Invecklad

Star Wars. Marvel. Coolt.

Idag pratade jag som hastigast med en kollega om Disneys kommande spel. Det ska visst funka ungefär som Skylanders. Man köper små plastfigurer, ställer dem på en platta och vips kan man spela med dem i spelet. Från början kommer det finnas Marvel-figurer och det ryktas om att även att figurer från Star Wars (som ju numera ägs av Disney) är på gång. Hur coolt är inte det?

Jo men det är ju lite coolt. Jag blir hänförd av tanken. Men när jag väljer att se nyktert på det, när jag försöker skala bort alla föreställningar om hur kul det kommer att bli att spela det där spelet, då vet jag hur det med största sannolikhet kommer att bli. Jag kommer ha ett magiskt skimmer för ögonen den första stunden framför spelet, kanske uppåt någon timme om jag har tur, men sedan tappar jag fokus. Poff. Förtrollningen bryts för minsta ljud. Laddningssekvenser blir ett utrymme för andra tankar att sippra in i hjärnan. Jag hämtar vatten. Är jag inte lite hungrig? Vad är det på TV nu? Nu vaknar nog snart en av ungarna. Oj är klockan redan halv tio, snart är det dags att sova. Vad var det jag höll på med nu? Hur sparar man?

Jag stänger av, går och lägger mig och någonstans vet jag att jag inte kommer spela spelet igen, i alla fall inte på ett bra tag. Magin infann sig aldrig riktigt den här gången heller.

Crap.

Tidigare idag när jag satt i bilen på väg hem funderade jag på att det kanske helt enkelt är ytterligare ett steg mot att bli vuxen? Vem vet, det kanske är fullt normalt att gamers en dag växer upp och gradvis börjar tappa spelpeppet? Men om det här med att bli vuxen nu innebär att det magiska skimret lättar vill jag dra i handbromsen nu – det borde väl inte vara för sent? Det var inte så värst länge sedan jag faktiskt kunde hänge mig fullt och helt och leva mig in i spelets värld. För ett par år sedan minns jag hur vi, jag och H, fullkomligt absorberades av det makalösa dramat i Final Fantasy X. Och det var nog inte mer än ett år sedan jag satt som på nålar framför XCOM: Enemy Unknown och kunde inte tro att det var sant att vardagsrumsklockan visade halv tolv.

När jag kom hem luftade jag mina tankar med H. Hon lugnade mig lite när hon sa att jag säkert känner så för att vi just nu är i en period där vi har fullt upp med barnen. I takt med att de blir större och mer självgående kommer vi att ha mer tid till våra egna intressen. Mindre lugn blev jag tyvärr när hon avslutade med att säga nåt i stil med ”och sen har vi väl utvecklats”.

Jo det har vi alla gånger gjort, det kommer liksom med föräldraskapet som ett brev på posten. Men om denna utveckling nu har bidragit till att jag har tappat lite av min förmåga att leva mig in i spelens fantastiska värld vill jag gärna backa bandet en liten bit.

Motsatsen till ”ut” är väl ändå ”in”? Då skulle jag gärna vilja invecklas en smula, hur gör man det? Några idéer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *