Dagens ros

Vi har aldrig prenumererat på någon morgontidning. För ett par år sedan var intresset från vår sida svalt och som livet ser ut nu är det ganska meningslöst. Tanken på att sitta med en kopp kaffe och prassla med tidningen på morgonen i lugn och ro känns lika angenäm som ouppnåelig. Det händer att vi på helgerna unnar oss en tidning eftersom vi då har bättre chans att få något läst. Ibland hinner vi läsa den, andra gånger ser barnen tidningen som en konkurrent för vår uppmärksamhet och blir helt skogstokiga.

Här på vår camping i Karlskrona har vår relation till morgontidningen förändrats något; när jag går och handlar frallor på mornarna finns Smålandsposten vid kassan. Tillgängligheten har gjort att vi nu har ett par av veckans tidningar i stugan och semesteraktiviteterna till trots har det ändå funnits tid till att bläddra en hel del i tidningarna.

I morse var inget undantag och jag ägnade en stund vid kaffet åt att läsa dagens ledare i Smålandsposten (vecka 31, 2014, nr 174). Den hade rubriken ”Utvecklingen ett politiskt misslyckande” och förvånade mig i det att jag faktiskt höll med om vad som skrevs. Jag vet inte om det är tidningens politiska beteckning (oberoende moderat) som gör att jag ofta rynkar på näsan när jag läser. Och visst var den andra ledaren – det fanns två på samma sida – för mig en näsrynkare av rang. Men nu låtsas vi inte om det utan ägnar oss åt lite ros en stund.

Ledaren behandlar det här om oroligheterna i Araby. I början av veckan förekom skadegörelse där bland annat en miljöstation totalförstördes av ett ungdomsgäng. I ljuset av detta argumenterar skribenten (Marcus Svensson) emot den särbehandling av området som Växjös kommunpolitiker har ägnat sig åt genom att anordna festivaler, sätta upp graffitiväggar med mera. Enligt honom finns det även förslag på en basargata i området utöver tidigare insatser som gjorts för att ”lyfta” området. Han skriver i mitt tycke väldigt klokt att ”Om utmaningen är att bryta ett utanförskap måste lösningarna kretsa kring att normalisera områdets relation till det omgivande samhället”. Och när man tänker på de insatser som görs utifrån det perspektivet kan man knappast se en basargata som en normalisering? Det leder väl snarare till att området skiljer sig mer och mer från resten av staden?

Man skulle kanske kunna normalisera genom att sprida ut insatserna över staden istället? Det känns lite väl konservativt att kasta bort idéer bara för att de inte passar in i hur staden ser ut i detta nu. Låt staden bli till en palett; vad sägs om en basargata på Söder eller en grafittivägg i Centrum?

En reaktion på ”Dagens ros

  1. Pingback: Att ha fått nog |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *