Det där med tid

Solen skiner och lillgrabben sover som en gris i vagnen. Det är på tok för varmt i sovrummet och under ett myggnät snusar han som en kung. Nu när jag äntligen har lite tid över tänkte jag bara dela med mig av en skön grej som jag hade tänkt skriva om häromdagen. Det handlar om det där med barn och tid.

Min dotter är väldigt intresserad av klockan och tidsbegreppet i allmänhet. Så fort man ska någonstans eller om vi väntar främmat dyker den klassiska frågan ”hur länge är det kvar?” upp och vi försöker svara så gott vi kan.

Problemet är bara att hon inte kan klockan än. Det spelar liksom ingen roll om jag eller min fru svarar ”två timmar” eller ”en halvtimma” – frågan dyker upp som ett brev på posten efter bara en liten stund. Hur löser man då detta undrar ni? Inte vet jag, men vi har i alla fall hittat något som funkar ganska okej. Vi införde helt enkelt en ny tidsenhet.

Säg hej till ”minimello”, detta ganska okända, relativa och mycket greppbara mått för tid. ”Minimello?” säger ni och kanske tänker på melodifestivalen och då är ni inte ute och cyklar. För ett tag sedan gick det en programserie på Bolibompa som hette just minimello. I programmet figurerade hemsnickrade dockor tillverkade av toarullar piprensare och gud vet vad som folk skickat in till programmet. Dessa framförde sedan alster likt den riktiga melodifestivalen. Jag minns inte mer av upplägget, inte mer än att programmet var ungefär en kvart långt.

En kvart är alltså ett minimello. En timme blir fyra minimello. Konkret och begripligt både för mig och dottern. Det visade sig vara så pass begripligt att vi använder det dagligen när vi samtalar om tid.

Ett exempel på hur det kan användas tar jag från när vi åkte till Astrid Lindgrens värld för ett par veckor sedan. Vi hade passerat Åseda och dottern började bli otålig i bilen.

– Är vi inte framme snart?, klagade hon och skruvade på sig i stolen.

– Vi har en bit kvar, ta du det bara lugnt en stund och vila lite. Snart ska vi träffa Pippi, sa H.

– Men hur länge är det tills vi är framme?

– Det är ungefär en timme kvar. Eller fyra minimellon.

– Va!, sa dottern med en överraskad ton. Fyra minimellon, men det är ju länge!

– Ja, jag sa ju det. Passa på att vila lite nu så ska du se att vi snart är framme.

I en inte för avlägsen framtid kommer dottern att kunna klockan som ett rinnande vatten. Men just nu känns det härligt att vi använder oss av ett helt påhittat tidsbegrepp utan att ens reflektera över det, att hon ännu är vår lilla flicka som lever i en värld där allt forfarande är möjligt.

I alla fall ett litet tag till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *