad. Jag blev pappa och barnen kidnappade stereon. At the Gates byttes ut mot James & Karin.

För ett par veckor sedan när jag på jobbet precis börjat läppja på min första kopp kaffe startade jag som vanligt upp Spotify. Spellistorna som programmet föreslog just idag kändes ganska ljumna och mitt val föll på en spellista med metalmusik. Lite nostalgi har väl aldrig skadat? En stund senare hade jag precis lyssnat igenom låten Now We Die med Machine Head och det var hur gött som helst. I min eufori spred jag min glädje på Facebook och senare under dagen byttes P1 ut mot hårdare tongångar under kvällens matlagning.

Sedan dess har jag aktivt valt att lyssna på metalspellistor när de väl dyker upp och har nu sprungit på ett par band som får mig att tro att metal kan återta en större plats i mitt liv. Ett av dessa är Katatonia, när jag hörde låten The Parting höll jag på att ramla av stolen mitt i kontorslandskapet. Vidare kan jag inte förstå att jag aldrig har intresserat mig för Cult of Luna – jag rekommenderar låten Ghost Trail å det varmaste – och att jag helt har missat det här med post-metal. I fikarummet fick jag nys om ett annat awesome post-metal band vid namn Neurosis där låten The Doorway är en höjdare.

Jag antar att min entusiasm syns ganska tydligt i min text. För mig känns det lite som att återse en gammal vän. Båda har förändrats men ändå finns det så mycket bekant från förr att saker och ting faller sig naturligt. Och visst är det spännande att upptäcka en ny sida hos en gammal vän?