I samhällets tjänst

När jag för ett par månader sedan fick reda på att vinter-OS skulle sändas på Viasat blev jag ganska upprörd. Är inte hela OS-grejen något som ligger i allmänhetens intresse att kunna ta del av? Jag surnade till och skrev en smågrinig statusuppdatering på Facebook om vad jag tyckte, att OS och public service hör ihop. Sedan släppte jag det och hittade förmodligen något annat att sura över istället.

Idag satt jag och läste en bok för min dotter i soffan i vårt vardagsrum. Pojkarna låg och sov och radion skrålade i köket. Med ett halvt öra hörde jag att det var någon svensk framgång i OS – en silvermedalj – och när boken var färdigläst slog jag på TVn för att se om det rapporterades om medaljen. Det tog ett par sekunder för mig att komma ihåg, och när jag väl gjorde det och erinrade mig att det inte alls är SVT som sänder OS fick jag tillbaka samma sura känsla som jag haft ett par månader tidigare. Jag slog över till TV3 och tittade ett par minuter på sändningarna. Sedan blev det reklam. Reklam under OS? Really?

För att nyansera bilden lite ska jag tillägga att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om OS. Jag kan uppskatta hockeyn och om Sverige är representerat i någon gren och om TVn är på kan jag slötitta lite, men i övrigt är mitt intresse svalt. Mina upprörda känslor handlar alltså inte om att jag är för snål för att betala för Viasat. Nej, det handlar om att ingen ska behöva abbonnera på en jävla betalkanal för att få se på något som är i allmänhetens intresse. Just OS kanske inte faller mig på läppen men det spelar ingen roll. Det är helt enkelt något som alla ska kunna ta del av oavsett ekonomisk situation. Om inte OS och public service hör ihop så vet jag inte vad som gäller längre.

Med den begränsade tillgängligheten i åtanke tänker jag tillbaka på vad som hände med hockey-VM när TV3 tog över sändningarna. Jag minns hur vi satt som på nålar, jag och mamma och mormor ute i vår sommarstuga och tittade på hockey med vetskapen om att resten av Sverige gjorde samma sak. Men från att ha engagerat en hel nation degraderades hockey-VM till något förunnat de med tillgång till parabol. Det känns som att det är lite samma känslor som vaknar hos mig igen, att något som vi alla haft gemensamt nu tas ifrån oss och istället blir något för dem som har råd och intresse.

Med risk för att låta som en sur gubbe – vissa saker var bättre förr! *vevar med näven* 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *