Etikettarkiv: brädspel

Första intryck av Takenoko

Igår blev det en tur in till stan efter jag fått nys om att spelet Takenoko fanns att köpa på Helges Håla. Första gången jag hörde talas om spelet var för ett par veckor sedan och efter att ha gjort lite research verkade det riktigt lovande av ett par anledningar. Först och främst går det att spela på två spelare vilket mer eller mindre är ett krav jag ställer på spel jag köper nuförtiden. Med många små barn är det inte varje helg vi har vänner över på kvällstid och då är det gött att kunna spela lite bara jag och H. Vidare är det ganska snabbspelat – kartongen menar att en omgång ska ta ungefär 45 minuter – vilket passar kvällar när man inte orkar eller kan lägga flera timmar på ett mer tidskrävande spel såsom Mage Knight.

En fin låda.
Takenoko.

En av spelets komponenter är dessutom en mullig panda. Går det att motstå? Nej. Jag köpte spelet, har spelat det och tänker här dela med mig av mina första intryck.

Storyn som sätter temat i spelet är ganska cool. Kejsaren av Kina överlämnar en fredsgåva i form av en jättepanda till kejsaren av Japan och det är nu upp till hovets medlemmar – det vill säga spelarna – att ta hand om pandan genom att bygga upp och förvalta en bambuträdgård. I rollen som hovmedlem kontrollerar man bland annat den kejserlige trädgårdsmästaren för att odla och bevattna bambuplantagen, en uppgift som försvåras av den hungriga pandans vilda framfart i trädgården. Den hovmedlem som vid slutet av spelet har imponerat mest på kejsaren vinner.

För att bli populär hos kejsaren ska man som spelare försöka utföra uppgifter av skiftande komplexitet där de svårare uppgifterna inte helt otippat ger mer poäng. Uppgifterna kan till exempel handla om att utforma trädgården efter ett givet mönster eller att mata pandan med vissa typer av bambu. Uppgifter får man löpande under spelets gång genom att plocka på sig kort som beskriver vad man ska göra. Dessa kort är dolda och visas först för de andra spelarna när uppgiften är genomförd.

Spelet i full gång.
Spelet i full gång.

Framåt kvällen dök ett par kompisar upp och vi bestämde oss för att ge spelet ett försök. Trots att saker som öl och whisky påverkade tidsåtgången lyckades vi komma igenom spelet på ungefär två timmar utan några större hinder. De inte alltför komplexa reglerna satte sig snabbt och på något sätt kändes det rätt gött att inte behöva ha tokfokus för att inte missa något moment eller någon modifierad regel. I mer komplexa spel som Arkham Horror kan detta bli knepigt efter ett par glas whisky. Kanske är det för att spelplanen i Takenoko utgörs av hexagoner som jag tänker på Settlers of Catan, men komplexitetsnivån skulle jag säga är ungefär lika spelen emellan.

Komponenterna är i mitt tycke kanon. Bambun är av rejäla träbitar som byggs på höjden och de två huvudrollsinnehavarna – trädgårdsmästaren och pandan – må vara gjorda av plast men är likväl charmiga. Nu är jag ett fan av asiatisk estitik vilket säkert färgar min åsikt något.

Pandan är smått fantastisk.
Pandan är smått fantastisk.

Spelmekaniken är enkel men variationen är stor och med endast en genomspelning i bagaget vågar jag inte uttala mig för mycket om den. En åsikt som uppkom under spelet var att poängen för uppgiftskorten inte kändes balanserade. Återigen krävs det ett par genomspelningar för att bättre förstå om det verkligen är så.

Oavsett eventuella brister hade vi jättetrevligt med spelet och det är väl ändå det som är det viktiga. Baserat på mina första intryck ger jag spelet fyra pandor av fem möjliga.

För en mer grundlig genomgång av spelet rekommenderar jag Tabletop-avsnittet där Takenoko spelas.

Prata spel

Idag när jag kom till jobbet var jag som vanligt förste man på min avdelning. Eftersom barnen är uppe med tuppen brukar jag se till att vara på plats vid halv åtta, en tid som jag verkar vara ganska ensam om att sikta på. Men idag behövde jag inte vara ensam särskilt länge för efter ett par minuter dök en kollega upp som jobbar på avdelningen bedvid.

Vi började småprata lite och det blev ett kort samtal om brädspel eftersom han hade sett på min blogg att vi delar det intresset. Jag fick då bland annat nys om att några på jobbet nyligen har tagit initiativ till att anordna spelkvällar. Så fort barnen blir lite mer självgående ska jag försöka hitta tid till att haka på där! Vi kom även som hastigast in på rollspel och en reflektion över hur brädspel fick mer plats när rollspelandet ebbade ut.

Samtalet fick mig att fundera på rollspel och hur mycket jag kan sakna det. Kanske (eller förmodligen) romantiserar jag över hur det var? Jag blir i vilket fall riktigt skönt nostalgisk när jag tänker tillbaka på kvällarna i replokalen där vi som sockerstinna pojkar rollspelade tills det ljusnade utomhus. Men vi blev äldre. Godis, läsk och chips byttes ut mot öl och fulsprit och vi insåg ganska snabbt att kombinationen rollspel och alkohol funkar ganska dåligt. Dessutom började valet mellan rollspel och fest ganska snart väga över åt det senare. Lite trist, i synnerhet som jag har ett rollspel här hemma med stor potential.

Jag vill minnas att jag köpte det när det precis var nysläppt. I boken står det 1998, vilket betyder att jag då var 19 år gammal. Under den tiden befann jag mig någonstans i ingenmansland mellan rollspel och fest, den där perioden när man inte riktigt visste vart man hörde hemma. Men jag köpte spelet ändå och vad jag minns förblev det i stort sett ospelat.  Det fick i vilket fall aldrig den chans det förtjänade.

Gemini.
Gemini.

Spelet heter Gemini och är ett traditionellt ”pen and paper”-rollspel som vad jag förstår är svenskdesignat. Det jag tycker utmärker spelet är temat och stämningen – regelboken förmedlar en extremt mörk och eländig medeltidsaktig värld. Som under vår medeltid har kyrkan i spelet stor makt och agerar bokstavstroget och hänsynslöst. Det finns dessutom en osynlig kraft – Mörkret – som genomsyrar världen. Den är lite som ”the force” i Star Wars, fast i en mer ond tappning. Det är ju bara för coolt. Med rätt spelledare och spelargrupp skulle Gemini kunna bli hur grymt som helst.

Mörka texter.
Mörka texter – på ett uppslag förekommer bland annat rubrikerna ”Inkvisitionen”, ”Häxjakterna”, ”Kättarkammaren” och ”Exorcism”.

Sorgligt nog tror jag att regelboken kommer att stå där i bokhyllan och samla damm i fortsättningen också. Men vem vet – när barnen börjar bli mer självgående kanske fler än jag skulle kunna tänka sig att undvara spriten en fredagskväll till förmån för godis, läsk och rollspel. Inte för att jag egentligen tror att det går att återskapa den där magin man kände som tonåring.

Men jag är beredd att försöka.

Första intryck av Mice and Mystics

Ikväll somnade barnen snabbt och då passade vi på att testa spelet Mice and Mystics som jag inhandlade i helgen. Vi smygtestade faktiskt spelet under helgen, mest för att få lite fason på reglerna och hann då inte spela färdigt innan klockan drog iväg. Men ikväll var det andra bullar, reglerna satt som en smäck och det var bara att plocka upp spelplanen och köra igång.

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg utgörs en spelsession av ett kapitel i den medföljande boken. Vi började föga förvånande på kapitel ett, allt annat hade känts ganska märkligt. Just detta kapitel bestod av sex stycken sidor, eller ”pages” som spelet kallar det, som ställer krav på att man som spelare hinner utföra de uppgifter som krävs för att vinna innan kapitlet är slut. Till vänster i bilden nedan syns ett timglas på nedersta rutan. Denna flyttas successivt uppåt av olika händelser och om den når markören med texten ”The End” har man misslyckats med kapitlet. Game over helt enkelt.

Styrenheten.
Styrenheten.

På höger sida skymtar man fyra kort som ligger utefter en nummerserie. Denna serie avgör i vilken ordning de olika karaktärerna utför sina actions under en spelrunda. När det är dags att slåss lägger man till fiendekorten i fråga, blandar om korten och placerar ut dem. På så vis har man koll på vem som får bråka vid vilken tidpunkt. Detta sker per automatik efter ett tag och momentet är så enkelt att man till slut inte tänker på det.

Enligt reglerna fick vi välja ut fyra möss (utav fem möjliga) att spela med, vilket betydde två var för mig och H. Som i rollspel har mössen olika klasstillhörighet, till exempel Warrior och Healer, som innebär lite olika förmågor och restriktioner på utrustning. Dessutom får mössen abilities när de går upp i level för att anpassa dem ytterligare. Om man jämför med spel som Mage Knight är levelingsystemet ganska primitivt – man får helt enkelt välja en ability som passar ens klass – men det gäller att komma ihåg att spelet är från sju år.

Spelplanen byggs upp utefter kapitlets anvisningar genom att passa ihop kvadratiska ”tiles”. De hänger ihop på ett ganska klurigt sätt genom markeringar på sidorna som visar om det går att ta sig från en tile till en annan. Dessutom är de tvåsidiga och kan flippas runt. I det första kapitlet klättrar mössen ner i en kloak. Då flippar man över hela tilen och vips är mössen igenom.

Spelet riggat för kapitel ett.
Spelet riggat för kapitel ett.

I början gick det väldigt bra och våra möss spöade kackerlackor och krigarråttor på löpande band. Men i vårt högmod bestämde vi oss för att ge oss på ett sidouppdrag som visade sig vara förödande. Beroende på hur man slår med tärningarna inträffar förr eller senare en ”surge”, vilket på ren svenska betyder att det dyker upp fiender. Just den här gången var fienden slottskatten Brodie, en sadistisk rackare som helt enkelt är jävligt brutal. På ett par omgångar bestående av flera riktigt oturliga rolls låg alla våra råttor på köksgolvet. Doh!

Damn you Brodie!
Damn you Brodie!

Efter ett par timmar med spelet känns det ganska bra ändå. Spelet är väldigt storydrivet och just nu känns det lite surt att spela igenom samma story en gång till – det var inget vi pallade direkt efter vi blev kattmat. Vi ska ta ett försök till om ett par dagar när vi torkat tårarna. Spelmekaniken är på gränsen till för primitiv för min smak och jag tror att man måste vara upplagd för detta när man börjar spela. Just ikväll var detta någonting bra – jag hade inte orkat med en Arkham efter en lång dag på jobbet. Även H tyckte att det var skönt med de enklare reglerna som omväxlig så jag var alltså inte ensam om att  kunna uppskatta spelets egenskap.

Baserat på mina första intryck ger jag spelet godkänt. Men vem vet, de senare kapitlen kanske är riktigt awesome.

Bränna pengar

I lördags när öltarmen gjorde sig påmind tog jag en sväng in till stan för ett besök på systemet. Nyrik som man är vid löning smet jag även in på Helges Håla i hopp om att hitta något nytt brädspel och därigenom cementera vår dåliga ekonomi. Trots att Arkham Horror och Mage Knight är kul och finns att tillgå här hemma är det alltid spännande med lite nytt. Tack vare allt tittande på Tabletop kände jag mig förberedd och hade ganska många spel på min lista som jag skulle kunna tänka mig, till exempel Betrayal at House on the Hill och Lords of Waterdeep.

Men efter att ha ägnat en bra stund åt att gå igenom butikens spelutbud (som är ganska gediget) hittade jag inte något av de spelen jag först tänkt mig. Jag hörde mig för och det visade det sig att jag – surprise – inte är ensam om att kolla på Tabletop. Enligt personalen brukar spel som har legat på hyllkanten länge och väl sälja slut i ett nafs om de varit med i serien. Det kunde man ju ha räknat ut. I vilket fall var jag inte beredd att gå tomhänt från affären. Jag har lärt mig att om man velar för länge över något som man vill köpa går pengarna garanterat till något annat. Typ barnkläder eller blöjor.

Nåväl, när den första besvikelsen lagt sig gick jag utanför ramen för vad Tabletop har bjudit på och kom då att tänka på en lovande dungeon crawler med ett ganska udda upplägg som jag läst lite om på nätet. Spelet heter Mice and Mystics och fanns dessutom i lager. Efter en diskussion om prislappen kom vi överrens och jag gick nöjd ifrån butiken med spelet i handen.

Möss och mystik.
Möss och mystik.

So far har jag bara hunnit läsa igenom regelboken men upplägget verkar ganska ballt. Som spelare tar man kontroll över kungens lojala män (och kvinnor) som av någon hemsk anledning förvandlats till möss. Med i kartongen följer en historiebok med en uppsättning kapitel i och varje kapitel i sig utgör en spelsession. Kapitlen hänger ihop som i vilken bok som helst och tanken är att man inför en spelsession har lite stämningsfull högläsning för att komma in i storyn. Själva storyn verkar vara barnvänlig –  spelet är ändå från sju år – men om man som mig har barnasinnet kvar är det säkert inga problem. Dessutom behöver vi ett alternativ till de lite tyngre spelen jag nämnde inledningsvis.

Jag lär återkomma med intryck och åsikter. 🙂

Arkham Horror mania

Efter en lång dag med bad och plask i Åseda simhall verkar det bli en spelkväll med H i alla fall (förutsatt att barnen sover som de ska). Just nu är vi inne i ett stim där vi nästan bara spelar Arkham Horror. Anledningen till det är att det funkar bra på två personer och att det emellanåt är sjukt brutalt och skoningslöst. Allt som oftast önskar man att det fanns en ”resume from last checkpoint” eller motsvarande eftersom ens karaktärer drar på sig alla möjliga åkommor när de utsätts för den ena hemskheten efter den andra – när den mäktiga magikern förvandlats till en halt stackare med torgskräck är han inte så kaxig längre.

Spellådor
Boxes of horror

Spelet är baserat på Lovecrafts ”mythos” och utspelar sig under första delen av 1900-talet. Innan spelet drar igång väljer man (eller slumpar fram) en ”Ancient one” – en badass gud som inget hellre vill än att förgöra världen. Spelarna tar rollen som en eller flera ”investigators” som ger allt för att förhindra att denna genomför sin onda plan. Grym plot! Komponenterna är av god kvalitet och bidrar till stämningen genom grym artwork. Utöver grundspelet har det dessutom släppts en hög med expansioner som tillför ännu mer hemskheter. De senaste rundorna har vi kört med expansionen Dunwich Horror som lägger till ett par fräsiga saker, bland annat det där med fysiska och mentala åkommor.

När jag och H spelar brukar vi köra med två karaktärer var eftersom spelet inte skalar helt okej när man är färre än fyra. De första försöken med var sin karaktär slutade i olika former av ond bråd död. Enligt vad jag har läst blir spelet enklare ju fler karaktärer som är med i spelet. Det finns regler som påverkar svårighetsgraden för antalet spelare men enligt hörsägen får man bäst balans med fyra karaktärer.

Bäst är spelet såklart med vänner på besök men med tre små barn gäller det att ha gäster med tålamod då det blir många avbrott. Jag beklagade mig lite över detta hemma hos Oskar igår och han bedyrade att spelavbrott inte är några problem. Snart kommer det en inbjudan! 🙂