Etikettarkiv: konsumtion

Slit och släng

Jag lade lite tid idag medan lillgrabben sov på att läsa om det här med naturresursdelning för att bättre förstå mig på Enhets politik. När jag Googlade på termen ramlade jag in på en sajt som beskriver något som kallas för ”landskatt”, något som verkar vara samma sak som naturresursdelning. Enligt den sajten innebär landskatt ”en skattereform där skatt på arbete sänks samtidigt som det införs skatt på naturresursmonopol i motsvarande grad”. Istället för att som idag ”skänka” bort naturresurser till privata företag ska nyttjandet av dessa beskattas ordentligt.

På sajten radas fördelar upp och flera av dem låter fantastiskt bra. Här gäller det såklart att läsa kritiskt och inte låta sig förföras alltför enkelt. Men vissa konsekvenser av en sådan reform låter väldigt rimliga även för en oinsatt som jag. Det var i synnerhet en jag fastnade för.

I mitt huvud känns det logiskt att utvinnandet av naturresurser skulle göras på ett mer omsorgsfullt sätt om det kostar mer att utvinna. Utan att ha någon bra källa har jag förstått att det idag många gånger blir en hel del spill under utvinningen som inte används eftersom det helt enkelt inte lönar sig att ta till vara på det. Att behandla naturen och dess resurser som något värdefullt låter för mig som en hållbar och långsiktig strategi. Visst, det kanske skulle bli dyrare att producera saker – men det är väl en bra grej? Vi behöver ju inte köpa nya mobiltelefoner varje år. En konkurrerande tanke som känns bortglömd idag är det här med att reparera saker.

Miljöaspekten i sig är tillräckligt intressant för mig för att försöka ta reda på mer. För finns det något viktigare än att våra barn och barnbarn ska få leva i en värld som inte är förstörd av kortsiktigt tänkande? Det kanske är rimligt att vi får tänka ganska rejält utanför boxen för att komma ifrån vår osunda förhållning till vår miljö?

För ett par dagar sedan hörde jag en reklam på radio där två personer hade ”sparterapi”. Deras bekymmer var att de inte kunde komma överens om vad de skulle köpa. Mannen ville ha en grill, kvinnan en gräsklippare. Parterna kunde pusta ut när ”terapeuten” berättade att priset på varorna var så låga att de hade råd med båda.

Man kan tycka att vi har kommit långt, att vi källsorterar och pantar.  Men jag tycker att vi har långt kvar när vi tillåter företag att tillverka och sälja skräp som med största sannolikhet kommer att hamna på tippen inom ett par år.

Har någon av de vanliga partierna en idé om hur ett sådant beteende ska motverkas? Det måste de väl ha om de är allvarliga med sin miljöpolitik? Eller?

Addict.

Ikväll är H välförtjänt ute med en kompis på stan och tar en öl eller två. Efter en rörig nattning sover äntligen barnen här hemma och jag har sjunkit ner med boken Shopstop i soffan. Gött. Har hunnit lite mer än halvvägs i boken och kom då att tänka på en insikt jag fick tidigare idag under en lunchpromenad med barnvagnen.

Boken handlar som jag tidigare nämnt om att författarinnan avstår från shopping under ett helt år. Inför att jag skulle ge mig på boken sa H att jag kanske skulle ha svårt att relatera till att det allt som oftast är kläder som författarinnan våndas över att inte kunna konsumera. De som känner mig vet att jag inte spenderar en minut per dag på att tänka på kläder.

Och visst var det så att jag till en början hade svårt att relatera till hennes begär av att shoppa loss, att knappt kunna slita sig från reor och erbjudanden. Sån är väl ändå inte jag? Men under min promenad där jag gick i mina egna tankar och funderade över om Webhallen hade något månadserbjudande i juli inom Lek & Gadgets – det är ju trots allt semestertider – förstod jag att jag också är fast i den onödiga konsumtionens grepp. Vi har massor av spel här hemma och barnen ger oss knappt någon tid att spela. Vad ska jag då med spelen till?

När jag kom hem från promenaden berättade jag för H om mina tankar och efter en stund sa hon något ganska träffande:

– Har du någon gång upplevt en slags tomhet direkt efter du packat upp och synat varan du köpt?

Jag fattade precis vad hon menade. Den där doften av nytt, den där känslan av att studera komponenterna i brädspelet man köpt och sortera dem i fina högar. Den första titten i spelmanualen. Allt är magiskt.

Därefter följer insikten av att alla komponenter har synats och att lådan är tom. Det är då just en tomhetskänsla kickar in. Den behöver inte alltid vara väldigt stark men i stort sett alltid närvarande. Det är lite som att det magiska skimret som tidigare fanns runt kartongen försvinner, att man ser varan för första gången i nyktert tillstånd.

Sin flyktighet till trots tror jag att denna magiska känsla är vad som undermedvetet driver mig till att leta efter potentiella inköp. Inköpet ger mig en chans att få återuppleva den en gång till. Bara en gång till.

Addict.

Även om jag vill påstå att mitt shoppingberoende inte på något sätt är extremt är jag likväl beroende, inget snack om saken. Med medvetenhet kommer möjlighet till förändring – betyder det att jag nu ska ta tag i och försöka dra ner på onödig konsumtion?

Just nu får det räcka med medvetenheten. Ett steg i taget.

Kortsiktighet

Ikväll fastnade jag framför SVT som sände direkt från premiärdagen i Almedalen. Mitt nyfunna intresse för politik fick mig att engagerat hänga med och jag fastnade i synnerhet i en debatt angående arbetstidsförkortning.

Jag vet var jag står i frågan. Som jag tidigare avhandlat här på min blogg ser jag med skepsis på den traditionella synen att jobb och person ska vara så hårt sammankopplade. Om man nu vill leva för sitt arbete, fine, men det ska finnas möjlighet för de som inte ser jobb som meningen med livet att kunna få en enklare vardag. En kollega till mig drog exemplet om stressade mornar där allt måste klaffa för att ungarna ska lämnas på dagis innan tuppen vaknat – finns det något mer meningslöst att bråka om? Att minska på negativ stress är någonting positivt, vilket i min hjärna borde leda till att människor mår och presterar bättre när de väl arbetar? Dessutom borde väl en förkortad arbetstid ge utrymme till fler arbetstagare?

Anledningen till att jag surnade till och började skriva av mig om det här var efter att en företagare som var skeptisk till idén uttalat sig i debatten på följande sätt:

– Jag skulle också vilja jobba fyra timmar om dagen och tjäna massor med pengar.

Massor med pengar? Är det det man är rädd för, att individen inte ska tjäna massor med pengar? Eller menar hon att det är fråga om lathet? Båda dessa är för mig helt fel infallsvinklar i frågan. För mig handlar det främst om att människor ska få mer tid till att vara människor, att hinna stanna upp emellanåt under den lilla tid vi har på jorden. Misstolka mig inte: jag tycker om och trivs med att jobba, men jobbet är inte jag. För de som nu tycker att meningen med livet är att jobba ska självklart få göra det – det säger jag ingenting om – men i min hjärna kan inte det fokus hon ger sken av att ha vara förenligt med människors välbefinnande.

För vad ska man nu göra med ”massor med pengar”? Köpa en jävla lyxjakt? Blir man lycklig då? En retorisk fråga såklart – jag tror att ”rimligt med pengar” räcker för de allra flesta och att minskad stress tillsammans med mer tid för familj och vänner väger upp för det materialistiska begäret ganska så snabbt.

Jag vet inte om jag har blivit skadad på sistone men nuförtiden ser jag gång på gång tecken på att vi människor är okrönta mästare i att vara kortsiktiga, vad det än må gälla.

 

Civil olydnad

Efter frukost förpassade jag mig till vår altan för en välförtjänt kopp kaffe i solen. Barnen skötte sig föredömligt, de lekte och underhöll sig själva och jag slöt ögonen för att vila i stunden. Problemet var bara att jag inte lyckades varva ner. Kroppen mer eller mindre skrek efter stillsamhet efter att ha trängts med alla barnen i sängen under natten, men hjärnan höll inte med. Den skulle nödvändigtvis jobba med gud vet vad.

En stund senare kom H ut och gjorde mig sällskap i solen. Jag berättade för henne om min upplevelse och där någonstans inleddes en diskussion om viktiga saker som jag tänkte skriva av mig om här.  Men först ska jag skriva några rader om i onsdags.

Det var planerat sedan länge att H och barnen skulle åka hem till svärföräldrarna. Dottern har sommarlov från förskolan och det gjordes en grej av man skulle övernatta hos dem. Detta innebar att jag skulle få en hel kväll till att hitta på precis vad jag ville – något som inte händer särskilt ofta som trebarnspappa. Jag vet att jag berättade om detta på jobbet, att jag orerade om att jag nu minsann skulle unna mig att spela tv-spel, kolla fotboll och vältra mig i saker som jag älskar att göra. På det replikerade en kollega nåt i stil med: ”du kanske bara ska vila?”.

Vila? Hur gör man det? På väg hem med buss ringde jag till pizzerian för att plocka upp en kebabtallrik. Jag ville ju inte förlora någon tid. Kebaben hade ganska snart förflyttats till min mage och där satt jag framför TVn och tittade på VM-fotboll. Här någonstans borde ett totalt lugn infunnit sig, men nej, jag lyckades inte varva ner. Jag kollade Internet stup i kvarten och väntade i stort sett ut fotbollen så att jag kunde gå och lägga mig.

Vi är nu tillbaka på vår altan. Jag hade precis berättat om min onsdag för H eftersom känslan jag nyss hade känt var väldigt likartad. Jag minns inte om det var jag eller H som sa att det vanligtvis tar ett tag att varva ner innan man kommer in i semesterlunken, att det är normalt och inget att hänga upp sig på. Nu vet jag med mig att jag är en prestationsinriktad människa som lägger mycket energi på (och en del oro över) att göra ”rätt”. Detta gäller i synnerhet på jobbet. Det kan ses som en styrka eftersom jag är noggrann och ser till att tänka igenom saker för att de ska bli så bra som möjligt. Det innebär också att jag möjligen har svårare än andra att släppa jobbet när jag väl slutar för dagen eller går hem på semester.

Samtidigt kan jag känna att det är konstigt att någonting som ger upphov till negativ stress har normaliserats. Jag vet med mig att jag har ändrat inställning till mycket under min tid som förälder – att jag har förstått att familj och vänner är viktigare än allt annat – men vad är syftet med att som heltidsanställd harva 40 timmar i veckan med något som har med allt annat att göra än just familj och vänner? Jag kan bli så glad när jag läser artiklar som den här eller springer på politiska rörelser som Enhet. Dessa kanske är väl extrema tankar och idéer men ändå tillräckligt intressanta för att låta sig inspireras av.

Min relativt nya nyfikenhet på politik har gjort att jag emellanåt inleder politiska samtal. Jag vet att jag i ett par av dessa har frågat om och på vilket sätt min samtalspartner anser kapitalism vara ett bra system, och de flesta har sagt saker som ”det finns inget system som har fungerat bättre i alla fall”. Det må så vara – jag har mycket att lära om politik – men för mig känns det som att man här använder ordet ”fungera” väldigt kortsiktigt. Jag tror helt enkelt inte att det går att förena hetsen på ständig tillväxt med ett sunt förhållningssätt till vår planet – se bara på kapplöpningen för att roffa åt sig av oljefyndigheterna i norra ishavet. Fler exempel behövs väl knappast? Bara tanken över denna girighet får mig att må illa.

I jakten på tillväxt och vinst dyker stormarknader upp som svampar i skogen och lockar med slit- och slängprodukter för att vi ska konsumera mer grejer som vi inte visste att vi behövde, och för att vi ska ha råd att konsumera mer måste vi också jobba mer. Vi jobbar mer och får mindre ork och energi åt det som är viktigt, det vill säga familj och vänner. Det kan väl inte vara ett sunt sätt att leva, hur mycket man än försöker argumentera att kapitalism är en fungerande modell? Vi har en begränsad tid på jorden och våra barn växer upp väldigt fort. Ska då hela vårt syfte vara att bli en kugge i ett tillväxtmaskineri?

Det blev eftermiddag och våra gäster började dyka upp. H fyller år idag och vi skulle äta en bit tårta med familjen. En stund tidigare hade mitt lugn infunnit sig. Inte så mycket för att jag hade kommit in i semesterlunken utan för att jag hade landat i en insikt.

Jag insåg att jag medvetet ska försöka träna bort mitt inlärda beteende. Jag ska göra mitt bästa när jag väl arbetar men familj och vänner kommer alltid att komma först. Pensionen är långt bort och måhända att pensionssystemet premierar de som arbetat mycket, men vem fan vet hur många reformer detta system kommer att genomgå de närmsta 35 åren? 35 år är en oändlig tid i privatiseringstider.

Det jag å andra sidan vet är att mina barn är små bara en gång i livet och att jag inte kommer att jobba heltid på ett bra tag framöver. Mindre arbete ger mindre pengar i plånboken vilket i sin tur leder till mindre konsumtion av saker vi inte behöver. Civil olydnad när den är som bäst!

Äga vs. abonnera

I torsdags kväll när jag låg i soffan och vältrade mig i min dunderförkylning blev jag sugen på att spela lite TV-spel. Problemet var bara att jag inte hade något vettigt spel hemma att sätta tänderna i. Inte för att jag har kört igenom alla spel som ligger här hemma och skräpar, men jag är en ganska flyktig gamer och tröttnar snabbt när spelen börjar bli repetetiva. Under förra året klarade jag bara två spel: The Last of Us på grund av den episka storyn och XCOM: Enemy Unknown på grund av spelmekaniken (som redan var bra i originalet). Men jag har aldrig varit känd för att spela om spel så de fick ligga och samla damm ännu en kväll.

Då kom jag av någon anledning att tänka på en tjänst som en kompis pratat varmt om ett tag nu men som jag tidigare inte funderat särskilt mycket på. Tjänsten heter Playstation Plus och som abonnent får man bland annat tanka hem utvalda spel till sitt PS3 for free. Man skulle då kunna tänka sig att det handlar om skräpspel som ingen köper men så är verkligen inte fallet. Eller vad sägs om Bioshock Infinite och Uncharted 3? Priset är heller inte farligt. Om man väljer att betala för ett helt år kostar det inte mer än 480 kr. För den summan skulle man möjligen (men förmodligen inte) komma över de två tidigare nämnda spelen om man köpte dem begagnat. Dessutom släpps det fler spel varje månad som man kan slanga hem och de tidigare spelen man redan har tankat hem får man fortsätta att spela så länge som man är abonnent.

Men det här med ”så länge som man är abonnent” fick mig att tänka på relationen mellan äga och abonnera och hur jag har ändrat min inställning till det. Innan fenomenet World of Warcraft var jag väldigt främmande till allt vad månadsavgift hette och ansåg att man alltid borde att spara ihop till vad-det-nu-är-som-ska-köpas. För mig var ägandeskapet i sig viktigt, det vill säga vetskapen om att jag har minsann stretat ihop pengar för att kunna glädjas åt vad-det-nu-var-jag-köpte. Och att det är mitt. Men så var det inte med World of Warcraft. Hur många månader jag än betalade för spelet skulle det aldrig bli mitt, vilket är ganska drastiskt annorlunda mot när jag som fjortonåring köpte Cannon Fodder till Amiga (grymt spel btw).

Jag minns att jag skakade av mig den ovana känslan och betalade månadsavgiften till World of Warcraft. Efter ett tag förlikade jag mig till och med vid tanken. Och när jag i torsdags funderade över att gå med i Playstation Plus slog det mig att det inte kändes konstigt alls, vilket är långt ifrån känslan jag hade för ungefär tio år sedan när jag satt och knappade in mina kontokortsuppgifter på Blizzards hemsida.

Det kanske beror på att jag har vevat med kontokortet i många andra sammanhang – jag abonnerar bland annat på Netflix, Spotify och GitHub – men jag tänker också att det där med att ”äga” inte är lika viktigt hos mig längre. Eller kanske det gäller de flesta av oss? För vem har egentligen tid och ork att titta på den där fina DVD-boxen man fick i julklapp ännu en gång när man har en hel katalog av serier på Netflix? Och för att återknyta till det där med TV-spel finns det så mycket mer bra spel nuförtiden än vad det fanns när jag var yngre. Om man som jag har svårt att dedikera all sin energi åt ett fåtal spel blir det dyrt.

Men nu, som nybliven abonnent, behöver det i vilket fall inte bli dyrare än 480 kr per år.