Etikettarkiv: basinkomst

Ett verkligt alternativ

Allt som oftast frågar jag mig om partier som förespråkar alternativ till arbetslinjen – såsom basinkomst och landskatt – kan ses som ett verkligt alternativ?

Som en regelbunden P1-lyssnare är politik ett ämne som jag får lyssna till dagligen och håller mig därigenom hyfsat uppdaterad i vad som diskuteras. Och jag tycker mig se fler och fler exempel på att det här med arbetslinjen ifrågasätts. På senare tid har jag bland annat hört flera analyser av den nyutkomna boken Vi bara lyder av Roland Paulsen. Även om jag inte har haft möjlighet att själv läsa boken har jag förstått att den ger arbetslinjen en känga. I en artikel om just den boken nämner man att det idag finns 400 000 arbetslösa och 40 000 utlysta tjänster. Utan att ha kontrollerat de siffrorna tänker jag mig att det de säger inte är helt verklighetsfrånvänt. Vidare hörde jag att det mellan 2006 och 2011 försvann 450 000 jobb på grund av automatiseringar. Visserligen säger artikeln att tre fjärdedelar av dessa förlorade jobb har återskapats på ett eller annat sätt, men vi talar ändå om en betydande antal arbetstillfällen som har gått förlorande på grund av automatisering.

Hur rimmar dessa röster vi gång på gång hör med arbetslinjen? Hur funkar det med inkomstskatt, som vad jag förstår är den huvudsakliga inkomstkällan till staten, när allt färre får möjlighet att jobba? Vi ser även en ökad flyktinginvandring där jag allt som oftast hör att arbete är den viktigaste faktorn för att lyckas integrera dessa människor. Hur ska vi lyckas med det när det inte finns några arbeten? Såklart vill jag att vi ska hjälpa så många vi kan men det innefattar väl ändå att ge människor en chans att hitta en meningsfull tillvaro i samhället? Ska vi hitta på en massa jobb som inte behövs? Ska vi börja producera saker som vi inte behöver för att sysselsätta människor? Måste alla sysselsättas i traditionell mening?

Jag förstår att politiker måste förhålla sig till rådande omständigheter. Som det ser ut idag måste man skapa sysselsättning på nåt sätt för att få inkomster till staten. Men jag tänker att man också måste våga tänka lite långsiktigt och utanför ramarna. Och allt som oftast landar jag då i denna frågeställning:

Kan partier som inte vågar tala och visionera om alternativ till arbetslinjen ses som ett verkligt alternativ?

Dubbelbestraffning

Ungefär när de flesta småbarnsfamiljer sitter uppradade hemma framför middagen befann jag mig i en bil på väg in till Växjö för att träna yoga. Jag bytte kanal på radion fram och tillbaka tills jag som vanligt landade på P1. Jag börjar väl bli gammal.

Just den här söndagen sändes ett debattprogram med temat arbetslöshet. Den ena efter den andra uttalade sig övertygat om sina recept för att angripa problemet. Man talade bland annat om effekten av att sänka ingångslöner. När jag nästan var framme i Växjö fick så en psykolog komma till tals som uttryckte att arbetslöshetens utanförskap skulle kunna vara någonting positivt.

Jag skruvade upp radion, det här ville jag höra mer om.

Utan att minnas exakta formuleringar menade han att individer som hamnar utanför arbetsmarknaden istället skulle kunna engagera sig ideellt eller använda tiden till att hitta nya sidor hos och utveckla sig själva. Problemet är bara att politiker och samhälleliga strukturer stigmatiserar de arbetslösa genom att prata om gruppen som ett problem, vilket ur en psykologs perspektiv är allt annat än bra för individerna. Vidare tyckte han att samhället på ett sätt dubbelbestraffar de arbetslösa genom ett orättvist pensionssystem. Individer som inte kommer i arbete eller står utanför arbetsmarknaden en stor del av sitt liv kommer med största sannolikhet få leva som fattigpensionärer (om de inte vinner på Lotto).

Vad gör det med individens självkänsla? Stress över att inte duga, att inte veta sin plats i samhället. En vetskap om att det förmodligen blir ännu sämre på ålderns höst. Vad får dessa individers barn för syn på samhället?

Är det så vi vill ha det?

Om nu inte samhället kan erbjuda arbete till alla som vill ha ett arbete kan jag tycka att systemet är djupt orättvist. Vad kan man då göra åt saken? Psykologen tog upp basinkomst som en möjlig väg att gå. Med ett sådant system på plats skulle alla människor få en ersättning utan krav på motprestation. Kostsamma pensions- och bidragssystem skulle skrotas. Arbetslösa skulle inte behöva ha ont i magen över att det går trögt att hitta arbete.

Jag rullade in på parkeringen vid yogastudion och begrundade vad jag just hade hört. Det där med dubbelbestraffning var något som fastnade i skallen på mig. Kan det vara så att vårt samhälle håller på att utvecklas mot – eller har utvecklats till – något som inte passar system som minner om ett industrisamhälle? Ett industrisamhälle där det fanns jobb för alla som ville ställa sig framför maskinen när skiftet började.

Jag vet inte. Men för mig känns det väldigt lockande att snegla mot något som potentiellt sett skulle få folk att må bättre. För det viktigaste för ett samhälle måste väl ändå vara att dess invånare mår bra?

Naturen förlorar alltid.

Idag stod jag som vanligt och plockade in tallrikar, glas och annat i diskmaskinen. På menyn hade det varit västerbottenpaj. Frun och dottern gav den tumme upp. Pojkarna höll nog inte med eftersom de valde att spotta ut maten på tallriken. Det är svårt att göra alla nöjda.

Mitt i skramlet fick jag höra att Norge vill borra efter olja närmare Arktis. Fan. Det känns som en ändlös loop. Jag plockar in disk och blir via radion påmind om människors girighet. Min hjärna hamnade än en gång där den brukar hamna i tankarna. Hur ska vi kunna begränsa och tygla denna girighet som gång efter annan visar hur oproportionerligt dum den tillåts vara? Att borra efter olja i Arktis är dåligt. Norska naturskyddsföreningen rasar. I vanlig ordning verkar det inte spela någon roll när grova pengar är i potten. Och jag tänker att det är så det blir, hela tiden, gång efter annan.

Naturen förlorar alltid.

Vill ni utvinna malm? Ja men kom hit och borra och ta med er så mycket härifrån som ni vill. Kul att ni vill vara här! Vad det kostar? Ge oss (läs: staten) lite fickpengar så löser det sig nog. Det blir ju arbetstillfällen! Och skit i eventuellt spill, det är så billigt att utvinna att det inte lönar sig att ta tillvara på allt.

Jag tänker på våra politiker. Somliga partier jobbar mycket med miljöfrågor, andra inte. Gemensamt för dem är att de arbetar utifrån rådande verklighet. En verklighet som i grund och botten går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, där julhandeln slår nya rekord år för år trots att det är svårt att komma på något alls att skriva på önskelistan. Och det är såklart riktigt och rätt att politiker ska jobba utifrån rådande omständigheter.

Men om jag inte tror på rådande omständigheter? Vad ska jag göra när nyheter som julhandeln, oljeborrningen och utfiskningen om och om igen får mig att må dåligt? På kort sikt är dagens politiska miljöarbete säkert skitviktigt. Men hur ska politiker – hur väl de än vill miljön – utifrån den eskalerande konsumtionshetsen kunna få till stånd långsiktiga lösningar som fungerar? Radion kommer att skvala på när jag plockar disk, år efter år, och jag kommer att fortsätta förundras över hur lite makt miljöförespråkare har mot kapitalet.

Och här någonstans kommer jag att tänka på partiet Enhet. Partiet är uttalat visionärt och har långt ifrån alla svar på plats men deras idéer är i alla fall inte kortsiktiga. Jag vet inte heller om alla idéer de har är praktiskt genomförbara. Men visst vore det intressant att utvärdera och smaka på idéer som basinkomst och landskatt? Det kanske kan funka?

