Månadsarkiv: december 2014

Gott nytt år alla tvivlare därute!

Det var en helt vanlig dag i en småbarnsförälders liv. Jag stod i köket och arbetade fram något ätbart till familjen. Radion skvalade på och jag fick koncentrera mig ordentligt för att höra något av det som sas bland kastrullslammer och sus från ugnsfläkten. Det var visst någon form av nyårskrönika som snurrade på P1 och gäst var bland annat vår nya kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke. Maten började bli färdig, jag stängde nöjt av jetmotorn till köksfläkt och kunde nu äntligen få ett sammanhang av det jag hörde på radion.

Ministern fick som bekant en relativt stormig inledning på sin nya karriär. I och med detta undrade programledaren om det fanns någonting som ministern ångrade, om det fanns något som hon borde ha sagt eller gjort annorlunda under sin första tid i sitt nya ämbete? Utan större betänketid svarade hon ”nej” och hävdade att hon inte är en person som ångrar sig. När jag hörde det reflekterade jag över hur skönt det måste vara att inte behöva känna ånger, att kunna ta beslut och sedan gå vidare utan att snegla bakåt och undra hur det hade varit med ett annorlunda val. Jag å andra sidan är nämligen en person som velar och väger mina beslut om och om igen – även i efterhand – och har alltid sett det som en av mina svagare sidor.

För någon dag sedan stod min fru i köket och lagade mat (småbarnsföräldrar gör nästan inget annat) och lyssnade uppmärksamt på radion. Det var visst Vinter i P1 på tablån. När det började närma sig middag berättade hon en intressant sak som vinterprataren till programledare hade tagit upp. Den kvinnliga programledaren menade att drag som att inte nöja sig och att våndas över sina beslut är högst mänskliga och har också varit centrala för vår arts överlevnad. Att inte nöja sig och därigenom sträva efter något bättre har enligt henne varit grundläggande för mänsklighetens utveckling. Stressen och våndan jag så många gånger har upplevt kan då ses som något positivt och helt naturligt ur ett evolutionärt perspektiv.

När jag tänker på Kunkes svar med min nya insikt i ryggsäcken undrar jag om mitt sätt att vara kanske är mer naturligt? Kan man tänka sig att människor som aldrig tvivlar har arbetat bort eller håller tillbaka en grundläggande mänsklig instinkt? Oavsett hur man väljer att se på det känner jag att vinterpratarens resonemang på ett sätt har haft en skuldavlastande effekt på mig. Om tvivel och oro är en del av att vara mänsklig betyder ju det bara att jag i högsta grad är mänsklig – och det måste ju vara någonting bra!

Gott nytt år!

Martin är sommar

För knappt ett år sedan bestämde jag mig för att damma av min gamla blogg. Vad jag inte visste då var att bloggen skulle komma att bli ett instrument för mig med vilket jag kunde öva på att släppa ifrån mig saker, att träna på att bli färdig. Det kom att bli en process som inte var helt enkel. Till en början vände och vred jag på varje ord in absurdum. Stycke efter stycke och flertalet inlägg såg aldrig dagens ljus.

Men efter sommaren hände någonting. Min ömmande skuldra fick mig till slut att landa på en yogastudio i närheten av mitt jobb. Jag fattade tycke för träningsformen och bestämde mig för att hitta tid att träna även hemma. Tid för bloggande byttes ut mot tid för kropps- och meditationsträning i form av yoga. Bloggen fick gradvis mindre och mindre uppmärksamhet. Efter ett tag insåg jag att jag inte längre skrev för att jag behövde det och att mina inlägg därför inte behövde författas lika frekvent. På ett sätt förflyttades behovet av att uttrycka mig från det skrivna ordet till ett sorts kroppsligt uttryck och en påbörjad resa i att lära känna mig själv. Och förändringen kändes helt naturlig.

På tal om yoga; min kära fru hade uppmärksammat en rad på min önskelista inför julen där det stod ”Bok om ayurveda och/eller yoga”. Snäll som hon är fick jag både en bok om yoga och matlagning med ayurveda som inramning av en och samma författare.

Holistisk julklapp
Holistisk julklapp

Igår kväll hittade jag slutligen lite tid att bläddra lite i böckerna. Ayurveda är ett begrepp som jag nyligen sprang på som avser en uråldrig – om flera tusen år kan anses vara det – läkekonst som härstammar från Asien i vilken enligt boken yoga ingår som en huvudgren. Från boken lärde jag mig bland annat att man inom ayurveda anser att människans naturliga livslängd är 120 år.

120 år? Det låter väl ganska otroligt? Enligt författaren är det allt annat än orimligt om man lever i enlighet med ayurvedas riktlinjer – vilket ska sägas är allt annat än enkelt i vårt sjuka ”välfärdssamhälle” i väst. Lite coolt är att man delar in människans 120 levnadsår i fyra delar som kopplas till årets fyra årstider. Barndom, ungdom, medelålder och ålderdom översätts då till vår, sommar, höst och vinter. Enligt ayurveda sker en övergång mellan säsongerna var 30 år. Det betyder alltså att åren 30-60 anses vara ungdomsår. Med tanke på snabbmatskultur och stillasittande liv är frågan om vintern inte kommer att komma tidigt för många av oss..

