Rädsla är sämst

Jag var sexton år gammal och skulle gå på disco. Inte för att jag egentligen var intresserad av det där, jag var väldigt nöjd med mitt liv som det var. Jag och mina vänner spelade TV-spel, kollade film och hängde som man gör när man är ung. Men den här gången var annorlunda. Jag var nu gymnasist och det var dags att gå på ”riktigt” disco, på Oléo. Alla andra skulle ju gå och då kände jag att jag också borde det. Så jag gick.

Väl där hade vi faktiskt riktigt kul, mina nyfunna vänner på det naturvetenskapliga programmet på Teknikum och jag. Framåt kvällen blev jag törstig och bestämde mig för att korsa dansgolvet för att ta något att dricka. Jag meddelade mina vänner och begav mig bortåt. Ett par meter från baren var det någon som knackade mig på axeln. Var det någon av mina vänner som också skulle köpa något? Jag vände mig om och möttes av en knytnäve i ansiktet.

Det blixtrade till för ögonen och jag singlade ner mot golvet. Tiden liksom gick i slow motion och jag tittade upp för att försöka förstå vad som hände. Framför mig stod en grupp ungdomar som jag bedömde var av ”utländsk härkomst”.

Min kropp landade tungt på det hårda golvet. Jag minns att jag fick ytterligare en smäll – en hoppspark i ryggen – under min flykt från dansgolvet. Med gråten i halsen sprang jag upp, upp och ut. Undrande ansikten flashade förbi, en vakt stannade mig och undrade vad som hade hänt. En stund senare satt jag i bilen på väg hem med pappa vid ratten. Jag hatade kvällen, människorna, vakten, allt och ville bara hem.

Händelsen tog väldigt hårt på mig, så pass hårt att jag skulle vilja klassa den som smått traumatisk. De fysiska skadorna läkte snabbt men traumat påverkade tyvärr min syn på invandrare under många år därefter. Jag vill inte påstå att jag var uttalat motståndare till invandring men jag föll in i en liknande jargong som man hör i dagens högervindar, typ ”varför ska de komma hit och stjäla och bete sig illa?”. Att jag bara ett par år tidigare hade varit nära vän med åtminstone två personer som man kan klassa som andra generationens invandrare vägde jag inte in i resonemanget.

Åren passerade och mina känslor mattades efterhand av. Jag lärde känna människor med utländsk bakgrund och förstod slutligen att slagskämpen på discot var en isolerad händelse. Men det är inte förrän nu, när ytterligare drygt sexton år passerat, som jag med hjälp av världens bästa H förstått varför jag hade hamnat så snett i tanken.

Jag var rädd. Varhelst jag träffade på ungdomar med invandrarbakgrund var jag tillbaka på discot och kroppen signalerade fara. Min hjärna hade byggt upp ett försvar mot ”de andra” för att skydda mig från att återuppleva den där kvällen.

Sannolikt var det också rädsla som fick personen som slog mig den där kvällen att faktiskt utföra dådet. Hans rädsla kanaliserades till en våldsyttring och jag råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. Hade kanske hans rädsla uppstått under en motsvarande upplevelse, eller ännu värre? I mina ögon liknar det en ond spiral, ju räddare vi blir desto mer kanaliseras rädslan till något dåligt.

Anledningen till att jag kom att tänka på den där kvällen just idag är att det imorgon är SDs tur att inta scenen i Almedalen. Som jag ser det bygger deras politik på att utnyttja de rädslor som finns hos människor likt den jag precis beskrev för att få mandat till att vidare utveckla klyftan mellan ”vi” och ”dem”. Likt rövarna i Mattisborgen vill man behandla rädslorna genom att helt enkelt undvika varandra. Huvudet rätt ner i sanden bara. Hur rimmar det med vedertagna metoder för att behandla och arbeta bort rädslor, t ex KBT? Visst är det dumt?

Om du som läser detta tycker att jag är fel ute vill jag passa på att utmana dig. Var öppensinnig och intresserad när du pratar med människor i sommar. De är inte farliga. Hoppas att du hinner inse det innan den 14 september.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *