Etikettarkiv: politik

En efterlysning

”Kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar.”

står det att läsa i Helsingborgs Dagblad. Nu undrar ni kanske varför jag tar upp det här? Jo, den som har läst på min blogg tidigare vet säkert att jag har ifrågasatt arbetslinjen. Med risk för att jag upprepar mig själv tänker jag ändå ge mig på en formulering av dilemmat.

En av de viktigaste (den viktigaste?) inkomstkällan till staten är inkomstskatt. Ju fler som arbetar i samhället desto mer inkomster får staten via just denna skatt. Att folk kan jobba och tjäna pengar gör att de har råd att konsumera vilket leder till att mer saker (skit?) behöver produceras. För att producera dessa saker har det traditionellt sett behövts ganska mycket mankraft, med andra ord arbete som genererar inkomstskatt. Upplägget känns logiskt – så länge som det behövs mankraft för att producera sakerna. Det är det som nu håller på att ändras.

Men 25 tjänster på en kakfabrik är väl inget att bry sig om? Nej, kanske inte just de 25 tjänsterna, men de upprepade rapporterna vi får som pekar på en möjlig dystopi – eller utopi beroende på hur man väljer att se det – där människor i allt mindre grad behövs för att producera saker är något vi faktiskt borde bry oss väldigt mycket om. I synnerhet politiker av idag. För på lite längre sikt än mitt framför näsan är det hög tid att lyfta blicken från jobb, jobb och mera jobb. Sänkt eller höjd skatt. Yada yada. Spelar det någon roll i en sannolik framtid där det inte finns så värst många jobb att beskatta?

Jag förstår att politiker först och främst behöver vara pragmatiska och jobba utifrån rådande verklighet. I get that. Lite bråk om sysselsättning får ni hålla på med, ett tag till i alla fall. Men jag vill också efterlysa en diskussion bland de stora partierna där man börjar prata om vilka alternativa sätt det finns att finansiera välfärden med istället för jobb, jobb och jobb. Jag efterlyser att man:

  1. uttalar att framtidens begränsade arbetsmöjligheter är en utmaning och
  2. påbörjar en diskussion om alternativa finansieringsformer av välfärden.

Så politiker: hitta en form för diskussionen, bjud gärna in allmänheten att bidra via t ex sociala medier, formulera utmaningen som work in progress där ingen sitter på det rätta svaret. Högt i tak, våga visionera och ge folk framtidstro, en känsla av delaktighet. Lyssna på och lär av mindre partier och initiativ som – ofta helt ideellt – har sett problemet och redan arbetat med detta en tid.

Cynikern i mig viskar i mitt öra att framtidstro inte är något politiker vill ge folket, att man vill att folk ska tro att undergången är nära och hålla fast i det man har. Det vore såklart ett stort risktagande för de etablerade partierna att börja prata om denna utmaning – att lämna mantrat ”jobb, jobb och jobb” – men jag tror också att man har mycket att vinna av att ge människor lite hopp. En tro på en framtid där våra barn slipper konkurrera på en arbetsmarknad där det knappt finns några jobb att få.

För visst vill vi att nyheten ”kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar” ska kännas som någonting positivt, som något som för oss närmre utopin där automatiseringar gör att vi människor får mer tid över till det som är viktigast av allt. Att umgås med varandra.

Naturen förlorar alltid.

Idag stod jag som vanligt och plockade in tallrikar, glas och annat i diskmaskinen. På menyn hade det varit västerbottenpaj. Frun och dottern gav den tumme upp. Pojkarna höll nog inte med eftersom de valde att spotta ut maten på tallriken. Det är svårt att göra alla nöjda.

Mitt i skramlet fick jag höra att Norge vill borra efter olja närmare Arktis. Fan. Det känns som en ändlös loop. Jag plockar in disk och blir via radion påmind om människors girighet. Min hjärna hamnade än en gång där den brukar hamna i tankarna. Hur ska vi kunna begränsa och tygla denna girighet som gång efter annan visar hur oproportionerligt dum den tillåts vara? Att borra efter olja i Arktis är dåligt. Norska naturskyddsföreningen rasar. I vanlig ordning verkar det inte spela någon roll när grova pengar är i potten. Och jag tänker att det är så det blir, hela tiden, gång efter annan.

Naturen förlorar alltid.

Vill ni utvinna malm? Ja men kom hit och borra och ta med er så mycket härifrån som ni vill. Kul att ni vill vara här! Vad det kostar? Ge oss (läs: staten) lite fickpengar så löser det sig nog. Det blir ju arbetstillfällen! Och skit i eventuellt spill, det är så billigt att utvinna att det inte lönar sig att ta tillvara på allt.

Jag tänker på våra politiker. Somliga partier jobbar mycket med miljöfrågor, andra inte. Gemensamt för dem är att de arbetar utifrån rådande verklighet. En verklighet som i grund och botten går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt, där julhandeln slår nya rekord år för år trots att det är svårt att komma på något alls att skriva på önskelistan. Och det är såklart riktigt och rätt att politiker ska jobba utifrån rådande omständigheter.

Men om jag inte tror på rådande omständigheter? Vad ska jag göra när nyheter som julhandeln, oljeborrningen och utfiskningen om och om igen får mig att må dåligt? På kort sikt är dagens politiska miljöarbete säkert skitviktigt. Men hur ska politiker – hur väl de än vill miljön – utifrån den eskalerande konsumtionshetsen kunna få till stånd långsiktiga lösningar som fungerar? Radion kommer att skvala på när jag plockar disk, år efter år, och jag kommer att fortsätta förundras över hur lite makt miljöförespråkare har mot kapitalet.

Och här någonstans kommer jag att tänka på partiet Enhet. Partiet är uttalat visionärt och har långt ifrån alla svar på plats men deras idéer är i alla fall inte kortsiktiga. Jag vet inte heller om alla idéer de har är praktiskt genomförbara. Men visst vore det intressant att utvärdera och smaka på idéer som basinkomst och landskatt? Det kanske kan funka?

Hej malmbrytarföretag X! Vill ni bryta malm? Javisst! Vi (staten) kommer att ta ut en stor summa för den malm ni bryter. Inkomstskatt? Nej, här kör vi med skatteväxling serru, vi har ingen eller en väldigt begränsad inkomstskatt. Blev det för dyrt nu när ni inte har lagt tid och energi på att uveckla metoder som tar till vara på spill på bästa sätt eftersom det tidigare inte har varit lönt? Stackars er, ni hittar nog malm någon annanstans, vi vill gärna se att det som förbrukas verkligen kommer till användning.

Hit har jag kommit i tanken. Är det en tankevurpa? Jag vet inte. Nästa logiska steg är nog att engagera sig i partiet. Vad tänker ni?

Gott nytt år alla tvivlare därute!

Det var en helt vanlig dag i en småbarnsförälders liv. Jag stod i köket och arbetade fram något ätbart till familjen. Radion skvalade på och jag fick koncentrera mig ordentligt för att höra något av det som sas bland kastrullslammer och sus från ugnsfläkten. Det var visst någon form av nyårskrönika som snurrade på P1 och gäst var bland annat vår nya kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke. Maten började bli färdig, jag stängde nöjt av jetmotorn till köksfläkt och kunde nu äntligen få ett sammanhang av det jag hörde på radion.

Ministern fick som bekant en relativt stormig inledning på sin nya karriär. I och med detta undrade programledaren om det fanns någonting som ministern ångrade, om det fanns något som hon borde ha sagt eller gjort annorlunda under sin första tid i sitt nya ämbete? Utan större betänketid svarade hon ”nej” och hävdade att hon inte är en person som ångrar sig. När jag hörde det reflekterade jag över hur skönt det måste vara att inte behöva känna ånger, att kunna ta beslut och sedan gå vidare utan att snegla bakåt och undra hur det hade varit med ett annorlunda val. Jag å andra sidan är nämligen en person som velar och väger mina beslut om och om igen – även i efterhand – och har alltid sett det som en av mina svagare sidor.

För någon dag sedan stod min fru i köket och lagade mat (småbarnsföräldrar gör nästan inget annat) och lyssnade uppmärksamt på radion. Det var visst Vinter i P1 på tablån. När det började närma sig middag berättade hon en intressant sak som vinterprataren till programledare hade tagit upp. Den kvinnliga programledaren menade att drag som att inte nöja sig och att våndas över sina beslut är högst mänskliga och har också varit centrala för vår arts överlevnad. Att inte nöja sig och därigenom sträva efter något bättre har enligt henne varit grundläggande för mänsklighetens utveckling. Stressen och våndan jag så många gånger har upplevt kan då ses som något positivt och helt naturligt ur ett evolutionärt perspektiv.

När jag tänker på Kunkes svar med min nya insikt i ryggsäcken undrar jag om mitt sätt att vara kanske är mer naturligt? Kan man tänka sig att människor som aldrig tvivlar har arbetat bort eller håller tillbaka en grundläggande mänsklig instinkt? Oavsett hur man väljer att se på det känner jag att vinterpratarens resonemang på ett sätt har haft en skuldavlastande effekt på mig. Om tvivel och oro är en del av att vara mänsklig betyder ju det bara att jag i högsta grad är mänsklig – och det måste ju vara någonting bra!

Gott nytt år!

Rösta rätt!

Dagens förmiddagsrast spenderades i fikarummet på jobbet över en kopp kaffe och ett par pepparkakor. Politik var på tapeten och vi hade precis avhandlat SDs senaste utspel. Vi var rörande överens om att partiet nu verkligen har bekänt färg och att folk nu måste inse orimligheten i att ha sådana rötägg vid makten. Politikdiskussionen fortsatte med det svåra parlamentariska läget och vi reflekterade en stund över det stundande nyvalet. Någon vid bordet menade att det nu egentligen bara finns två alternativ – rött eller blått – och att det nu gäller att rösta taktiskt.

Nej.

Nej? Vad menar du nu Martin? Det är väl nu det gäller att vi medborgare tar ansvar och avväpnar SD genom att rösta ”rätt”?

Ja, så kan man resonera. Jag resonerade själv på det viset dagarna efter det att nyvalet utannonserades. Jag – som i höstas röstade på ett litet parti – borde kanske ha lagt min röst på ett alternativ där min röst hade gjort skillnad? Inte ska väl jag kasta bort min röst igen?

Grejen är att jag faktiskt inte kan se det som att jag kastar bort min röst. Låt mig förklara mitt synsätt.

Vi lever i en parlamentarisk demokrati. Det innebär att vi som medborgare röstar fram ett gäng förtroendevalda personer som ska föra vår talan, ett gäng vars arbetsuppgift i grund och botten består av att kompromissa och samarbeta med varandra för att gemensamt föra fram folkets vilja. Vi väljare gjorde med andra ord vår medborgerliga plikt i höstas genom att gå till vallokalen och rösta. Hur förvaltade då de förtroendevalda sitt åtagande?

Jo, man kastade paj på varandra, vägrade att samarbeta, utlyste nyval och försköt ansvaret att reda upp röran till medborgarna. Vi ska alltså lösa politikernas oförmåga att samarbeta genom att ”lära om”, ”tänka rätt”, omvärdera våra åsikter och rösta ”rätt”. Måhända att jag är flyktig i mångt och mycket men så pass flyktig är jag inte att jag har hunnit ändra min ideologiska ståndpunkt på ett par månader.

Ärligt talat spelar det ingen roll vems fel det var att budgeten till slut inte gick igenom. Ni förtroendevalda misslyckades med ert uppdrag. Jag tänker fullfölja mitt genom att vara ärlig mot mig själv. Min valsedel – som är allt annat än bortkastad eftersom den representerar min verkliga åsikt – kommer att se precis likadan ut som den gjorde tidigare i höst.

Fight fire with fire?

Nu är det bara ett par tallrikar kvar att peta in i diskmaskinen tills det är läggdags för barnen. Alla är trötta efter en dag på jobbet, en dag på dagis eller en dag i största allmänhet. Bakom mig hör jag barnen kivas om något, måtte det bara inte leda till bråk igen. De gör ju inget annat när de är så här trötta.

Ett par sekunder senare är kalabaliken i full gång och jag känner hur det nästan svartnar för ögonen. Jag har ingen ork att vara pedagogisk just nu. Med bestämda steg dundrar jag iväg mot pojkarnas rum.

– Vad är det som pågår här? snäser jag och tittar surt på dottern som lika trevligt blänger tillbaka på mig. På golvet sitter mellansonen och gråter för fulla muggar i H:s knä.

– Jag vill inte att du ska prata med mig! vrålar dottern och rusar in på sitt rum. Katastrofen som kunde ha varit över på någon minut har genom mitt handlande förvandlats till något av en långbänk. Så fort affekten har lagt sig söker jag skamset upp dottern och påbörjar processen med att återställa kvällen till det normala. Det är tidskrävande, det dränerar energi från oss alla och det hade kunnat undvikas.

Ungefär så kan det gå till hemma hos familjen Moberg. Inte varje kväll såklart men det händer och när det händer leder mitt agerande sällan till något bra. Mitt sätt att bemöta barnen när orken tryter gör bara saken värre, min sura attityd gör att dottern hamnar i försvarsställning. Och när man tänker på det är det ju inte så konstigt – jag hade också hamnat där om jag hade varit föremål för ett sådant påhopp.

Nu var inte min poäng med det här inlägget att hänga ut ett bristande föräldraskap från min sida – alla föräldrar gör fel ibland och jag tycker att jag är en helt ok (rentav awesome?) pappa – men igår kom jag att tänka på att mitt agerande kan kopplas till den senaste tidens politiska händelser. På samma sätt som jag genom att dundra in i rummet försätter min dotter i försvarsställning är det väl tänkbart att människor som överväger att rösta på SD går i försvarsställning när oppositionen och media vrålar ”rasister”? Vidare kan man tänka sig att det som av SD-sympatisörer har upplevts som en häxjakt ger dem en försvarsställning att samlas och enas kring?

Om jag istället hade gått in i rummet och försökt lyssna och förstå situationen hade jag lärt mig att det inte alls var dottern som hade gjort något dumt, att hon bara råkade befinna sig i rummet under en lek där sonen ramlade och slog sig. Istället för att efteråt få det förklarat av H – och därigenom känna mig ännu mer som en skurk  – hade jag kunnat undvika bråket och kvällen hade kunnat fortlöpa som vanligt efter det att sonen tröstats.

Jag vet inte hur vi ska handskas med det faktum att SD har ett så pass stort stöd ute i landet. Jag tror absolut inte att vi ska sluta kalla dem för rasister och därigenom närma oss en normalisering av deras åsikter. Men som jag i min berättelse försökte förmedla upplever jag det svårt att få ett barn i försvarsställning att lyssna. Detsamma borde väl gälla för vuxna? Det gäller i vilket fall för mig.

Vad var det då som igår fick in mig på dessa tankar? Under gårdagens sändningar bevittnade jag fulla Vänsterpartister som hoppade, skrek och pekade finger åt SD när SVT direktsände Åkessons ”vinnartal”. På vilket sätt bidrar egentligen ett sådant beteende till att få SD-sympatisörer att lämna sin försvarsställning och nyktert reflektera över sina åsikter?