Priviligerad

Sedan en tid tillbaka har jag haft ont lite från och till i vänster skuldra och axel. Som mest problematiskt är det på jobbet där jag behöver antingen sitta eller stå vid datorn. När jag väl börjar tänka på att skuldran ömmar hamnar jag lätt i en ond cirkel där jag spänner mig och ju mer jag spänner mig desto mer ont får jag. Och det är väl inte så konstigt att jag har fått de här besvären med ett stillasittande jobb, ett evigt kånkande på barn och en i stort sett obefintlig grundfysik.

Via jobbet har vi en fräsig sjukförsäkring som gör att jag kan ringa ett nummer och få vård snabbt och kostnadsfritt. Både för min skuldra och för andra besvär har jag efter ett kort samtal fått precis den vård jag önskat. Nu senast har jag fått behandling av en kiropraktor som inte hade ett upprättat samarbete med försäkringsbolaget och därför fick jag ligga ute med lite pengar, drygt 1000 kronor för två behandlingar. Idag ringde jag till försäkringsbolaget och redogjorde för kostnaden, varpå det klirrade till på kontot och jag blev ersatt för mina utlägg.

När jag la på luren kom en tanke över mig som jag har känt tidigare när jag har utnyttjat försäkringen: varför ska just jag få förtur till vård? Nu jobbar jag privat och försäkringen kan nog räknas som en slags anställningsförmån. Denna förmån gjorde att jag inte behövde ta min privata ekonomiska situation i beaktan och dröja innan jag sökte vård. Kiropraktorn menar därför att jag med lite träning ganska snart kan komma i ordning med kroppen. Värre hade det såklart blivit om jag bitit ihop och jobbat på ändå – något jag kan tänka mig att människor utan denna förmån gör runtom på olika arbetsplatser. Människor med tunga jobb, som sliter och bär och inte klagar, för vem vill lyssna på gnäll?

Jag funderar över hur jag ska välja att tolka dessa tankar av orättvisa som bubblar upp inom mig. Ska jag avstå från att utnyttja försäkringen och söka vård som alla andra? Dessa moraliska funderingar har börjat ploppa upp lite här och var för mig. Ta det här med ROT och RUT till exempel, där hushåll med låg inkomst inte kan utnyttja avdraget fullt ut. Samtidigt är det väl dessa som skulle behöva pengarna bäst?

För ett par dagar sedan pratade jag om just ROT och RUT med en kompis. Under samtalet formulerade jag något i stil med att ”jag utnyttjar avdraget för att jag kan, men det betyder inte att jag tycker att man ska kunna det”. Förmodligen resonerar jag så för att skuldavlasta, att jag rättfärdigar mitt beteende genom att skylla på att regelverket gör det möjligt, men både i fallet RUT/ROT och min sjukvårdsförsäkring ser jag inte att ett ”uppror” från min sida skulle göra någon större skillnad.

Hyckleri? Ja kanske, men jag är inte mer än människa. Jag tror att dessa typer av orättvisor måste lösas genom politiska strukturer, att reglera och justera vad som är möjligt eller ej i samhället för oss som ett kollektiv. Jag menar, är det rimligt att samhället stödjer konstruktioner som ger vissa förtur till vård? Det kan det väl knappast vara?

Jag ska fundera vidare – gör det du också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *