Kategoriarkiv: Reflektioner

Söndagsångest på en onsdag

Idag har jag söndagsångest även om det rent tekniskt inte är söndag. I morgon sitter jag återigen vid mitt skrivbord framför datorn och ägnar mig åt systemutveckling – en sysselsättning jag trivs väldigt bra med. På grund av min söndagsångest hamnade jag och H i en diskussion vid frukostbordet som fortsatte under större delen av förmiddagen. Ledordet som följde med under hela detta samtal var ”meningsfullhet”.

Men vad har då meningsfullhet att göra med min söndagsångest?

Jo, min tes är att jag just nu befinner mig i en period i livet där balansen av meningsfullhet mellan arbete och familjeliv väger över till det senare.

Det ska tilläggas att mitt arbete som systemutvecklare utan tvekan är meningsfullt för mig – att klura på och lösa problem är kreativt, kul och utmanande – men som med det mesta kan man se saker annorlunda när man ställer dem i relation till andra saker. Och när jag gör det kan jag inte för mitt liv se något arbete i världen som skulle vara mer meningsfullt än att spendera tid med mina barn nu när de befinner sig i en fas i livet där de har stora behov av tid tillsammans med mig.

Inom en alltför kort tid kommer de i bästa fall säga ”hej” till mig när de kommer hem från skolan innan de stänger in sig på sitt rum. Det ska då bli spännande att se tillbaka på detta inlägg – vid en tidpunkt i deras liv när jag inte är lika viktig för dem längre. Hur kommer balansen av meningsfullhet mellan familjelivet och arbetet se ut då? Förmodligen kommer meningsfullheten jag känner inför arbete väga betydligt tyngre än vad den gör idag, precis som den gjorde innan jag tog ut min längre föräldraledighet och började släppa på gasen i arbetslivet.

Med detta resonemang i ryggsäcken känns söndagsångesten både sund och naturlig. Hur meningsfullt arbete än må vara finns det inget som är mer meningsfullt för mig just nu än tid med mina barn.

Ahimsa

Många kopplar nog samman ordet yoga med någon form av fysisk aktivitet, som att balansera på ett ben eller på huvudet. Men faktum är att den fysiska delen av yoga är kraftigt överdimensionerad här i västvärlden. Här i väst rationaliseras allt som oftast de mentala delarna bort för att attrahera den stressade moderna människan som inte har tid att stanna upp. För vem har tid till det? Man måste ju hinna hem till fredagsmyset och äta chips med gott samvete. Och visst är det lätt att ryckas med.

Jag konstaterar beklämt att den västerländska synen på yoga är ytterligare ett bevis på att en vältränad kropp ses som mer värdefullt än ett vältränat inre. Och det är just avsaknaden av den senare träningsformen jag kom att tänka på när Ring P1 skvalade i bakgrunden under intag av förmiddagsfrukten med barnen.

Men vi återgår till yoga för en stund.

En av de första delarna man springer på när man tar sig bortom den fysiska delen av yoga är yamas. Yamas är förhållningsregler inom yogisk filosofi som behandlar relationen mellan sig själv och omvärlden. Totalt finns det tio yamas varav den första benämns som ahimsa. Ahimsa betyder kort och gott ”ickevåld”. Nu tänker väl de flesta att det inte är någon konst att leva utefter den regeln – det är ju bara att låta bli att slå andra människor? Men så lätt är det inte. Ahimsa innefattar även mentalt våld, både på sig själv och på andra i omvärlden. Att inte bruka mentalt våld på sig själv är att välja bort att tänka illa om sig själv. Tankar som ”fan vad dålig jag är” när man misslyckas med något är exempel på mentalt våld som enligt denna yama ska undvikas. I det ”moderna” samhället har man återupptäckt denna idé och praktiserar den i diverse terapiformer.

