Etikettarkiv: gaming

Invecklad

Star Wars. Marvel. Coolt.

Idag pratade jag som hastigast med en kollega om Disneys kommande spel. Det ska visst funka ungefär som Skylanders. Man köper små plastfigurer, ställer dem på en platta och vips kan man spela med dem i spelet. Från början kommer det finnas Marvel-figurer och det ryktas om att även att figurer från Star Wars (som ju numera ägs av Disney) är på gång. Hur coolt är inte det?

Jo men det är ju lite coolt. Jag blir hänförd av tanken. Men när jag väljer att se nyktert på det, när jag försöker skala bort alla föreställningar om hur kul det kommer att bli att spela det där spelet, då vet jag hur det med största sannolikhet kommer att bli. Jag kommer ha ett magiskt skimmer för ögonen den första stunden framför spelet, kanske uppåt någon timme om jag har tur, men sedan tappar jag fokus. Poff. Förtrollningen bryts för minsta ljud. Laddningssekvenser blir ett utrymme för andra tankar att sippra in i hjärnan. Jag hämtar vatten. Är jag inte lite hungrig? Vad är det på TV nu? Nu vaknar nog snart en av ungarna. Oj är klockan redan halv tio, snart är det dags att sova. Vad var det jag höll på med nu? Hur sparar man?

Jag stänger av, går och lägger mig och någonstans vet jag att jag inte kommer spela spelet igen, i alla fall inte på ett bra tag. Magin infann sig aldrig riktigt den här gången heller.

Crap.

Tidigare idag när jag satt i bilen på väg hem funderade jag på att det kanske helt enkelt är ytterligare ett steg mot att bli vuxen? Vem vet, det kanske är fullt normalt att gamers en dag växer upp och gradvis börjar tappa spelpeppet? Men om det här med att bli vuxen nu innebär att det magiska skimret lättar vill jag dra i handbromsen nu – det borde väl inte vara för sent? Det var inte så värst länge sedan jag faktiskt kunde hänge mig fullt och helt och leva mig in i spelets värld. För ett par år sedan minns jag hur vi, jag och H, fullkomligt absorberades av det makalösa dramat i Final Fantasy X. Och det var nog inte mer än ett år sedan jag satt som på nålar framför XCOM: Enemy Unknown och kunde inte tro att det var sant att vardagsrumsklockan visade halv tolv.

När jag kom hem luftade jag mina tankar med H. Hon lugnade mig lite när hon sa att jag säkert känner så för att vi just nu är i en period där vi har fullt upp med barnen. I takt med att de blir större och mer självgående kommer vi att ha mer tid till våra egna intressen. Mindre lugn blev jag tyvärr när hon avslutade med att säga nåt i stil med ”och sen har vi väl utvecklats”.

Jo det har vi alla gånger gjort, det kommer liksom med föräldraskapet som ett brev på posten. Men om denna utveckling nu har bidragit till att jag har tappat lite av min förmåga att leva mig in i spelens fantastiska värld vill jag gärna backa bandet en liten bit.

Motsatsen till ”ut” är väl ändå ”in”? Då skulle jag gärna vilja invecklas en smula, hur gör man det? Några idéer?

Manualintresse

I samband med min utgrävning igår på föräldrarnas vind hittade jag även manualer till två av NES-spelen, en till Blades of Steel och en till World Cup (grymt bra spel för övrigt). Jag plockade upp manualen till World Cup och kylan till trots ägnade jag någon minut åt att bläddra igenom den. Denna stund fick mig att återigen bli påmind över hur mycket jag uppskattar och fascineras över hela grejen med att på ett par sidor få ner essensen av något och göra det begripligt. Det hänger ihop lite med mitt tidigare inlägg om konceptuella modeller – att beskriva något på ett enkelt sätt är svårt och när man springer på ett lyckat exempel är det bara att ta av hatten.

Killer manuals.
Killer manuals.

Därför tycker jag att det är intressant att se hur man i manualer väljer att lägga upp texten över det man nu vill beskriva. Det handlar om att ta upp saker i rätt ordning och att lägga resonemanget på rätt abstraktionsnivå för att göra det man vill få fram begripligt. Här är just manualer till NES-spel najs eftersom de ämnar att beskriva ett system som oftast är mycket begränsat och överskådligt. I och med detta har manualförfattarna i regel bara haft ett fåtal sidor på sig att förklara spelets mål och hur spelaren ska nå dem. En tuff uppgift som kräver att texten är fokuserad, konsekvent och logisk vad det gäller begreppsval för att den ska kunna leverera.

När jag nu skummar igenom dessa två manualer slås jag av hur välskrivna de är om man kontrasterar med hur det ser ut idag. Gång på gång springer jag på manualer på svenska som verkar ha körts genom Google Translate utan någon direkt korrekturläsning. Ingen kärlek helt enkelt. Förmodligen var det viktigare att få texten rätt när man 1990 släppte Blades of Steel? Det som stod i manualen var i vilket fall mer cementerat i och med att det inte gick att hänvisa folk till spelets webbplats för mer information.

Skillnaden kanske är en naturlig konsekvens av hur vi idag konsumerar information och inget att sura över (vilket jag egentligen inte heller gör) . Att kunna erbjuda den senaste dokumentationen online och att förmedla spelmekanik genom in-game tutorials är bra grejer, men min nostalgiska nerv signalerar bestämt att jag saknar känslan av en ”old school”-manual när jag öppnar upp spelkartongen. Kanske är det därför jag gillar brädspel så mycket – man får en saftig manual att sätta tänderna i direkt när man öppnar locket på kartongen!

Spel och jag

Ända sedan jag lade vantarna på min första Commodore 64 har dator- och tv-spel varit ett av mina stora intressen – och med fantastiska spel såsom Barbarian och IK+ var det ju inte konstigt att man trillade dit. Jag minns speciellt att vår (dvs mina föräldrars) altan vid ett flertal tillfällen förvandlades till spelhall där spontana och rafflande turneringar anordnades. Grymt kul och det värmer i hjärtat när jag tänker tillbaka på den tiden.

Commodore64

Idag har jag inte möjlighet att spela så mycket som jag skulle vilja. Jobb och annat kommer i vägen och det finns mycket som konkurrerar med den lilla tid som finns kvar av dagen när det har blivit kväll och barnen sover. Men även om jag spelar mindre nu har jag på senare tid insett att min förhållningssätt till spel inte förändrats nämnvärt sedan bataljerna på altanen. Jag har alltid varit en ganska flyktig spelartyp som har svårt att hänge mig åt ett och samma spel tills jag bemästrat det. Det är som om jag tappar intresset när jag väl har förstått mekaniken, när regelverket har kartlagts och när det går att förutsäga vad som händer i spelet. Jag vet att det finns många som är annorlunda (som till exempel kan nöta Street Fighter till perfektion) och trots att jag har försökt många gånger fungerar jag inte så.

Detta förhållningssätt är något som jag tycker mig ha till saker och ting i allmänhet. Jag har ofta flera böcker igång samtidigt men långt ifrån alla blir färdiglästa, jag avslutar sällan mina hemmaprojekt när jag hackar kod och jag har inga större problem med att bara se en säsong av en TV-serie. Det låter kanske inte så kul, det där med att vara flyktig. Men om man istället för ”flyktig” väljer att använda sig av ord som ”spontan” och ”nyfiken” blir det mer positivt laddat. Och det är nog så jag väljer att se på mig själv. Jag har svårt att hålla mig till en sak för att det finns så mycket grejer jag vill göra, lära mig och uppleva. Och jag tänker att det är en rätt bra grej – bortsett från att det blir dyrt att köpa nya tv-spel hela tiden.