Etikettarkiv: personligt

Söndagsångest på en onsdag

Idag har jag söndagsångest även om det rent tekniskt inte är söndag. I morgon sitter jag återigen vid mitt skrivbord framför datorn och ägnar mig åt systemutveckling – en sysselsättning jag trivs väldigt bra med. På grund av min söndagsångest hamnade jag och H i en diskussion vid frukostbordet som fortsatte under större delen av förmiddagen. Ledordet som följde med under hela detta samtal var ”meningsfullhet”.

Men vad har då meningsfullhet att göra med min söndagsångest?

Jo, min tes är att jag just nu befinner mig i en period i livet där balansen av meningsfullhet mellan arbete och familjeliv väger över till det senare.

Det ska tilläggas att mitt arbete som systemutvecklare utan tvekan är meningsfullt för mig – att klura på och lösa problem är kreativt, kul och utmanande – men som med det mesta kan man se saker annorlunda när man ställer dem i relation till andra saker. Och när jag gör det kan jag inte för mitt liv se något arbete i världen som skulle vara mer meningsfullt än att spendera tid med mina barn nu när de befinner sig i en fas i livet där de har stora behov av tid tillsammans med mig.

Inom en alltför kort tid kommer de i bästa fall säga ”hej” till mig när de kommer hem från skolan innan de stänger in sig på sitt rum. Det ska då bli spännande att se tillbaka på detta inlägg – vid en tidpunkt i deras liv när jag inte är lika viktig för dem längre. Hur kommer balansen av meningsfullhet mellan familjelivet och arbetet se ut då? Förmodligen kommer meningsfullheten jag känner inför arbete väga betydligt tyngre än vad den gör idag, precis som den gjorde innan jag tog ut min längre föräldraledighet och började släppa på gasen i arbetslivet.

Med detta resonemang i ryggsäcken känns söndagsångesten både sund och naturlig. Hur meningsfullt arbete än må vara finns det inget som är mer meningsfullt för mig just nu än tid med mina barn.

Heja vardagsmotion!

Under mina första år som husägare minns jag att jag upplevde det här med gräsklippning som ett ångestladdat elände. Gräsklipparen hade passerat sitt bäst föredatum med råge och varje gång jag närmade mig skjulet i trädgården var det med en viss oro att den gamle skorven inte skulle starta. Till slut var det inte hållbart längre och det var så dags att börja se sig om efter en ny maskin. Av en händelse sammanföll vårt skriande behov med att alla började köpa robotgräsklippare. Tanken med att en liten robot skulle kunna reducera min gräsångest var för mig väldigt lockande till en början men efter att vi snackat ihop oss i familjen föll valet på en vanlig hederlig självgående gräsklippare. Vi bedömde vår suterängträdgård som svårklippt för en robot; vi hade (och har fortfarande) planer på att sätta upp lite häckar och träd här och var i trädgården och göra den mer till en naturträdgård. Att dra slingor i en sådan trädgård kändes bara jobbigt. Med visst vemod blev jag utan robot.

En tid senare köpte även grannen en robotgräsklippare. De har i och för sig en trädgård som till synes är mer inspirerad av en golfgreen än en naturträdgård, men visst fungerade den galant även i en suterängträdgård. Jaha, okej, jag går väl här då och klipper vecka ut och vecka in under sommaren. Det låter ju kul. Lite så var känslan precis då. Men vår nya gräsklippare visade sig vara en riktig klippa och den har nu tjänat oss väl under flera år. Och så idag när jag gick i godan ro och klippte gräsmattan kom jag till en insikt som jag kanske får äta upp.

Jag vill inte ha nån robotgräsklippare.

Men ”varför då?”, undrar ni säkert. Väljer du verkligen att vecka ut och vecka in under sommaren gå och klippa gräs istället för att titta på när en robot gör det åt dig? Ja, jag gör nog det, av två huvudsakliga anledningar:

1) En viktig anledning till att jag trivs med att klippa gräs är att jag får vardagsmotion av det. Det kanske inte är kul alla gånger att behöva stressa ut och klippa gräset efter jobbet när man är trött som fasen, men kroppen behöver röra på sig och inför det kommer de flesta alltid känna ett visst motstånd. På mitt jobb sitter jag stilla mest hela dagarna framför en dator och behöver motionera på fritiden. Lite så känner jag inför det här med städhjälp också – det är såklart skönt att slippa städa men kroppen behöver motionen och jag har det hellre lite skitigt här hemma under småbarnsåren än att låta andra ta min vardagsmotion.

2) Det ger en känsla av att jag har uträttat något. Att sätta sig ner, varm i kroppen efter en runda med gräsklipparen och se ut över vad man har presterat är någonting skönt. På en timme har jag hunnit påbörja och avsluta en grej som ger ett väldigt synligt och konkret resultat. Jag tar ett glas vatten – det smakar fantastiskt gott i eftermiddagssolen – och fångar känslan av hur skönt det är att bara sitta stilla. Frågan är om samma situation hade känts lika bra om jag istället för att själv ha klippt gräset ägnat tiden åt att titta på en robotgräsklippare? Hade vattnet smakat lika bra? Jag tror inte det.

Det går såklart att skjuta hål på mina argument genom att säga att man vinner tid; att inte klippa gräs och att inte städa gör att man har mer tid över till annat. Det blir mer tid till att a) vara med barnen, b) mer tid till att träna, c) mer tid till att…jobba?

a) Mer tid till barnen låter ju i och för sig fint, men jag vill påstå att vardagssysslor också är en form av umgänge. Barnen leker aldrig så bra som när jag dammsuger hemma i huset. Vi kanske inte interagerar aktivt men vi är ändå tillsammans. Pappa ägnar sig åt en välbekant syssla som har ett konkret resultat, det är begripligt för barnen. De får ofta vara med, pojkarna dammar hellre än bra men vi delar ändå en aktivitet som är meningsfull. Å andra sidan leker barnen aldrig så dåligt som när jag säger ”jag ska bara kolla en grej på datorn”.

b) Mer tid till att träna låter för mig lite knäppt. Att betala pengar för att träna sin kropp när man kan få skapligt mycket vardagsmotion genom att göra saker själv förstår jag inte. Sedan kan man såklart träna utöver det – jag tränar yoga regelbundet, både hemma och i yogastudion – men att byta ut vardagsmotion som är gratis mot något som kostar pengar känns weird.

c) Mer tid till att jobba är väl det som för mig låter sorgligast av allt. Tyvärr tror jag att det inte är ovanligt att den tiden man tjänar på att slippa undan vardagssysslor går till just detta.

Mitt inlägg syftade inte till att döma de som har robotgräsklippare eller städhjälp; alla tänker olika och såhär tänker jag. Ni kanske kan förhålla er till a), b) och c) ovan på ett sunt sätt. Eller kanske ni som jag helt enkelt inte behöver förhålla er till dem över huvud taget.

I nuet

Det hade varit en riktigt bra förmiddag en riktig skitnatt till trots. Vädret hade visat sig från sin bästa sida och i stort sett hela förmiddagen hade spenderats i trädgården. Vi hade fått en hel del gjort, H och jag, utan att för den delen stressa eller behöva säga nej till barnen när de pockade på uppmärksamhet. Inte för att det behövdes heller – pojkarna var lite småsnuviga och trivdes bra med lugna lekar och storasyster har sällan bekymmer att sysselsätta sig. Vi gick där och påtade, trimmade och fixade på ett nästan lite idylliskt manér.

Jag stod i köket och plockade in den sista disken i diskmaskinen efter lunch. Minstingen som var mest medtagen av snuvan hade sovit en kvart. H var ute i trädgården och grejade med en ros som skulle planteras om tillsammans med vår andre son. Jag sneglade mot dottern som efter en hel förmiddag i trädgården satt sig till rätta vid köksbordet med en pärlplatta. Mina små minihögtalare som jag streamar musik på via bluetooth på telefonen puttrade på med mysig jazz. Inte någon genre jag brukar välja men just idag kändes det helt rätt.

Dottern tittade upp från sitt pyssel och bjöd på ett leende. Jag log tillbaka och började torka av diskbänken. En tanke letade sig in i mitt huvud om att det är så här det alltid borde vara. Jag tittade ut mot trädäcket på baksidan och funderade över om det skulle finnas utrymme att köra ett litet pass yoga idag – jag brukar köra åtminstone tio minuter varje dag – och slogs i samma stund av att jag på sätt och vis redan hade ägnat mig åt yoga. Nu undrar ni säkert hur det ser ut när jag plockar in disk, men jag talar här inte om något motoriskt utan om något mentalt. Jag hade plockat undan i stort sett hela lunchen utan att fylla huvudet med en massa saker. Jag hade varit i nuet.

Känslan i kroppen var lite lik den som jag emellanåt kan frammana när jag tränar asanas, när kroppen har fullt upp och hjärnan har fullt fokus på andningen. Det är liksom en fridfull känsla där man bara är. Där och då tror jag att jag förstod klyschan att ”yoga är en livsstil” – eller i vilket fall har jag fått kläm på vad uttrycket betyder för mig. Att ha yoga som livsstil handlar om att hitta vägar till att vara i nuet. Om det sker under yogapasset, med näsan i trädgårdslandet eller i ett bus med barnen spelar ingen roll så länge som man emellanåt hittar dit. Att påta i trädgårdslandet kanske inte kan ses som yoga, men på sätt och vis kan man i stunden ändå uppnå samma syfte.

Jag tror inte att det är på grund av att jag yogat en tid som jag kände den där känslan idag – jag hade nog varit i nuet ändå – men jag tror att jag har yoga att tacka för att jag har lärt mig att känna igen känslan av att vara i nuet och att kunna reflektera över den efteråt. Och jag tänker att det först är när man är medveten om något som man kan arbeta med och utveckla det.

Resande

Yogapasset på Ananda Yoga Studio var precis vad jag behövde efter en ganska turbulent vecka. Eller ja, hela månaden har väl mer eller mindre varit kaosig med sjukdomar som regelbundet avlöst varandra i detta elände som kallas ”vabruari”. Trötta barn, brist på sol och sömn har säkert bidragit till att mitt humör inte varit på topp den senaste tiden. Mer än en gång har jag bett barnen om ursäkt för mitt beteende när min korta stubin brunnit upp. Utan att nu försöka bortförklara är det utan tvekan ett tufft jobb att ta hand om en ettåring, en tvååring och en femåring på en och samma gång, särskilt under sjukdomstider.

Yogapasset var precis vad jag behövde eftersom mitt dåliga humör nästan hade blivit till en jargong.

Passet var precis lagom avvägt och det var länge sedan andningen och kroppen fungerade så pass bra ihop. Kanske var det för de ord vi som samlats i träningslokalen fick höra innan, under och efter de fysiska övningarna? Varianter på det som sades hade jag förvisso hört och läst massor av gånger tidigare. Kanske var jag just denna dag mottaglig för att ta in budskapet? I stora drag handlade det om att vi nu har nått mars månad och att det för var dag som går leder mot ljusare och varmare tider. Vi har också varje morgon en möjlighet att välja hur vi vill känna inför den stundande dagen.

När jag hörde detta minns jag att jag som hastigast reflekterade över min inställning som jag haft när jag vaknat upp om mornarna den senaste tiden. Den har inte varit på topp direkt. Min föräldraledighet varar till och med augusti. Det är alltså mars, april, maj, juni, juli och augusti kvar. Januari och februari – som i ärlighetens namn är riktiga skitmånader – är förbi och våren är nu här på alla möjliga sätt. Jag har dessutom bara den här chansen att vara så här nära mina barn en gång i livet. Ska jag då sura bort den chansen bara för att det i perioder är sjukt slitigt?

Idag när jag vaknade visste jag att vi inte kunde gå på sångstunden som vi brukar eftersom min äldsta son återigen hade haft en febrig natt. Vi hade alltså ingenting alls på agendan och SMHI yrkade på mulet och regn. Jag skulle säkert inte heller kunna ta med honom till dagis påföljande dag eftersom han även hade feber på morgonen. Hostig och snörvlig sprang han efter H som en svans och tjöt under morgonen eftersom hon inte hade tid till att sitta med honom i knäet. Mitt knä var som vanligt ledigt men föga intressant med H i huset. Allt detta hade vilken dag som helst kunnat leda till en sur och tvär inställning hos mig.

Men inte idag. Jag kommer säkert falla tillbaka in i min sura jargong fler gånger framöver, men inte idag. Idag skulle vi minsann ut till lekparken under förmiddagen eftersom väderprognosen var mest lovande då. Feber till trots var min inställning helt klart avgörande för att förmiddagen kom att bli en kanonmysig stund. Vi gick till parken utan stress eller bråk. Väl där hittade vi en massa saker i naturen som vi bestämde oss för att samla. Det skulle bli vårt vårpyssel. Vi hittade inte så mycket vårigt men med barns fantasi spelar det ingen roll. Efter lunch var bordet späckat med saker som vi hittat och snart hade dessa hamnat på teckningar tillsammans med vattenfärg och kritstreck. Och vi hade skitkul.

"Vår" enligt en febrig tvååring
”Vår” enligt en febrig tvååring

När jag nu sitter här med en kopp kaffe och tittar på de fina kreationerna som hänger på väggen är jag glad att jag har upptäckt det här med yoga. Undan för undan upptäcker jag nya saker och lär mig mer om mig själv – både fysiskt och mentalt – som jag tror och hoppas är till gagn både för mig och för de som finns runt omkring mig. Än är jag bara i början av en spännande och förhoppningsvis livslång resa som jag varmt kan rekommendera alla. Med risk att vara lite för mycket avslutar jag med ett ord: namaste!

Gott nytt år alla tvivlare därute!

Det var en helt vanlig dag i en småbarnsförälders liv. Jag stod i köket och arbetade fram något ätbart till familjen. Radion skvalade på och jag fick koncentrera mig ordentligt för att höra något av det som sas bland kastrullslammer och sus från ugnsfläkten. Det var visst någon form av nyårskrönika som snurrade på P1 och gäst var bland annat vår nya kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke. Maten började bli färdig, jag stängde nöjt av jetmotorn till köksfläkt och kunde nu äntligen få ett sammanhang av det jag hörde på radion.

Ministern fick som bekant en relativt stormig inledning på sin nya karriär. I och med detta undrade programledaren om det fanns någonting som ministern ångrade, om det fanns något som hon borde ha sagt eller gjort annorlunda under sin första tid i sitt nya ämbete? Utan större betänketid svarade hon ”nej” och hävdade att hon inte är en person som ångrar sig. När jag hörde det reflekterade jag över hur skönt det måste vara att inte behöva känna ånger, att kunna ta beslut och sedan gå vidare utan att snegla bakåt och undra hur det hade varit med ett annorlunda val. Jag å andra sidan är nämligen en person som velar och väger mina beslut om och om igen – även i efterhand – och har alltid sett det som en av mina svagare sidor.

För någon dag sedan stod min fru i köket och lagade mat (småbarnsföräldrar gör nästan inget annat) och lyssnade uppmärksamt på radion. Det var visst Vinter i P1 på tablån. När det började närma sig middag berättade hon en intressant sak som vinterprataren till programledare hade tagit upp. Den kvinnliga programledaren menade att drag som att inte nöja sig och att våndas över sina beslut är högst mänskliga och har också varit centrala för vår arts överlevnad. Att inte nöja sig och därigenom sträva efter något bättre har enligt henne varit grundläggande för mänsklighetens utveckling. Stressen och våndan jag så många gånger har upplevt kan då ses som något positivt och helt naturligt ur ett evolutionärt perspektiv.

När jag tänker på Kunkes svar med min nya insikt i ryggsäcken undrar jag om mitt sätt att vara kanske är mer naturligt? Kan man tänka sig att människor som aldrig tvivlar har arbetat bort eller håller tillbaka en grundläggande mänsklig instinkt? Oavsett hur man väljer att se på det känner jag att vinterpratarens resonemang på ett sätt har haft en skuldavlastande effekt på mig. Om tvivel och oro är en del av att vara mänsklig betyder ju det bara att jag i högsta grad är mänsklig – och det måste ju vara någonting bra!

Gott nytt år!