Dubbelbestraffning

Ungefär när de flesta småbarnsfamiljer sitter uppradade hemma framför middagen befann jag mig i en bil på väg in till Växjö för att träna yoga. Jag bytte kanal på radion fram och tillbaka tills jag som vanligt landade på P1. Jag börjar väl bli gammal.

Just den här söndagen sändes ett debattprogram med temat arbetslöshet. Den ena efter den andra uttalade sig övertygat om sina recept för att angripa problemet. Man talade bland annat om effekten av att sänka ingångslöner. När jag nästan var framme i Växjö fick så en psykolog komma till tals som uttryckte att arbetslöshetens utanförskap skulle kunna vara någonting positivt.

Jag skruvade upp radion, det här ville jag höra mer om.

Utan att minnas exakta formuleringar menade han att individer som hamnar utanför arbetsmarknaden istället skulle kunna engagera sig ideellt eller använda tiden till att hitta nya sidor hos och utveckla sig själva. Problemet är bara att politiker och samhälleliga strukturer stigmatiserar de arbetslösa genom att prata om gruppen som ett problem, vilket ur en psykologs perspektiv är allt annat än bra för individerna. Vidare tyckte han att samhället på ett sätt dubbelbestraffar de arbetslösa genom ett orättvist pensionssystem. Individer som inte kommer i arbete eller står utanför arbetsmarknaden en stor del av sitt liv kommer med största sannolikhet få leva som fattigpensionärer (om de inte vinner på Lotto).

Vad gör det med individens självkänsla? Stress över att inte duga, att inte veta sin plats i samhället. En vetskap om att det förmodligen blir ännu sämre på ålderns höst. Vad får dessa individers barn för syn på samhället?

Är det så vi vill ha det?

Om nu inte samhället kan erbjuda arbete till alla som vill ha ett arbete kan jag tycka att systemet är djupt orättvist. Vad kan man då göra åt saken? Psykologen tog upp basinkomst som en möjlig väg att gå. Med ett sådant system på plats skulle alla människor få en ersättning utan krav på motprestation. Kostsamma pensions- och bidragssystem skulle skrotas. Arbetslösa skulle inte behöva ha ont i magen över att det går trögt att hitta arbete.

Jag rullade in på parkeringen vid yogastudion och begrundade vad jag just hade hört. Det där med dubbelbestraffning var något som fastnade i skallen på mig. Kan det vara så att vårt samhälle håller på att utvecklas mot – eller har utvecklats till – något som inte passar system som minner om ett industrisamhälle? Ett industrisamhälle där det fanns jobb för alla som ville ställa sig framför maskinen när skiftet började.

Jag vet inte. Men för mig känns det väldigt lockande att snegla mot något som potentiellt sett skulle få folk att må bättre. För det viktigaste för ett samhälle måste väl ändå vara att dess invånare mår bra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *