Etikettarkiv: miljö

Naturen förlorar alltid.

Idag stod jag som vanligt och plockade in tallrikar, glas och annat i diskmaskinen. På menyn hade det varit västerbottenpaj. Frun och dottern gav den tumme upp. Pojkarna höll nog inte med eftersom de valde att spotta ut maten på tallriken. Det är svårt att göra alla nöjda.

Mitt i skramlet fick jag höra att Norge vill borra efter olja närmare Arktis. Fan. Det känns som en ändlös loop. Jag plockar in disk och blir via radion påmind om människors girighet. Min hjärna hamnade än en gång där den brukar hamna i tankarna. Hur ska vi kunna begränsa och tygla denna girighet som gång efter annan visar hur oproportionerligt dum den tillåts vara? Att borra efter olja i Arktis är dåligt. Norska naturskyddsföreningen rasar. I vanlig ordning verkar det inte spela någon roll när grova pengar är i potten. Och jag tänker att det är så det blir, hela tiden, gång efter annan.

Naturen förlorar alltid.

Vill ni utvinna malm? Ja men kom hit och borra och ta med er så mycket härifrån som ni vill. Kul att ni vill vara här! Vad det kostar? Ge oss (läs: staten) lite fickpengar så löser det sig nog. Det blir ju arbetstillfällen! Och skit i eventuellt spill, det är så billigt att utvinna att det inte lönar sig att ta tillvara på allt.

Jag tänker på våra politiker. Somliga partier jobbar mycket med miljöfrågor, andra inte. Gemensamt för dem är att de arbetar utifrån rådande verklighet. En verklighet som i grund och botten går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, där julhandeln slår nya rekord år för år trots att det är svårt att komma på något alls att skriva på önskelistan. Och det är såklart riktigt och rätt att politiker ska jobba utifrån rådande omständigheter.

Men om jag inte tror på rådande omständigheter? Vad ska jag göra när nyheter som julhandeln, oljeborrningen och utfiskningen om och om igen får mig att må dåligt? På kort sikt är dagens politiska miljöarbete säkert skitviktigt. Men hur ska politiker – hur väl de än vill miljön – utifrån den eskalerande konsumtionshetsen kunna få till stånd långsiktiga lösningar som fungerar? Radion kommer att skvala på när jag plockar disk, år efter år, och jag kommer att fortsätta förundras över hur lite makt miljöförespråkare har mot kapitalet.

Och här någonstans kommer jag att tänka på partiet Enhet. Partiet är uttalat visionärt och har långt ifrån alla svar på plats men deras idéer är i alla fall inte kortsiktiga. Jag vet inte heller om alla idéer de har är praktiskt genomförbara. Men visst vore det intressant att utvärdera och smaka på idéer som basinkomst och landskatt? Det kanske kan funka?

Hej malmbrytarföretag X! Vill ni bryta malm? Javisst! Vi (staten) kommer att ta ut en stor summa för den malm ni bryter. Inkomstskatt? Nej, här kör vi med skatteväxling serru, vi har ingen eller en väldigt begränsad inkomstskatt. Blev det för dyrt nu när ni inte har lagt tid och energi på att uveckla metoder som tar till vara på spill på bästa sätt eftersom det tidigare inte har varit lönt? Stackars er, ni hittar nog malm någon annanstans, vi vill gärna se att det som förbrukas verkligen kommer till användning.

Hit har jag kommit i tanken. Är det en tankevurpa? Jag vet inte. Nästa logiska steg är nog att engagera sig i partiet. Vad tänker ni?

Slit och släng

Jag lade lite tid idag medan lillgrabben sov på att läsa om det här med naturresursdelning för att bättre förstå mig på Enhets politik. När jag Googlade på termen ramlade jag in på en sajt som beskriver något som kallas för ”landskatt”, något som verkar vara samma sak som naturresursdelning. Enligt den sajten innebär landskatt ”en skattereform där skatt på arbete sänks samtidigt som det införs skatt på naturresursmonopol i motsvarande grad”. Istället för att som idag ”skänka” bort naturresurser till privata företag ska nyttjandet av dessa beskattas ordentligt.

På sajten radas fördelar upp och flera av dem låter fantastiskt bra. Här gäller det såklart att läsa kritiskt och inte låta sig förföras alltför enkelt. Men vissa konsekvenser av en sådan reform låter väldigt rimliga även för en oinsatt som jag. Det var i synnerhet en jag fastnade för.

I mitt huvud känns det logiskt att utvinnandet av naturresurser skulle göras på ett mer omsorgsfullt sätt om det kostar mer att utvinna. Utan att ha någon bra källa har jag förstått att det idag många gånger blir en hel del spill under utvinningen som inte används eftersom det helt enkelt inte lönar sig att ta till vara på det. Att behandla naturen och dess resurser som något värdefullt låter för mig som en hållbar och långsiktig strategi. Visst, det kanske skulle bli dyrare att producera saker – men det är väl en bra grej? Vi behöver ju inte köpa nya mobiltelefoner varje år. En konkurrerande tanke som känns bortglömd idag är det här med att reparera saker.

Miljöaspekten i sig är tillräckligt intressant för mig för att försöka ta reda på mer. För finns det något viktigare än att våra barn och barnbarn ska få leva i en värld som inte är förstörd av kortsiktigt tänkande? Det kanske är rimligt att vi får tänka ganska rejält utanför boxen för att komma ifrån vår osunda förhållning till vår miljö?

För ett par dagar sedan hörde jag en reklam på radio där två personer hade ”sparterapi”. Deras bekymmer var att de inte kunde komma överens om vad de skulle köpa. Mannen ville ha en grill, kvinnan en gräsklippare. Parterna kunde pusta ut när ”terapeuten” berättade att priset på varorna var så låga att de hade råd med båda.

Man kan tycka att vi har kommit långt, att vi källsorterar och pantar.  Men jag tycker att vi har långt kvar när vi tillåter företag att tillverka och sälja skräp som med största sannolikhet kommer att hamna på tippen inom ett par år.

Har någon av de vanliga partierna en idé om hur ett sådant beteende ska motverkas? Det måste de väl ha om de är allvarliga med sin miljöpolitik? Eller?

Addict.

Ikväll är H välförtjänt ute med en kompis på stan och tar en öl eller två. Efter en rörig nattning sover äntligen barnen här hemma och jag har sjunkit ner med boken Shopstop i soffan. Gött. Har hunnit lite mer än halvvägs i boken och kom då att tänka på en insikt jag fick tidigare idag under en lunchpromenad med barnvagnen.

Boken handlar som jag tidigare nämnt om att författarinnan avstår från shopping under ett helt år. Inför att jag skulle ge mig på boken sa H att jag kanske skulle ha svårt att relatera till att det allt som oftast är kläder som författarinnan våndas över att inte kunna konsumera. De som känner mig vet att jag inte spenderar en minut per dag på att tänka på kläder.

Och visst var det så att jag till en början hade svårt att relatera till hennes begär av att shoppa loss, att knappt kunna slita sig från reor och erbjudanden. Sån är väl ändå inte jag? Men under min promenad där jag gick i mina egna tankar och funderade över om Webhallen hade något månadserbjudande i juli inom Lek & Gadgets – det är ju trots allt semestertider – förstod jag att jag också är fast i den onödiga konsumtionens grepp. Vi har massor av spel här hemma och barnen ger oss knappt någon tid att spela. Vad ska jag då med spelen till?

När jag kom hem från promenaden berättade jag för H om mina tankar och efter en stund sa hon något ganska träffande:

– Har du någon gång upplevt en slags tomhet direkt efter du packat upp och synat varan du köpt?

Jag fattade precis vad hon menade. Den där doften av nytt, den där känslan av att studera komponenterna i brädspelet man köpt och sortera dem i fina högar. Den första titten i spelmanualen. Allt är magiskt.

Därefter följer insikten av att alla komponenter har synats och att lådan är tom. Det är då just en tomhetskänsla kickar in. Den behöver inte alltid vara väldigt stark men i stort sett alltid närvarande. Det är lite som att det magiska skimret som tidigare fanns runt kartongen försvinner, att man ser varan för första gången i nyktert tillstånd.

Sin flyktighet till trots tror jag att denna magiska känsla är vad som undermedvetet driver mig till att leta efter potentiella inköp. Inköpet ger mig en chans att få återuppleva den en gång till. Bara en gång till.

Addict.

Även om jag vill påstå att mitt shoppingberoende inte på något sätt är extremt är jag likväl beroende, inget snack om saken. Med medvetenhet kommer möjlighet till förändring – betyder det att jag nu ska ta tag i och försöka dra ner på onödig konsumtion?

Just nu får det räcka med medvetenheten. Ett steg i taget.

Du, du, du och lite mer du

Igår stod TVn på i vardagsrummet, mest som sällskap. Det var visst någon komedi som snurrade och visst lockade den till ett par fniss. Filmen avbröts då och då av störande reklamavbrott och jag kunde inte undgå att se en del av dem. En av dessa var en reklam från Telenor där en man uppställd vid en grill slog på stora trumman och proklamerade att ”Väntan är över!”. När jag väl hade förstått vad det handlade om kändes det väldigt fel i magen. Reklamen påannonserade att företaget nu möjliggör att man byter mobil varje år.

Varje år? Det är ju helt sjukt. När jag ser reklamen upplever jag att man försöker förmedla en känsla av att det ska vara en rättighet att byta mobil en gång om året. Är det bara jag som upplever att konsumtionshetsen börjar nå absurda nivåer?

Jag sladdade in på Telenors hemsida. I texten som berättar om Telenor Change som det heter står det följande: ”Du behöver aldrig mer missa ett stort mobilsläpp och kan få den mobil du vill ha när du vill ha den!”.

Du, du, du, du. Vad hände med oss? Jag scrollar neråt på sidan och ser att man visserligen försöker kompensera för den ökade omsättningen av mobiltelefoner genom något återanvändningsprogram – begagnade mobiler ska visst återvinnas genom att säljas till ”utvalda återförsäljare i Europa, Asien, USA samt Mellan- och Latinamerika”. Återigen stämmer detta inte min hjärna. Det kan väl omöjligen kompensera ett till ett? Bäst hade väl varit om man som konsument hade nöjt sig med sin mobil under åtminstone ett par år?

Tidigare idag pratatde jag med H om den orimliga omsättningsfrekvensen. Hon mindes då hur länge mobilerna hängde med för en tio, femton år sedan. Och det stämmer väl överens med hur jag minns det – min Nokia hade jag i många år och den fyllde sitt syfte hur bra som helst. Jag kunde ringa och SMSa. Måhända att de telefoner av idag ska agera rena multimediamaskiner, men att byta ut dem en gång om året rimmar i min hjärna dåligt med jordens knappa resurser.

Bortsett från jobbiga nattningar i värmen har kvällen ägnats åt att läsa Shopstop av Gunilla Brodrej, i vilken författaren tar celibat från onödig konsumtion under ett helt år. I boken pratar man bland annat om problematiken i att moralisera över hur folk konsumerar, att det lätt blir hycklande utifrån den samhällsposition man befinner sig i. Det är till exempel enkelt för mig att proklamera att man alltid ska välja ekologiskt eftersom vi i vår familj har utrymmet rent ekonomiskt för det.

Men i fallet om mobiltelefonbyte handlar det inte om samhällsposition – erbjudandet kan accepteras av vem som helst oavsett samhällsposition – och därför tar jag mig friheten att moralisera bäst jag vill. Att byta mobil en gång om året och på så vis bidra till helt onödig konsumtion är oansvarigt och kortsiktigt. Att erbjuda en tjänst för att byta mobil en gång om året och marknadsföra den likt en mänsklig rättighet som vi har ”väntat på” är oansvarigt och kortsiktigt.

Punkt.