Månadsarkiv: januari 2015

Dubbelbestraffning

Ungefär när de flesta småbarnsfamiljer sitter uppradade hemma framför middagen befann jag mig i en bil på väg in till Växjö för att träna yoga. Jag bytte kanal på radion fram och tillbaka tills jag som vanligt landade på P1. Jag börjar väl bli gammal.

Just den här söndagen sändes ett debattprogram med temat arbetslöshet. Den ena efter den andra uttalade sig övertygat om sina recept för att angripa problemet. Man talade bland annat om effekten av att sänka ingångslöner. När jag nästan var framme i Växjö fick så en psykolog komma till tals som uttryckte att arbetslöshetens utanförskap skulle kunna vara någonting positivt.

Jag skruvade upp radion, det här ville jag höra mer om.

Utan att minnas exakta formuleringar menade han att individer som hamnar utanför arbetsmarknaden istället skulle kunna engagera sig ideellt eller använda tiden till att hitta nya sidor hos och utveckla sig själva. Problemet är bara att politiker och samhälleliga strukturer stigmatiserar de arbetslösa genom att prata om gruppen som ett problem, vilket ur en psykologs perspektiv är allt annat än bra för individerna. Vidare tyckte han att samhället på ett sätt dubbelbestraffar de arbetslösa genom ett orättvist pensionssystem. Individer som inte kommer i arbete eller står utanför arbetsmarknaden en stor del av sitt liv kommer med största sannolikhet få leva som fattigpensionärer (om de inte vinner på Lotto).

Vad gör det med individens självkänsla? Stress över att inte duga, att inte veta sin plats i samhället. En vetskap om att det förmodligen blir ännu sämre på ålderns höst. Vad får dessa individers barn för syn på samhället?

Är det så vi vill ha det?

Om nu inte samhället kan erbjuda arbete till alla som vill ha ett arbete kan jag tycka att systemet är djupt orättvist. Vad kan man då göra åt saken? Psykologen tog upp basinkomst som en möjlig väg att gå. Med ett sådant system på plats skulle alla människor få en ersättning utan krav på motprestation. Kostsamma pensions- och bidragssystem skulle skrotas. Arbetslösa skulle inte behöva ha ont i magen över att det går trögt att hitta arbete.

Jag rullade in på parkeringen vid yogastudion och begrundade vad jag just hade hört. Det där med dubbelbestraffning var något som fastnade i skallen på mig. Kan det vara så att vårt samhälle håller på att utvecklas mot – eller har utvecklats till – något som inte passar system som minner om ett industrisamhälle? Ett industrisamhälle där det fanns jobb för alla som ville ställa sig framför maskinen när skiftet började.

Jag vet inte. Men för mig känns det väldigt lockande att snegla mot något som potentiellt sett skulle få folk att må bättre. För det viktigaste för ett samhälle måste väl ändå vara att dess invånare mår bra?

Naturen förlorar alltid.

Idag stod jag som vanligt och plockade in tallrikar, glas och annat i diskmaskinen. På menyn hade det varit västerbottenpaj. Frun och dottern gav den tumme upp. Pojkarna höll nog inte med eftersom de valde att spotta ut maten på tallriken. Det är svårt att göra alla nöjda.

Mitt i skramlet fick jag höra att Norge vill borra efter olja närmare Arktis. Fan. Det känns som en ändlös loop. Jag plockar in disk och blir via radion påmind om människors girighet. Min hjärna hamnade än en gång där den brukar hamna i tankarna. Hur ska vi kunna begränsa och tygla denna girighet som gång efter annan visar hur oproportionerligt dum den tillåts vara? Att borra efter olja i Arktis är dåligt. Norska naturskyddsföreningen rasar. I vanlig ordning verkar det inte spela någon roll när grova pengar är i potten. Och jag tänker att det är så det blir, hela tiden, gång efter annan.

Naturen förlorar alltid.

Vill ni utvinna malm? Ja men kom hit och borra och ta med er så mycket härifrån som ni vill. Kul att ni vill vara här! Vad det kostar? Ge oss (läs: staten) lite fickpengar så löser det sig nog. Det blir ju arbetstillfällen! Och skit i eventuellt spill, det är så billigt att utvinna att det inte lönar sig att ta tillvara på allt.

Jag tänker på våra politiker. Somliga partier jobbar mycket med miljöfrågor, andra inte. Gemensamt för dem är att de arbetar utifrån rådande verklighet. En verklighet som i grund och botten går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, där julhandeln slår nya rekord år för år trots att det är svårt att komma på något alls att skriva på önskelistan. Och det är såklart riktigt och rätt att politiker ska jobba utifrån rådande omständigheter.

Men om jag inte tror på rådande omständigheter? Vad ska jag göra när nyheter som julhandeln, oljeborrningen och utfiskningen om och om igen får mig att må dåligt? På kort sikt är dagens politiska miljöarbete säkert skitviktigt. Men hur ska politiker – hur väl de än vill miljön – utifrån den eskalerande konsumtionshetsen kunna få till stånd långsiktiga lösningar som fungerar? Radion kommer att skvala på när jag plockar disk, år efter år, och jag kommer att fortsätta förundras över hur lite makt miljöförespråkare har mot kapitalet.

Och här någonstans kommer jag att tänka på partiet Enhet. Partiet är uttalat visionärt och har långt ifrån alla svar på plats men deras idéer är i alla fall inte kortsiktiga. Jag vet inte heller om alla idéer de har är praktiskt genomförbara. Men visst vore det intressant att utvärdera och smaka på idéer som basinkomst och landskatt? Det kanske kan funka?

Hej malmbrytarföretag X! Vill ni bryta malm? Javisst! Vi (staten) kommer att ta ut en stor summa för den malm ni bryter. Inkomstskatt? Nej, här kör vi med skatteväxling serru, vi har ingen eller en väldigt begränsad inkomstskatt. Blev det för dyrt nu när ni inte har lagt tid och energi på att uveckla metoder som tar till vara på spill på bästa sätt eftersom det tidigare inte har varit lönt? Stackars er, ni hittar nog malm någon annanstans, vi vill gärna se att det som förbrukas verkligen kommer till användning.

Hit har jag kommit i tanken. Är det en tankevurpa? Jag vet inte. Nästa logiska steg är nog att engagera sig i partiet. Vad tänker ni?