Hej malmbrytarföretag X! Vill ni bryta malm? Javisst! Vi (staten) kommer att ta ut en stor summa för den malm ni bryter. Inkomstskatt? Nej, här kör vi med skatteväxling serru, vi har ingen eller en väldigt begränsad inkomstskatt. Blev det för dyrt nu när ni inte har lagt tid och energi på att uveckla metoder som tar till vara på spill på bästa sätt eftersom det tidigare inte har varit lönt? Stackars er, ni hittar nog malm någon annanstans, vi vill gärna se att det som förbrukas verkligen kommer till användning.

Hit har jag kommit i tanken. Är det en tankevurpa? Jag vet inte. Nästa logiska steg är nog att engagera sig i partiet. Vad tänker ni?

Fångar jag dagen?

Åtta veckor går alldeles för fort. Idag var det dags att vinka adjö till familjen och styra kosan mot jobbet. Det må vara en klyscha men tiden är verkligen relativ. Innan ledigheten började kändes åtta veckor som en evighet. Känslan i magen var lite som inför sommarlovet när man var liten. Skillnaden mellan då och nu är bara att den upplevda evigheten inte infann sig i vuxen ålder. Poff sa det.

Poffet till trots hade jag noll koll kvällen innan. Alla rutiner som en gång suttit som en smäck var som bortblåsta. Vad brukar jag ställa in larmet på? Vad brukar jag äta till frukost? Var är min jobbdator? Denna förvirring spillde över till dagen efter och gjorde morgonen till en vimsig tillställning där jag mest irrade omkring. Iväg kom jag i alla fall till slut, om än något senare än tänkt.

Väl installerad kändes det som att sparka igång en trött gräsklippare som stått i förrådet över vintern. Gräset var oväntat långt för att vara första dagen på jobbet; istället för en lugn dag var det planering och förändringar i arbetsgruppen som var på tapeten. Kaffekopparna avlöste varandra i hopp om att kroppen behövde denna form av bränsle för att vakna till liv. Och visst hjälpte det mig att varva upp, att börja fylla min hjärna med jobb igen.

Det sa poff och dagen var över. Jag satt i bilen på väg hem och sorterade tankarna. Anonyma ansikten i mötande bilar susade förbi, det sa poff igen och bilen rullade upp på vår uppfart. Jag öppnade dörren, gick uppför trappan och möttes av tjoande barn som längtat efter pappa. I denna stund kom jag på mig själv att reflektera över att det är såhär det ska vara nu framöver, i alla fall under hösten. Jag ska stiga upp på morgonen och stressa iväg, vara iväg när barnen är som gladast och komma hem igen när både jag och barnen är trötta.

Jag kommer att missa den bästa tiden på dagen med mina barn under hela hösten. I alla fall om vi bortser från helger. Denna tid kommer jag istället spendera framför en dator inne i stan, uppfylld av sånt som inte har med mina barn att göra. Livet är kort och än kortare är den period när våra barn är små.

Det är i dessa skeenden i livet jag kan önska att det här med basinkomst var realitet.

 

Visionera mera

Det var inte mer än ett par månader sedan jag först hörde talas om partiet Enhet. Jag tror det var via ett inlägg som H hade fått i sin news feed på Facebook som gjorde jag slutligen hamnade på deras hemsida. Där möttes jag av parollen ”politik på människans och naturens villkor”, ett budskap som gjorde mig glad men som samtidigt gav mig lite hippievibbar. Jag bestämde mig ändå för att gilla Enhets Facebooksida eftersom jag tyckte deras engagemang var behjärtansvärt och viktigt. Sedan tänkte jag inte mer på det.

Dagarna tickade på och emellanåt dök det upp något inlägg på Facebook från partiet. Jag såg en banner i publikhavet i Almedalen med texten ”enhet.se” på och jag reflekterade över varför partiet inte får någon plats i media alls. Jag lyssnade nyfiket på partiledartalen i Almedalen. Jag var väl överlag måttligt imponerad och såklart mer nöjd med vissa tal eftersom jag höll med om innehållet i dessa. Men något som återkom och som kändes ganska tröttsamt var det politiska spelet där pajer kastades fram och tillbaka, om inte annat i efterföljande debatter och utspel. Även om det kanske är hårddraget kan jag förstå vad en kompis menade när han uttalade att de stora partiernas identitet byggs på antagonism. Och jag kan nog känna att mycket politik av idag handlar om att svartmåla sina motståndare och att det i ett sådant klimat lämnas ganska lite plats för att visionera över hur vi verkligen vill ha det.

H och jag hade vid ett flertal tillfällen pratat lite om de idéer som Enhet förespråkar och jag bestämde mig för att lägga en kväll på att ta reda på mer. Jag gick återigen in på hemsidan och fick se att det fanns en YouTube-kanal med filmer som partiet spelat in under Almedalsveckan. Perfekt. Jag tog en semesterwhisky, sjönk ner i soffan och lyssnade.

Efter någon timme hade jag sett en första presentation som gick igenom något man kallar för basinkomst. Intressant nog har jag bloggat om saker som känns ganska analoga med Enhets tankar, att meningen med vår tillvaro omöjligen kan vara arbete. Partiet myntar begrepp som ”existenslinjen” som kan ses som en motsats till ”arbetslinjen”. Existenslinjen menar att människans värde inte ska mätas i prestation utan i det faktum att människan existerar. Ett samhälle med den inriktningen är då ett samhälle som ser till att alla människor har en bastrygghet – något som Enhet kallar för basinkomst – som är tänkt att räcka till mat och bostad.

Låter det som en ouppnåelig utopi? Ska alla lata sig hela dagarna? I presentationerna jag såg hävdar presentatörerna tvärtom, att arbete ska ses som något kreativt och att bli piskad till arbete hämmar och dödar det lustfyllda i denna kreativa handling. Och om man tänker på det lite så är det väl få som skulle må bra av att bara sitta och glo hela livet? Förr eller senare söker man sig till ett meningsfullt sammanhang, det vill säga ett arbete, där man dessutom har möjlighet att tjäna pengar utöver basinkomsten. Eller så väljer man kanske att starta ett företag – en basinkomst som trygghet skulle sänka ångesten och riskerna rejält. Eller så väljer man att vara hemma med sina barn en period av sitt liv – inte ett dåligt beslut det heller. Jag hade gärna jobbat vidare med systemutveckling, ett jobb som jag gillar och vet att jag kan. Andra som är mindre nöjda med sin situation skulle ganska riskfritt kunna söka sig till ett yrke som passar dem bättre.

Nu kanske det låter som att jag missionerar för partiet och deras tankar. Se det hellre som att jag reflekterar medan jag skriver. Men om det nu skulle upplevas så är det inte så konstigt – för mig skulle ett utopiskt samhälle vara något i stil med det Enhet visionerar om. Och det är just det visionära i partiet som känns så lockande för mig. Skeptiker kan såklart hävda att upplägget är oprövat och att systemet inte skulle gå att finansiera. Återigen blir jag glad när jag ser presentationerna på YouTube – partiet har förslag på hur idéerna skulle kunna implementeras men eftersom politiken just är visionär och långsiktig säger de rakt upp och ner att de inte har alla lösningar på plats. Det kan vara en skada från min tid på universitetet men att ha alla lösningar på plats för en så pass långsiktig och drastisk förändring av samhället vore orimligt och inte särskilt trovärdigt. Visionen sätter det långsiktiga målet som man närmar sig steg för steg.

Och är verkligen mer jobb svaret på allt? Vi har idag 25 % arbetslöshet i Spanien, varav (om jag har förstått rätt) utgörs av 50 % unga. Vi ser ett Europa där folk trötta på arbetslöshet och sparkrav lockas av kortsiktiga och enkla lösningar som proklameras av högerextrema (och för all del vänsterextrema) partier. Vi hittar hela tiden nya och mer effektiva sätt att arbeta vilket gör att behovet av mänsklig arbetskraft minskar. Samtidigt blir vi allt fler. Hur hänger det ihop?

Jag vet inte. Kanske är Enhets ide helt tokig eller så börjar jag bli tokig. För ett par veckor sedan visste jag vad jag skulle lägga min röst på. Idag är jag inte lika säker.

Fortsätt fundera du också!