Nåväl, det är aldrig för sent att ändra sig en smula. I boken om mat fanns det mängder av smarriga recept på mat som av författaren anses vara mer holistisk än den som serveras på McDonalds. Därför blev det idag falafel serverat med ruccola- & spenatsallad med ungsrostade rödbetor.

Kadaverfri middag
Kadaverfri middag

Kontrasten kunde inte vara större med tanke på den förkokta skinkan som serverades i det kött- och fetthav som kallas julbord.

God fortsättning!

Rösta rätt!

Dagens förmiddagsrast spenderades i fikarummet på jobbet över en kopp kaffe och ett par pepparkakor. Politik var på tapeten och vi hade precis avhandlat SDs senaste utspel. Vi var rörande överens om att partiet nu verkligen har bekänt färg och att folk nu måste inse orimligheten i att ha sådana rötägg vid makten. Politikdiskussionen fortsatte med det svåra parlamentariska läget och vi reflekterade en stund över det stundande nyvalet. Någon vid bordet menade att det nu egentligen bara finns två alternativ – rött eller blått – och att det nu gäller att rösta taktiskt.

Nej.

Nej? Vad menar du nu Martin? Det är väl nu det gäller att vi medborgare tar ansvar och avväpnar SD genom att rösta ”rätt”?

Ja, så kan man resonera. Jag resonerade själv på det viset dagarna efter det att nyvalet utannonserades. Jag – som i höstas röstade på ett litet parti – borde kanske ha lagt min röst på ett alternativ där min röst hade gjort skillnad? Inte ska väl jag kasta bort min röst igen?

Grejen är att jag faktiskt inte kan se det som att jag kastar bort min röst. Låt mig förklara mitt synsätt.

Vi lever i en parlamentarisk demokrati. Det innebär att vi som medborgare röstar fram ett gäng förtroendevalda personer som ska föra vår talan, ett gäng vars arbetsuppgift i grund och botten består av att kompromissa och samarbeta med varandra för att gemensamt föra fram folkets vilja. Vi väljare gjorde med andra ord vår medborgerliga plikt i höstas genom att gå till vallokalen och rösta. Hur förvaltade då de förtroendevalda sitt åtagande?

Jo, man kastade paj på varandra, vägrade att samarbeta, utlyste nyval och försköt ansvaret att reda upp röran till medborgarna. Vi ska alltså lösa politikernas oförmåga att samarbeta genom att ”lära om”, ”tänka rätt”, omvärdera våra åsikter och rösta ”rätt”. Måhända att jag är flyktig i mångt och mycket men så pass flyktig är jag inte att jag har hunnit ändra min ideologiska ståndpunkt på ett par månader.

Ärligt talat spelar det ingen roll vems fel det var att budgeten till slut inte gick igenom. Ni förtroendevalda misslyckades med ert uppdrag. Jag tänker fullfölja mitt genom att vara ärlig mot mig själv. Min valsedel – som är allt annat än bortkastad eftersom den representerar min verkliga åsikt – kommer att se precis likadan ut som den gjorde tidigare i höst.

Person och sak

Idag hade jag en stund över på jobbet och ägnade då lite tid åt att förkovra mig i mitt ämbete som systemutvecklare. Den virtuella surfbrädan tog mig så småningom fram till Programmers Stack Exchange där användaren kmote i ett inlägg hade ställt frågan:

I’ve inherited 200K lines of spaghetti code — what now?

I det svar som hade fått flest röster (467 stycken när jag var inne på sajten) bjöd på en gedigen genomgång av tekniker och rekommendationer över hur man kan handskas med ett sådant scenario. I denna mäktiga textmassa hittade jag ett citat direkt kopplat till Imposter Syndrome som jag fastnade för och tänkte dela med mig av här. Användaren haylem skriver såhär:

Make developers conscious of the quality of their code, BUT make them see the code as a detached entity and not an extension of themselves, which cannot be criticized. It’s a paradox: you need to encourage ego-less programming for a healthy workplace but to rely on ego for motivational purposes.

Jag tycker att haylem på ett väldigt bra sätt formulerar ett viktigt dilemma vi har i vårt yrke, ett yrke där allt vi producerar synas och granskas. Minsta incheckning i versioneringssystemet kan vem som helst av de andra utvecklarna i projektet ta del av. Byggservern sprutar ut felmail till gud och alla människor om något inte fungerar som det ska. Kodgranskning är ett givet steg i utvecklingsprocessen i vilken en utvecklare tar sig an att granska och bedöma hur vettig en annan utvecklares kod är.

Med så mycket fokus på individuell prestation gäller det att bygga upp en sund relation mellan person och sak. Inte minst för att tillvaron på arbetsplatsen ska bli dräglig, både för sig själv och sina kollegor.