Samtalet

Dottern var på äventyr hemma hos en kompis där det busades för fullt. Hemma var det dags för pojkarna att sova och turligt nog hade SMHI i vanlig ordning missbedömt väderläget. Det skulle ha regnat men dagen kändes istället behaglig och kroppen längtade ut. Så vi gick ut med pojkarna i vagnen, på vinst eller förlust, på en skön och uppfriskande promenad. Om det börjar regna är det ju bara att vända.

Minstingen var jättetrött och däckade bara efter ett par minuter. Brorsan höll i en liten stund till men kombinationen grusväg och pratande föräldrar var till slut för mycket även för honom. Jag och H strosade vägen fram med vagnen på väg hemåt och gradvis övergick vårt småprat alltmer i ett djupare samtal.

Vi har det här samtalet ofta, jag och H, men det handlar inte alltid om samma saker. Samtalet började när vi trevande började lära känna varandra och kommer att pågå så länge vi finns. I det samtalet behöver jag inte väga mina ord, undra om frågan jag ställer är dum eller vara rädd för att inte bli tagen på allvar. Det jag försöker säga behöver inte ens vara formulerat – själva formuleringen av vad det är jag vill ha sagt utarbetas många gånger under samtalets gång. Vi reflekterar över varför vi reagerar som vi gör, känner som vi gör och vad det kan betyda (om det ens betyder något). Och nästan alltid lär jag mig något nytt.

Allt som oftast är det små saker jag tar med mig från våra samtal, till exempel nya infallsvinklar jag inte tidigare sett, men de tar oss vidare i samtalet och gör att det efterhand kan bli ännu djupare.

Det var fortfarande uppehåll när vi rullade upp vagnen på baksidan. Vi ställde dörren mot baksidan på glänt och satte igång kaffekokaren. Under tiden kaffet rann ner pratade vi vidare och småstädade lite i vardagsrummet. Duplo och leksaker över hela golvet. Utan att jag knappt hann reagera hade kaffet runnit ner och golvet var relativt riskfritt att beträda. Vi sjönk ner i varsin fåtölj och samtalade vidare, jag minns inte om vad men det var samtalet som fortsatte. Efter en kort stund sa jag:

– Jag tycker verkligen om våra samtal.

H läppjade på kaffet och sa:

– Jag vet, jag tänkte på det alldeles nyss men försökte fäkta bort tanken. Jag vill fortsätta att vara i nuet.

Och lite så är det. Jag tittade på klockan och såg att det hade passerat en kvart sedan vi satte oss i fåtöljerna. Jag tittade på golvet som var helt fritt från duplo. Jag tittade i min kaffekopp och såg att jag nästan hade druckit upp allt innehåll. Och jag hade knappt något minne av något annat än samtalet, det andra hade bara flutit på av sig självt.

Här någonstans lämnade vi samtalet, vi var båda för medvetna om nuet för att kunna hitta dit igen, särskilt som barnen var på gång att vakna närsomhelst. Mycket riktigt var det snart någon som upprört påpekade att han ville släppas ut ur vagnen – och så var vi tillbaka i vardagen igen.

Samtalet får vila ett litet tag till, kanske till ikväll, imorgon eller ännu längre. Men forsätta kommer det att göra. Vi lär av varandra, med varandra och växer tillsammans. Det är en resa jag ser fram emot att göra tillsammans med världens bästa samtalspartner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *