Etikettarkiv: Enhet

Ett verkligt alternativ

Allt som oftast frågar jag mig om partier som förespråkar alternativ till arbetslinjen – såsom basinkomst och landskatt – kan ses som ett verkligt alternativ?

Som en regelbunden P1-lyssnare är politik ett ämne som jag får lyssna till dagligen och håller mig därigenom hyfsat uppdaterad i vad som diskuteras. Och jag tycker mig se fler och fler exempel på att det här med arbetslinjen ifrågasätts. På senare tid har jag bland annat hört flera analyser av den nyutkomna boken Vi bara lyder av Roland Paulsen. Även om jag inte har haft möjlighet att själv läsa boken har jag förstått att den ger arbetslinjen en känga. I en artikel om just den boken nämner man att det idag finns 400 000 arbetslösa och 40 000 utlysta tjänster. Utan att ha kontrollerat de siffrorna tänker jag mig att det de säger inte är helt verklighetsfrånvänt. Vidare hörde jag att det mellan 2006 och 2011 försvann 450 000 jobb på grund av automatiseringar. Visserligen säger artikeln att tre fjärdedelar av dessa förlorade jobb har återskapats på ett eller annat sätt, men vi talar ändå om en betydande antal arbetstillfällen som har gått förlorande på grund av automatisering.

Hur rimmar dessa röster vi gång på gång hör med arbetslinjen? Hur funkar det med inkomstskatt, som vad jag förstår är den huvudsakliga inkomstkällan till staten, när allt färre får möjlighet att jobba? Vi ser även en ökad flyktinginvandring där jag allt som oftast hör att arbete är den viktigaste faktorn för att lyckas integrera dessa människor. Hur ska vi lyckas med det när det inte finns några arbeten? Såklart vill jag att vi ska hjälpa så många vi kan men det innefattar väl ändå att ge människor en chans att hitta en meningsfull tillvaro i samhället? Ska vi hitta på en massa jobb som inte behövs? Ska vi börja producera saker som vi inte behöver för att sysselsätta människor? Måste alla sysselsättas i traditionell mening?

Jag förstår att politiker måste förhålla sig till rådande omständigheter. Som det ser ut idag måste man skapa sysselsättning på nåt sätt för att få inkomster till staten. Men jag tänker att man också måste våga tänka lite långsiktigt och utanför ramarna. Och allt som oftast landar jag då i denna frågeställning:

Kan partier som inte vågar tala och visionera om alternativ till arbetslinjen ses som ett verkligt alternativ?

Naturen förlorar alltid.

Idag stod jag som vanligt och plockade in tallrikar, glas och annat i diskmaskinen. På menyn hade det varit västerbottenpaj. Frun och dottern gav den tumme upp. Pojkarna höll nog inte med eftersom de valde att spotta ut maten på tallriken. Det är svårt att göra alla nöjda.

Mitt i skramlet fick jag höra att Norge vill borra efter olja närmare Arktis. Fan. Det känns som en ändlös loop. Jag plockar in disk och blir via radion påmind om människors girighet. Min hjärna hamnade än en gång där den brukar hamna i tankarna. Hur ska vi kunna begränsa och tygla denna girighet som gång efter annan visar hur oproportionerligt dum den tillåts vara? Att borra efter olja i Arktis är dåligt. Norska naturskyddsföreningen rasar. I vanlig ordning verkar det inte spela någon roll när grova pengar är i potten. Och jag tänker att det är så det blir, hela tiden, gång efter annan.

Naturen förlorar alltid.

Vill ni utvinna malm? Ja men kom hit och borra och ta med er så mycket härifrån som ni vill. Kul att ni vill vara här! Vad det kostar? Ge oss (läs: staten) lite fickpengar så löser det sig nog. Det blir ju arbetstillfällen! Och skit i eventuellt spill, det är så billigt att utvinna att det inte lönar sig att ta tillvara på allt.

Jag tänker på våra politiker. Somliga partier jobbar mycket med miljöfrågor, andra inte. Gemensamt för dem är att de arbetar utifrån rådande verklighet. En verklighet som i grund och botten går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, där julhandeln slår nya rekord år för år trots att det är svårt att komma på något alls att skriva på önskelistan. Och det är såklart riktigt och rätt att politiker ska jobba utifrån rådande omständigheter.

Men om jag inte tror på rådande omständigheter? Vad ska jag göra när nyheter som julhandeln, oljeborrningen och utfiskningen om och om igen får mig att må dåligt? På kort sikt är dagens politiska miljöarbete säkert skitviktigt. Men hur ska politiker – hur väl de än vill miljön – utifrån den eskalerande konsumtionshetsen kunna få till stånd långsiktiga lösningar som fungerar? Radion kommer att skvala på när jag plockar disk, år efter år, och jag kommer att fortsätta förundras över hur lite makt miljöförespråkare har mot kapitalet.

Och här någonstans kommer jag att tänka på partiet Enhet. Partiet är uttalat visionärt och har långt ifrån alla svar på plats men deras idéer är i alla fall inte kortsiktiga. Jag vet inte heller om alla idéer de har är praktiskt genomförbara. Men visst vore det intressant att utvärdera och smaka på idéer som basinkomst och landskatt? Det kanske kan funka?

Hej malmbrytarföretag X! Vill ni bryta malm? Javisst! Vi (staten) kommer att ta ut en stor summa för den malm ni bryter. Inkomstskatt? Nej, här kör vi med skatteväxling serru, vi har ingen eller en väldigt begränsad inkomstskatt. Blev det för dyrt nu när ni inte har lagt tid och energi på att uveckla metoder som tar till vara på spill på bästa sätt eftersom det tidigare inte har varit lönt? Stackars er, ni hittar nog malm någon annanstans, vi vill gärna se att det som förbrukas verkligen kommer till användning.

Hit har jag kommit i tanken. Är det en tankevurpa? Jag vet inte. Nästa logiska steg är nog att engagera sig i partiet. Vad tänker ni?

Mer demokrati

Som jag tidigare hintat om här på bloggen går jag i tankar på att rösta på Enhet i det kommande riksdagsvalet. Det känns som att jag redan har avhandlat och bordlagt de där tankarna på att taktikrösta i valet för att få till ett regeringsskifte. För mig handlar det om hur jag väljer att se på valet – antingen kortsiktigt eller långsiktigt. Det kortsiktiga för mig vore att rösta på ett parti i vänsterblocket för att få till ett regeringsskifte. Det långsiktiga för mig vore att rösta på Enhet eftersom de för en politik mot en framtida verklighet som jag skulle vilja leva i. Och jag tänker att varje röst på ett litet parti gör att det blir mer relevant och förhoppningsvis får mer massmedial uppmärksamhet framöver.

Återigen står kortsiktighet mot långsiktighet. Hjärna mot hjärta. Den här gången väljer jag nog med hjärtat.

Men nu är det ju inte bara i riksdagsvalet vi kan rösta – vi har ju även kommun- och landstingsvalet att se fram emot. För några veckor sedan funderade jag just på de valen och huruvida det går att rösta på Enhet även där? Jag kavlade upp ärmarna, hoppade upp på surfingbrädan och paddlade ut mot solnedgången i det stora Internet. Jag klickade runt på partiets hemsida, googlade och röjde runt på Facebook utan att hitta någon information om just Växjöregionen. Det visade sig finnas lokala grupper både i Kalmar/Öland och i Blekinge, men hur jag än letade fann jag inga livstecken i just vår kommun. Det kändes lite tråkigt.

I ett sista försök att få klarhet i frågan skickade jag ett meddelande till partiet via Facebook – och se – efter ett par dagar fick jag ett svar med en länk till Facebookgruppen Enhet i Växjö. Enhet i Växjö visade sig vara ett litet community med (när jag besökte sidan) 98 medlemmar. Kort därefter blev medlemsantalet 99. På sidan fanns att läsa att det faktiskt går att rösta Enhet i kommunvalet. Trixet är att man vid röstningstillfället tar en blank röstsedel – eftersom det sannolikt inte finns några förtryckta – och skriver ”Enhet” på den.

I mitt huvud är det lite konstigt att vi i vårt väldigt demokratiska land behöver veta vad det finns för utbud innan vi går till vallokalen om vi inte vill rösta på någon av de stora drakarna. Om jag inte hade lagt tid och energi på min research hade jag inte vetat att jag kunde rösta på Enhet i kommunvalet. De etablerade partierna strösslar valsedlar över röstningslokalerna och våra brevlådor, något som de små partierna varken har mankraft eller resurser till.

Skulle inte en valsedelskrivare hjälpa till att göra valet ännu mer demokratiskt?

Det perfekta tillfället

Tidigare idag när jag kollade av Facebook dök det upp lite trevlig läsning från partiet Enhet i min news feed. Under sommaren har jag mer och mer förlikat mig med tanken på att skänka dem min röst, även om jag inte helt har bestämt mig ännu. Inlägget från partiet hade fått en uppsättning kommentarer och jag lät ögonen svepa över dem för att bättre förstå hur andra resonerar kring partiet.

En av personerna hade lämnat en kommentar som fick mig att fundera. Hen – jag minns inte om det var en man eller kvinna – berättade att hen skulle vilja lägga sin röst på partiet nu i höst om det inte vore för hotet om fortsatt borgerligt styre. Alltså resonerar personen att det i det här valet är viktigare att rösta med hjärnan än med hjärtat.

Men är det inte meningen att man ska rösta på det man vill rösta på?

Jag har hört många andra människor resonera så, att man kastar bort sin röst om man röstar på ett parti som inte har en rimlig chans att nå upp till den magiska fyraprocentspärren. Vidare kan jag tänka mig att det är fler människor till vänster på skalan som överväger att rösta på ett parti som Enhet, så visst kan jag se att det finns fog för oron som vår kommentatör känner. Enligt det resonemanget innebär en röst på Enhet en röst mindre på det vänstra blocket.

Visst. Fine. Jag fattar att man kan se det så. Men då kan man fråga sig hur alla dessa partier som ligger över eller nosar på fyraprocentspärren har blivit så stora om ingen röstade på dem när de var små? Alla partier har väl börjat med ett gäng eldsjälar? MP och vedervärdiga SD har varit små. FI var ett embryo för inte så värst länge sedan. Men någonstans måste människor ha bortsett från tanken att dessa partier är för små för att räknas och bestämt sig för att rösta på dem.

Kanske läget är synnerligen pressat mellan blocken just i år. Ska man då invänta det perfekta tillfället att följa sitt hjärta?

Tänk om det perfekta tillfället aldrig kommer?

Visionera mera

Det var inte mer än ett par månader sedan jag först hörde talas om partiet Enhet. Jag tror det var via ett inlägg som H hade fått i sin news feed på Facebook som gjorde jag slutligen hamnade på deras hemsida. Där möttes jag av parollen ”politik på människans och naturens villkor”, ett budskap som gjorde mig glad men som samtidigt gav mig lite hippievibbar. Jag bestämde mig ändå för att gilla Enhets Facebooksida eftersom jag tyckte deras engagemang var behjärtansvärt och viktigt. Sedan tänkte jag inte mer på det.

Dagarna tickade på och emellanåt dök det upp något inlägg på Facebook från partiet. Jag såg en banner i publikhavet i Almedalen med texten ”enhet.se” på och jag reflekterade över varför partiet inte får någon plats i media alls. Jag lyssnade nyfiket på partiledartalen i Almedalen. Jag var väl överlag måttligt imponerad och såklart mer nöjd med vissa tal eftersom jag höll med om innehållet i dessa. Men något som återkom och som kändes ganska tröttsamt var det politiska spelet där pajer kastades fram och tillbaka, om inte annat i efterföljande debatter och utspel. Även om det kanske är hårddraget kan jag förstå vad en kompis menade när han uttalade att de stora partiernas identitet byggs på antagonism. Och jag kan nog känna att mycket politik av idag handlar om att svartmåla sina motståndare och att det i ett sådant klimat lämnas ganska lite plats för att visionera över hur vi verkligen vill ha det.

H och jag hade vid ett flertal tillfällen pratat lite om de idéer som Enhet förespråkar och jag bestämde mig för att lägga en kväll på att ta reda på mer. Jag gick återigen in på hemsidan och fick se att det fanns en YouTube-kanal med filmer som partiet spelat in under Almedalsveckan. Perfekt. Jag tog en semesterwhisky, sjönk ner i soffan och lyssnade.

Efter någon timme hade jag sett en första presentation som gick igenom något man kallar för basinkomst. Intressant nog har jag bloggat om saker som känns ganska analoga med Enhets tankar, att meningen med vår tillvaro omöjligen kan vara arbete. Partiet myntar begrepp som ”existenslinjen” som kan ses som en motsats till ”arbetslinjen”. Existenslinjen menar att människans värde inte ska mätas i prestation utan i det faktum att människan existerar. Ett samhälle med den inriktningen är då ett samhälle som ser till att alla människor har en bastrygghet – något som Enhet kallar för basinkomst – som är tänkt att räcka till mat och bostad.

Låter det som en ouppnåelig utopi? Ska alla lata sig hela dagarna? I presentationerna jag såg hävdar presentatörerna tvärtom, att arbete ska ses som något kreativt och att bli piskad till arbete hämmar och dödar det lustfyllda i denna kreativa handling. Och om man tänker på det lite så är det väl få som skulle må bra av att bara sitta och glo hela livet? Förr eller senare söker man sig till ett meningsfullt sammanhang, det vill säga ett arbete, där man dessutom har möjlighet att tjäna pengar utöver basinkomsten. Eller så väljer man kanske att starta ett företag – en basinkomst som trygghet skulle sänka ångesten och riskerna rejält. Eller så väljer man att vara hemma med sina barn en period av sitt liv – inte ett dåligt beslut det heller. Jag hade gärna jobbat vidare med systemutveckling, ett jobb som jag gillar och vet att jag kan. Andra som är mindre nöjda med sin situation skulle ganska riskfritt kunna söka sig till ett yrke som passar dem bättre.

Nu kanske det låter som att jag missionerar för partiet och deras tankar. Se det hellre som att jag reflekterar medan jag skriver. Men om det nu skulle upplevas så är det inte så konstigt – för mig skulle ett utopiskt samhälle vara något i stil med det Enhet visionerar om. Och det är just det visionära i partiet som känns så lockande för mig. Skeptiker kan såklart hävda att upplägget är oprövat och att systemet inte skulle gå att finansiera. Återigen blir jag glad när jag ser presentationerna på YouTube – partiet har förslag på hur idéerna skulle kunna implementeras men eftersom politiken just är visionär och långsiktig säger de rakt upp och ner att de inte har alla lösningar på plats. Det kan vara en skada från min tid på universitetet men att ha alla lösningar på plats för en så pass långsiktig och drastisk förändring av samhället vore orimligt och inte särskilt trovärdigt. Visionen sätter det långsiktiga målet som man närmar sig steg för steg.

Och är verkligen mer jobb svaret på allt? Vi har idag 25 % arbetslöshet i Spanien, varav (om jag har förstått rätt) utgörs av 50 % unga. Vi ser ett Europa där folk trötta på arbetslöshet och sparkrav lockas av kortsiktiga och enkla lösningar som proklameras av högerextrema (och för all del vänsterextrema) partier. Vi hittar hela tiden nya och mer effektiva sätt att arbeta vilket gör att behovet av mänsklig arbetskraft minskar. Samtidigt blir vi allt fler. Hur hänger det ihop?

Jag vet inte. Kanske är Enhets ide helt tokig eller så börjar jag bli tokig. För ett par veckor sedan visste jag vad jag skulle lägga min röst på. Idag är jag inte lika säker.

Fortsätt fundera du också!