Hur jag inte vill leva

Radion var på i köket mitt i matlagningen och det var svårt att höra vad debattörerna sa. Jag lyckades efter en stund urskönja att det var en miljöpartist och en person till från den andra politiska flanken som pratade om det här med att driva skolor i privat regi och hur man ska förhålla sig till eventuell vinst. Frågan intresserar mig så jag vred upp volymen för att höra lite bättre.

Om vi backar bandet ett tag, kanske fem till tio år, vet jag med mig att jag sa saker i stil med att ”det inte är någon större skillnad på partierna” och ”politiker pratar bara en massa strunt”. Det senare kanske det finns ett korn av sanning i men mitt tidigare uttalande är det hög tid att revidera. Detta blev extra tydligt när jag lyssnade till de två trätande personerna i radio.

Det var så sjukt tydligt hur mycket jag inte instämde med personen från den högra ringhörnans argument. Dessa handlade mest om effektivitet och maximering av kunskap för att vi på så sätt ska kunna konkurrera på ett globalt plan.

Konkurrera på ett globalt plan? Jag tänkte tillbaka på min skolgång. Jag är 34 år nu så det var inte särskilt länge sedan. Visst ville jag ha vettiga betyg för att komma in på den gymnasielinje (och sedemera universitetsutbildning) jag ville. Men det var aldrig någon som pratade om global konkurrens, den nivån av stress har jag inget minne av att jag någonsin behövde ha.

För ett par år sedan blev jag ombedd att delta i en temadag på en skola i Växjö uppe på Teleborg (TC tror jag den heter). Temadagen handlade om att ”världen krymper”, om att vi numera har en hel värld att konkurrera med. I en aula satt jag en lång stund tillsammans med eleverna och tittade på en informationsfilm där det radades upp fakta om hur många människor som kommer att utbildas till ingenjörer i Kina och hur exponentiellt detta ökar.

Filmen stressade mig och jag undrade hur många i aulan som upplevde samma sak. På en jävla högstadieskola.

Suck.

Nej, min känsla då och nu vid radion är att vi varken ska effektivisera eller maximera kunskapen hos våra elever. De ska lära sig saker – det är ju hela grejen med skolan – men de ska i den mån det är möjligt skyddas från den stress som jakten på effektivisering i samhället driver upp. Se istället till att barnen har det bra, att de har goda och många pedagoger som kan hjälpa dem och att de utvecklas i sin takt. Och skit i global konkurrens.

Jag menar, konkurrerar vi exempelvis på allvar med kinesiska gymnaster? Ska vi på motsvarande sätt sätta våra barn i elitmatteträning när de är små?

Är det meningen med livet, att vi ska bli så effektiva som möjligt? Är stress och prestation meningen med livet?

Jag vill inte att det ska vara det, varken för mig eller för mina barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *