Fight fire with fire?

Nu är det bara ett par tallrikar kvar att peta in i diskmaskinen tills det är läggdags för barnen. Alla är trötta efter en dag på jobbet, en dag på dagis eller en dag i största allmänhet. Bakom mig hör jag barnen kivas om något, måtte det bara inte leda till bråk igen. De gör ju inget annat när de är så här trötta.

Ett par sekunder senare är kalabaliken i full gång och jag känner hur det nästan svartnar för ögonen. Jag har ingen ork att vara pedagogisk just nu. Med bestämda steg dundrar jag iväg mot pojkarnas rum.

– Vad är det som pågår här? snäser jag och tittar surt på dottern som lika trevligt blänger tillbaka på mig. På golvet sitter mellansonen och gråter för fulla muggar i H:s knä.

– Jag vill inte att du ska prata med mig! vrålar dottern och rusar in på sitt rum. Katastrofen som kunde ha varit över på någon minut har genom mitt handlande förvandlats till något av en långbänk. Så fort affekten har lagt sig söker jag skamset upp dottern och påbörjar processen med att återställa kvällen till det normala. Det är tidskrävande, det dränerar energi från oss alla och det hade kunnat undvikas.

Ungefär så kan det gå till hemma hos familjen Moberg. Inte varje kväll såklart men det händer och när det händer leder mitt agerande sällan till något bra. Mitt sätt att bemöta barnen när orken tryter gör bara saken värre, min sura attityd gör att dottern hamnar i försvarsställning. Och när man tänker på det är det ju inte så konstigt – jag hade också hamnat där om jag hade varit föremål för ett sådant påhopp.

Nu var inte min poäng med det här inlägget att hänga ut ett bristande föräldraskap från min sida – alla föräldrar gör fel ibland och jag tycker att jag är en helt ok (rentav awesome?) pappa – men igår kom jag att tänka på att mitt agerande kan kopplas till den senaste tidens politiska händelser. På samma sätt som jag genom att dundra in i rummet försätter min dotter i försvarsställning är det väl tänkbart att människor som överväger att rösta på SD går i försvarsställning när oppositionen och media vrålar ”rasister”? Vidare kan man tänka sig att det som av SD-sympatisörer har upplevts som en häxjakt ger dem en försvarsställning att samlas och enas kring?

Om jag istället hade gått in i rummet och försökt lyssna och förstå situationen hade jag lärt mig att det inte alls var dottern som hade gjort något dumt, att hon bara råkade befinna sig i rummet under en lek där sonen ramlade och slog sig. Istället för att efteråt få det förklarat av H – och därigenom känna mig ännu mer som en skurk  – hade jag kunnat undvika bråket och kvällen hade kunnat fortlöpa som vanligt efter det att sonen tröstats.

Jag vet inte hur vi ska handskas med det faktum att SD har ett så pass stort stöd ute i landet. Jag tror absolut inte att vi ska sluta kalla dem för rasister och därigenom närma oss en normalisering av deras åsikter. Men som jag i min berättelse försökte förmedla upplever jag det svårt att få ett barn i försvarsställning att lyssna. Detsamma borde väl gälla för vuxna? Det gäller i vilket fall för mig.

Vad var det då som igår fick in mig på dessa tankar? Under gårdagens sändningar bevittnade jag fulla Vänsterpartister som hoppade, skrek och pekade finger åt SD när SVT direktsände Åkessons ”vinnartal”. På vilket sätt bidrar egentligen ett sådant beteende till att få SD-sympatisörer att lämna sin försvarsställning och nyktert reflektera över sina åsikter?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *