Fångar jag dagen?

Åtta veckor går alldeles för fort. Idag var det dags att vinka adjö till familjen och styra kosan mot jobbet. Det må vara en klyscha men tiden är verkligen relativ. Innan ledigheten började kändes åtta veckor som en evighet. Känslan i magen var lite som inför sommarlovet när man var liten. Skillnaden mellan då och nu är bara att den upplevda evigheten inte infann sig i vuxen ålder. Poff sa det.

Poffet till trots hade jag noll koll kvällen innan. Alla rutiner som en gång suttit som en smäck var som bortblåsta. Vad brukar jag ställa in larmet på? Vad brukar jag äta till frukost? Var är min jobbdator? Denna förvirring spillde över till dagen efter och gjorde morgonen till en vimsig tillställning där jag mest irrade omkring. Iväg kom jag i alla fall till slut, om än något senare än tänkt.

Väl installerad kändes det som att sparka igång en trött gräsklippare som stått i förrådet över vintern. Gräset var oväntat långt för att vara första dagen på jobbet; istället för en lugn dag var det planering och förändringar i arbetsgruppen som var på tapeten. Kaffekopparna avlöste varandra i hopp om att kroppen behövde denna form av bränsle för att vakna till liv. Och visst hjälpte det mig att varva upp, att börja fylla min hjärna med jobb igen.

Det sa poff och dagen var över. Jag satt i bilen på väg hem och sorterade tankarna. Anonyma ansikten i mötande bilar susade förbi, det sa poff igen och bilen rullade upp på vår uppfart. Jag öppnade dörren, gick uppför trappan och möttes av tjoande barn som längtat efter pappa. I denna stund kom jag på mig själv att reflektera över att det är såhär det ska vara nu framöver, i alla fall under hösten. Jag ska stiga upp på morgonen och stressa iväg, vara iväg när barnen är som gladast och komma hem igen när både jag och barnen är trötta.

Jag kommer att missa den bästa tiden på dagen med mina barn under hela hösten. I alla fall om vi bortser från helger. Denna tid kommer jag istället spendera framför en dator inne i stan, uppfylld av sånt som inte har med mina barn att göra. Livet är kort och än kortare är den period när våra barn är små.

Det är i dessa skeenden i livet jag kan önska att det här med basinkomst var realitet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *