Månadsarkiv: juni 2015

Begreppsförvirring

För någon vecka sedan försökte jag under ett samtal förklara varför jag gillar det här med systemutveckling. Under mitt något långdragna och flummiga resonemang minns jag att jag sa att man nog måste ha något av en pedantisk ådra, ett slags driv som gör att man finner nöje i att skapa ordning i kaoset. En av anledningarna till att mitt resonemang blev ganska krångligt var nog att ordet ”pedantisk” inte kändes riktigt rätt, att det inte uttryckte det jag egentligen ville ha sagt. För jag är allt annat än pedant som person; hemma accepterar jag det ständiga kaos som råder när tre vilda barn yr runt som virvelvindar. Det får vara lite damm i hörnen, det är okej. Nej, pedant var inte rätt ord, det är alldeles för negativt laddat.

För någon dag sedan ögnade jag igenom ett blogginlägg med den spännande titeln ”The most important skill in software development”. Det borde jag ha gjort tidigare, för när jag hade skummat färdigt inlägget insåg jag att det hade fångat det begrepp jag borde ha använt mig av under min konversation (i alla fall om jag hade varit engelskspråkig). I blogginlägget finns att läsa att ”organization skills” är det viktigaste för en programmerare, vilket man med lite god vilja kan översätta till ”färdigheter att organisera och strukturera”. Istället för att prata om pedantiska drag borde jag istället ha sagt att jag gillar att organisera och strukturera kod. Min förmåga att göra det lämnar jag osagd, men att säga så hade i vilket fall bättre gett uttryck för varför jag gillar systemutveckling.

Jag gillar att organisera och strukturera kod – kanske nu mer än någonsin när familjesituationen gör att ordning är svårt att hålla på hemmaplan – och jag gör det genom att refaktorera och modellera. Ramverk och teknikaliteter löser sig alltid.

Heja vardagsmotion!

Under mina första år som husägare minns jag att jag upplevde det här med gräsklippning som ett ångestladdat elände. Gräsklipparen hade passerat sitt bäst föredatum med råge och varje gång jag närmade mig skjulet i trädgården var det med en viss oro att den gamle skorven inte skulle starta. Till slut var det inte hållbart längre och det var så dags att börja se sig om efter en ny maskin. Av en händelse sammanföll vårt skriande behov med att alla började köpa robotgräsklippare. Tanken med att en liten robot skulle kunna reducera min gräsångest var för mig väldigt lockande till en början men efter att vi snackat ihop oss i familjen föll valet på en vanlig hederlig självgående gräsklippare. Vi bedömde vår suterängträdgård som svårklippt för en robot; vi hade (och har fortfarande) planer på att sätta upp lite häckar och träd här och var i trädgården och göra den mer till en naturträdgård. Att dra slingor i en sådan trädgård kändes bara jobbigt. Med visst vemod blev jag utan robot.

En tid senare köpte även grannen en robotgräsklippare. De har i och för sig en trädgård som till synes är mer inspirerad av en golfgreen än en naturträdgård, men visst fungerade den galant även i en suterängträdgård. Jaha, okej, jag går väl här då och klipper vecka ut och vecka in under sommaren. Det låter ju kul. Lite så var känslan precis då. Men vår nya gräsklippare visade sig vara en riktig klippa och den har nu tjänat oss väl under flera år. Och så idag när jag gick i godan ro och klippte gräsmattan kom jag till en insikt som jag kanske får äta upp.

Jag vill inte ha nån robotgräsklippare.

Men ”varför då?”, undrar ni säkert. Väljer du verkligen att vecka ut och vecka in under sommaren gå och klippa gräs istället för att titta på när en robot gör det åt dig? Ja, jag gör nog det, av två huvudsakliga anledningar:

1) En viktig anledning till att jag trivs med att klippa gräs är att jag får vardagsmotion av det. Det kanske inte är kul alla gånger att behöva stressa ut och klippa gräset efter jobbet när man är trött som fasen, men kroppen behöver röra på sig och inför det kommer de flesta alltid känna ett visst motstånd. På mitt jobb sitter jag stilla mest hela dagarna framför en dator och behöver motionera på fritiden. Lite så känner jag inför det här med städhjälp också – det är såklart skönt att slippa städa men kroppen behöver motionen och jag har det hellre lite skitigt här hemma under småbarnsåren än att låta andra ta min vardagsmotion.

2) Det ger en känsla av att jag har uträttat något. Att sätta sig ner, varm i kroppen efter en runda med gräsklipparen och se ut över vad man har presterat är någonting skönt. På en timme har jag hunnit påbörja och avsluta en grej som ger ett väldigt synligt och konkret resultat. Jag tar ett glas vatten – det smakar fantastiskt gott i eftermiddagssolen – och fångar känslan av hur skönt det är att bara sitta stilla. Frågan är om samma situation hade känts lika bra om jag istället för att själv ha klippt gräset ägnat tiden åt att titta på en robotgräsklippare? Hade vattnet smakat lika bra? Jag tror inte det.

Det går såklart att skjuta hål på mina argument genom att säga att man vinner tid; att inte klippa gräs och att inte städa gör att man har mer tid över till annat. Det blir mer tid till att a) vara med barnen, b) mer tid till att träna, c) mer tid till att…jobba?

a) Mer tid till barnen låter ju i och för sig fint, men jag vill påstå att vardagssysslor också är en form av umgänge. Barnen leker aldrig så bra som när jag dammsuger hemma i huset. Vi kanske inte interagerar aktivt men vi är ändå tillsammans. Pappa ägnar sig åt en välbekant syssla som har ett konkret resultat, det är begripligt för barnen. De får ofta vara med, pojkarna dammar hellre än bra men vi delar ändå en aktivitet som är meningsfull. Å andra sidan leker barnen aldrig så dåligt som när jag säger ”jag ska bara kolla en grej på datorn”.

b) Mer tid till att träna låter för mig lite knäppt. Att betala pengar för att träna sin kropp när man kan få skapligt mycket vardagsmotion genom att göra saker själv förstår jag inte. Sedan kan man såklart träna utöver det – jag tränar yoga regelbundet, både hemma och i yogastudion – men att byta ut vardagsmotion som är gratis mot något som kostar pengar känns weird.

c) Mer tid till att jobba är väl det som för mig låter sorgligast av allt. Tyvärr tror jag att det inte är ovanligt att den tiden man tjänar på att slippa undan vardagssysslor går till just detta.

Mitt inlägg syftade inte till att döma de som har robotgräsklippare eller städhjälp; alla tänker olika och såhär tänker jag. Ni kanske kan förhålla er till a), b) och c) ovan på ett sunt sätt. Eller kanske ni som jag helt enkelt inte behöver förhålla er till dem över huvud taget.

En efterlysning

”Kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar.”

står det att läsa i Helsingborgs Dagblad. Nu undrar ni kanske varför jag tar upp det här? Jo, den som har läst på min blogg tidigare vet säkert att jag har ifrågasatt arbetslinjen. Med risk för att jag upprepar mig själv tänker jag ändå ge mig på en formulering av dilemmat.

En av de viktigaste (den viktigaste?) inkomstkällan till staten är inkomstskatt. Ju fler som arbetar i samhället desto mer inkomster får staten via just denna skatt. Att folk kan jobba och tjäna pengar gör att de har råd att konsumera vilket leder till att mer saker (skit?) behöver produceras. För att producera dessa saker har det traditionellt sett behövts ganska mycket mankraft, med andra ord arbete som genererar inkomstskatt. Upplägget känns logiskt – så länge som det behövs mankraft för att producera sakerna. Det är det som nu håller på att ändras.

Men 25 tjänster på en kakfabrik är väl inget att bry sig om? Nej, kanske inte just de 25 tjänsterna, men de upprepade rapporterna vi får som pekar på en möjlig dystopi – eller utopi beroende på hur man väljer att se det – där människor i allt mindre grad behövs för att producera saker är något vi faktiskt borde bry oss väldigt mycket om. I synnerhet politiker av idag. För på lite längre sikt än mitt framför näsan är det hög tid att lyfta blicken från jobb, jobb och mera jobb. Sänkt eller höjd skatt. Yada yada. Spelar det någon roll i en sannolik framtid där det inte finns så värst många jobb att beskatta?

Jag förstår att politiker först och främst behöver vara pragmatiska och jobba utifrån rådande verklighet. I get that. Lite bråk om sysselsättning får ni hålla på med, ett tag till i alla fall. Men jag vill också efterlysa en diskussion bland de stora partierna där man börjar prata om vilka alternativa sätt det finns att finansiera välfärden med istället för jobb, jobb och jobb. Jag efterlyser att man:

  1. uttalar att framtidens begränsade arbetsmöjligheter är en utmaning och
  2. påbörjar en diskussion om alternativa finansieringsformer av välfärden.

Så politiker: hitta en form för diskussionen, bjud gärna in allmänheten att bidra via t ex sociala medier, formulera utmaningen som work in progress där ingen sitter på det rätta svaret. Högt i tak, våga visionera och ge folk framtidstro, en känsla av delaktighet. Lyssna på och lär av mindre partier och initiativ som – ofta helt ideellt – har sett problemet och redan arbetat med detta en tid.

Cynikern i mig viskar i mitt öra att framtidstro inte är något politiker vill ge folket, att man vill att folk ska tro att undergången är nära och hålla fast i det man har. Det vore såklart ett stort risktagande för de etablerade partierna att börja prata om denna utmaning – att lämna mantrat ”jobb, jobb och jobb” – men jag tror också att man har mycket att vinna av att ge människor lite hopp. En tro på en framtid där våra barn slipper konkurrera på en arbetsmarknad där det knappt finns några jobb att få.

För visst vill vi att nyheten ”kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar” ska kännas som någonting positivt, som något som för oss närmre utopin där automatiseringar gör att vi människor får mer tid över till det som är viktigast av allt. Att umgås med varandra.