Då kommer vi till det här med att bruka mentalt våld på andra. Enligt ahimsa ska vi undvika tankar såsom ”vilken jävla idiot han/hon är”. Nu är det ju lätt hänt att negativa tankar om andra ploppar upp i huvudet emellanåt, det går inte alltid att rå för. Betyder då det att man är dömd till att spendera efterlivet i nåt yogahelvete? Nä, det fina med yamas är att de istället används som redskap för att reflektera och arbeta med sin relation till omvärlden. Om jag nu tänkte att han eller hon var en idiot, varför gjorde jag då det? Kanske finns det en bakomliggande anledning till varför personen betedde sig mot mig som han/hon gjorde? Kanske kan jag omvärdera min ståndpunkt?

Ett uns ahimsa hade jag önskat hos de som ringde in till Ring P1 idag. Bitvis led jag med Täppas i hans försök att nyansera diskussionerna (läs: monologerna). Och när jag i resonans med dessa röster ser personer skandera ”ut med packet!” på sociala medier kan jag sakna den eftertänksamhet vi har att finna i de gamla lärdomar som yogan rymmer.

För svårare än så är det inte. Likt hur man väljer att se på sig själv kan man också välja hur man ser på andra. Om jag ser på mig själv som en idiot börjar jag till slut tro på det, och om jag väljer att se på andra som idioter börjar jag också tro på det.

Idag sänder jag ut en ahimsa-osande hälsning speciellt riktat till i runda slängar 20 % av Sveriges befolkning. Kram!

Sociala medier är ganska otäcka

Jag tror det var igår som jag av en händelse klickade mig fram till en grupp på Facebook vid namn ”Politiskt Inkorrekt”. Inlägget jag hamnade på där bestod av en film i vilken – om jag förstod det rätt – några syrier klagade på sitt asylboende. Jag måste erkänna att jag inte tittade på filmen eftersom min uppmärksamhet hamnade på de kommentarer som hörde till inlägget. Hundratals människor uttryckte unisont och hatfullt att de lika gärna kunde åka hem (eller värre saker för den delen som jag inte tänker skriva svart på vitt). Det kollektiva hatet i kommentarerna blev för mig riktigt obehagligt och nästan överväldigande. Riktiga människor, helt utan anonymitet, i en slags hatmobb vars beteende verkar vara legitimerat just av att de är så många.

I jakt på förståelse började jag att tänka på vad det gör med människor att se sådana här saker i sitt nyhetsflöde på Facebook (eller i andra sociala medier för den delen). Vad man ser i sitt flöde beror ju till stor del på vad man väljer att ”likea”, alltså sådant som man vill följa och veta mer om. Allt eftersom formas nyhetsflödet till en slags ”verklighetsbild” där det man har valt att följa och sympatiserar med är det enda som i stort sett får plats. Vi som loggar in i Facebook dagligen blir då också dagligen exponerade för denna version av verkligheten – en version som förstärks och bekräftas av andra människor med samma åsikter. Varje dag, året runt. Det ställer väldigt höga krav på oss medborgare, till exempel att vi hela tiden måste jobba på att vara källkritiska.

När man ser på det så är sociala medier ganska otäcka.

Hur står det då till med mitt nyhetsflöde i Facebook? Hur påverkas min världsbild av att jag dagligen matas med ”nyheter” och åsikter från min sida lägret i flyktingfrågan? Även om jag inte har upplevt en aggressiv eller hatisk ton i mitt flöde rycks jag ändå med i det jag läser. Och även om jag vill tro att jag är en ifrågasättande och källkritisk person är min känsla att sociala medier knappast ger mig en mer ”korrekt” världsbild.

Innan kvällen var till ända hann jag även med att se en videosnutt som kom att förändra min världsbild en hel del. Under den knappt tio minuter långa filmen förklarar Hans Rosling väldigt pedagogiskt och grundat i fakta hur fördelningen mellan fattiga och rika ser ut i världen. Samtidigt framställer han mediadrevet i flyktingfrågan som väldigt skev. Det är inte så att alla vill fly till Europa och ”snylta” av vår välfärd. De flesta har det bra och får det hela tiden bättre, men just nu har vi en kris och då ska vi såklart hjälpas åt.

Här måste jag säga att mitt nyhetsflöde på Facebook (och till viss del traditionell media) har misslyckats med att förmedla detta till mig. Med tanke på den hatiska tonen i Facebookgruppen ”Politiskt Inkorrekt” vågar jag knappt tänka på hur långt ifrån en ”korrekt” världsbild sociala medier kan ta människor.

Det kunde ha varit du eller jag

Dagens nyhetsuppdatering på P1 morgon lämnade mig väldigt illa berörd. Nyligen fick vi höra att en lastbil påträffats i Österrike där många flyktingar hade kvävts till döds i fordonets lastutrymme. Idag informerade nyhetsuppläsaren om att dödstalet för denna händelse hade stigit till omkring 70 personer – personer som kvävts ihjäl inlåsta i ett lastutrymme. Det är så hemskt så det knappt går att ta in. Vidare läste nyhetsuppläsaren upp att ännu fler liv hade gått till spillo på medelhavet. Människors drömmar om ett bättre liv hade tagit slut där och då på de mest otänkbart hemska sätt.

Samtidigt på hemmaplan ser vi ett parti som på kort tid har samlat en orimligt stor opinion, mycket på grund av att de har en enkel ”lösning” på flyktingfrågan. Partiet menar att flyktingar ska få hjälp på plats. Mitt under ett rasande krig.

Jag tror att jag blev extra berörd idag just på grund av att jag där och då kopplade ihop dessa två saker. Om jag hade befunnit mig i ett pågående krig – en tanke som i sig är helt orimlig att sätta sig in i – skulle jag då inte ha valt hjälp på plats om det hade varit ett verkligt alternativ? Hade jag ens övervägt att släpa med mig fru och barn på en resa över en hel kontinent med uppenbara risker för undernäring, våldtäkt, drunkning eller kvävning om hjälp på plats hade varit ett verkligt alternativ? Hade jag lämnat allt bakom mig, allt det jag hade någon relation till och gett mig in i något helt okänt om hjälp på plats varit ett verkligt alternativ?

Nu tänker ni att jag ska berätta för er vad ni ska rösta på för parti i nästa val? Nä, jag är själv mycket förvirrad över den saken. Men jag önskar att när ni nästa gång har behov av att kanalisera känslor av hopplöshet, frustration eller hat i samband med flyktingfrågor – se då till att styra dessa negativa energier mot de bakomliggande orsakerna till flyktingströmmarna istället för mot människorna som flyr. För de som flyr kunde lika gärna ha varit du eller jag.

Heja vardagsmotion!

Under mina första år som husägare minns jag att jag upplevde det här med gräsklippning som ett ångestladdat elände. Gräsklipparen hade passerat sitt bäst föredatum med råge och varje gång jag närmade mig skjulet i trädgården var det med en viss oro att den gamle skorven inte skulle starta. Till slut var det inte hållbart längre och det var så dags att börja se sig om efter en ny maskin. Av en händelse sammanföll vårt skriande behov med att alla började köpa robotgräsklippare. Tanken med att en liten robot skulle kunna reducera min gräsångest var för mig väldigt lockande till en början men efter att vi snackat ihop oss i familjen föll valet på en vanlig hederlig självgående gräsklippare. Vi bedömde vår suterängträdgård som svårklippt för en robot; vi hade (och har fortfarande) planer på att sätta upp lite häckar och träd här och var i trädgården och göra den mer till en naturträdgård. Att dra slingor i en sådan trädgård kändes bara jobbigt. Med visst vemod blev jag utan robot.

En tid senare köpte även grannen en robotgräsklippare. De har i och för sig en trädgård som till synes är mer inspirerad av en golfgreen än en naturträdgård, men visst fungerade den galant även i en suterängträdgård. Jaha, okej, jag går väl här då och klipper vecka ut och vecka in under sommaren. Det låter ju kul. Lite så var känslan precis då. Men vår nya gräsklippare visade sig vara en riktig klippa och den har nu tjänat oss väl under flera år. Och så idag när jag gick i godan ro och klippte gräsmattan kom jag till en insikt som jag kanske får äta upp.

Jag vill inte ha nån robotgräsklippare.

Men ”varför då?”, undrar ni säkert. Väljer du verkligen att vecka ut och vecka in under sommaren gå och klippa gräs istället för att titta på när en robot gör det åt dig? Ja, jag gör nog det, av två huvudsakliga anledningar:

1) En viktig anledning till att jag trivs med att klippa gräs är att jag får vardagsmotion av det. Det kanske inte är kul alla gånger att behöva stressa ut och klippa gräset efter jobbet när man är trött som fasen, men kroppen behöver röra på sig och inför det kommer de flesta alltid känna ett visst motstånd. På mitt jobb sitter jag stilla mest hela dagarna framför en dator och behöver motionera på fritiden. Lite så känner jag inför det här med städhjälp också – det är såklart skönt att slippa städa men kroppen behöver motionen och jag har det hellre lite skitigt här hemma under småbarnsåren än att låta andra ta min vardagsmotion.

2) Det ger en känsla av att jag har uträttat något. Att sätta sig ner, varm i kroppen efter en runda med gräsklipparen och se ut över vad man har presterat är någonting skönt. På en timme har jag hunnit påbörja och avsluta en grej som ger ett väldigt synligt och konkret resultat. Jag tar ett glas vatten – det smakar fantastiskt gott i eftermiddagssolen – och fångar känslan av hur skönt det är att bara sitta stilla. Frågan är om samma situation hade känts lika bra om jag istället för att själv ha klippt gräset ägnat tiden åt att titta på en robotgräsklippare? Hade vattnet smakat lika bra? Jag tror inte det.

Det går såklart att skjuta hål på mina argument genom att säga att man vinner tid; att inte klippa gräs och att inte städa gör att man har mer tid över till annat. Det blir mer tid till att a) vara med barnen, b) mer tid till att träna, c) mer tid till att…jobba?

a) Mer tid till barnen låter ju i och för sig fint, men jag vill påstå att vardagssysslor också är en form av umgänge. Barnen leker aldrig så bra som när jag dammsuger hemma i huset. Vi kanske inte interagerar aktivt men vi är ändå tillsammans. Pappa ägnar sig åt en välbekant syssla som har ett konkret resultat, det är begripligt för barnen. De får ofta vara med, pojkarna dammar hellre än bra men vi delar ändå en aktivitet som är meningsfull. Å andra sidan leker barnen aldrig så dåligt som när jag säger ”jag ska bara kolla en grej på datorn”.

b) Mer tid till att träna låter för mig lite knäppt. Att betala pengar för att träna sin kropp när man kan få skapligt mycket vardagsmotion genom att göra saker själv förstår jag inte. Sedan kan man såklart träna utöver det – jag tränar yoga regelbundet, både hemma och i yogastudion – men att byta ut vardagsmotion som är gratis mot något som kostar pengar känns weird.

c) Mer tid till att jobba är väl det som för mig låter sorgligast av allt. Tyvärr tror jag att det inte är ovanligt att den tiden man tjänar på att slippa undan vardagssysslor går till just detta.

Mitt inlägg syftade inte till att döma de som har robotgräsklippare eller städhjälp; alla tänker olika och såhär tänker jag. Ni kanske kan förhålla er till a), b) och c) ovan på ett sunt sätt. Eller kanske ni som jag helt enkelt inte behöver förhålla er till dem över huvud taget.