Etikettarkiv: samhället

Ahimsa

Många kopplar nog samman ordet yoga med någon form av fysisk aktivitet, som att balansera på ett ben eller på huvudet. Men faktum är att den fysiska delen av yoga är kraftigt överdimensionerad här i västvärlden. Här i väst rationaliseras allt som oftast de mentala delarna bort för att attrahera den stressade moderna människan som inte har tid att stanna upp. För vem har tid till det? Man måste ju hinna hem till fredagsmyset och äta chips med gott samvete. Och visst är det lätt att ryckas med.

Jag konstaterar beklämt att den västerländska synen på yoga är ytterligare ett bevis på att en vältränad kropp ses som mer värdefullt än ett vältränat inre. Och det är just avsaknaden av den senare träningsformen jag kom att tänka på när Ring P1 skvalade i bakgrunden under intag av förmiddagsfrukten med barnen.

Men vi återgår till yoga för en stund.

En av de första delarna man springer på när man tar sig bortom den fysiska delen av yoga är yamas. Yamas är förhållningsregler inom yogisk filosofi som behandlar relationen mellan sig själv och omvärlden. Totalt finns det tio yamas varav den första benämns som ahimsa. Ahimsa betyder kort och gott ”ickevåld”. Nu tänker väl de flesta att det inte är någon konst att leva utefter den regeln – det är ju bara att låta bli att slå andra människor? Men så lätt är det inte. Ahimsa innefattar även mentalt våld, både på sig själv och på andra i omvärlden. Att inte bruka mentalt våld på sig själv är att välja bort att tänka illa om sig själv. Tankar som ”fan vad dålig jag är” när man misslyckas med något är exempel på mentalt våld som enligt denna yama ska undvikas. I det ”moderna” samhället har man återupptäckt denna idé och praktiserar den i diverse terapiformer.

Då kommer vi till det här med att bruka mentalt våld på andra. Enligt ahimsa ska vi undvika tankar såsom ”vilken jävla idiot han/hon är”. Nu är det ju lätt hänt att negativa tankar om andra ploppar upp i huvudet emellanåt, det går inte alltid att rå för. Betyder då det att man är dömd till att spendera efterlivet i nåt yogahelvete? Nä, det fina med yamas är att de istället används som redskap för att reflektera och arbeta med sin relation till omvärlden. Om jag nu tänkte att han eller hon var en idiot, varför gjorde jag då det? Kanske finns det en bakomliggande anledning till varför personen betedde sig mot mig som han/hon gjorde? Kanske kan jag omvärdera min ståndpunkt?

Ett uns ahimsa hade jag önskat hos de som ringde in till Ring P1 idag. Bitvis led jag med Täppas i hans försök att nyansera diskussionerna (läs: monologerna). Och när jag i resonans med dessa röster ser personer skandera ”ut med packet!” på sociala medier kan jag sakna den eftertänksamhet vi har att finna i de gamla lärdomar som yogan rymmer.

För svårare än så är det inte. Likt hur man väljer att se på sig själv kan man också välja hur man ser på andra. Om jag ser på mig själv som en idiot börjar jag till slut tro på det, och om jag väljer att se på andra som idioter börjar jag också tro på det.

Idag sänder jag ut en ahimsa-osande hälsning speciellt riktat till i runda slängar 20 % av Sveriges befolkning. Kram!

Det kunde ha varit du eller jag

Dagens nyhetsuppdatering på P1 morgon lämnade mig väldigt illa berörd. Nyligen fick vi höra att en lastbil påträffats i Österrike där många flyktingar hade kvävts till döds i fordonets lastutrymme. Idag informerade nyhetsuppläsaren om att dödstalet för denna händelse hade stigit till omkring 70 personer – personer som kvävts ihjäl inlåsta i ett lastutrymme. Det är så hemskt så det knappt går att ta in. Vidare läste nyhetsuppläsaren upp att ännu fler liv hade gått till spillo på medelhavet. Människors drömmar om ett bättre liv hade tagit slut där och då på de mest otänkbart hemska sätt.

Samtidigt på hemmaplan ser vi ett parti som på kort tid har samlat en orimligt stor opinion, mycket på grund av att de har en enkel ”lösning” på flyktingfrågan. Partiet menar att flyktingar ska få hjälp på plats. Mitt under ett rasande krig.

Jag tror att jag blev extra berörd idag just på grund av att jag där och då kopplade ihop dessa två saker. Om jag hade befunnit mig i ett pågående krig – en tanke som i sig är helt orimlig att sätta sig in i – skulle jag då inte ha valt hjälp på plats om det hade varit ett verkligt alternativ? Hade jag ens övervägt att släpa med mig fru och barn på en resa över en hel kontinent med uppenbara risker för undernäring, våldtäkt, drunkning eller kvävning om hjälp på plats hade varit ett verkligt alternativ? Hade jag lämnat allt bakom mig, allt det jag hade någon relation till och gett mig in i något helt okänt om hjälp på plats varit ett verkligt alternativ?

Nu tänker ni att jag ska berätta för er vad ni ska rösta på för parti i nästa val? Nä, jag är själv mycket förvirrad över den saken. Men jag önskar att när ni nästa gång har behov av att kanalisera känslor av hopplöshet, frustration eller hat i samband med flyktingfrågor – se då till att styra dessa negativa energier mot de bakomliggande orsakerna till flyktingströmmarna istället för mot människorna som flyr. För de som flyr kunde lika gärna ha varit du eller jag.

En efterlysning

”Kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar.”

står det att läsa i Helsingborgs Dagblad. Nu undrar ni kanske varför jag tar upp det här? Jo, den som har läst på min blogg tidigare vet säkert att jag har ifrågasatt arbetslinjen. Med risk för att jag upprepar mig själv tänker jag ändå ge mig på en formulering av dilemmat.

En av de viktigaste (den viktigaste?) inkomstkällan till staten är inkomstskatt. Ju fler som arbetar i samhället desto mer inkomster får staten via just denna skatt. Att folk kan jobba och tjäna pengar gör att de har råd att konsumera vilket leder till att mer saker (skit?) behöver produceras. För att producera dessa saker har det traditionellt sett behövts ganska mycket mankraft, med andra ord arbete som genererar inkomstskatt. Upplägget känns logiskt – så länge som det behövs mankraft för att producera sakerna. Det är det som nu håller på att ändras.

Men 25 tjänster på en kakfabrik är väl inget att bry sig om? Nej, kanske inte just de 25 tjänsterna, men de upprepade rapporterna vi får som pekar på en möjlig dystopi – eller utopi beroende på hur man väljer att se det – där människor i allt mindre grad behövs för att producera saker är något vi faktiskt borde bry oss väldigt mycket om. I synnerhet politiker av idag. För på lite längre sikt än mitt framför näsan är det hög tid att lyfta blicken från jobb, jobb och mera jobb. Sänkt eller höjd skatt. Yada yada. Spelar det någon roll i en sannolik framtid där det inte finns så värst många jobb att beskatta?

Jag förstår att politiker först och främst behöver vara pragmatiska och jobba utifrån rådande verklighet. I get that. Lite bråk om sysselsättning får ni hålla på med, ett tag till i alla fall. Men jag vill också efterlysa en diskussion bland de stora partierna där man börjar prata om vilka alternativa sätt det finns att finansiera välfärden med istället för jobb, jobb och jobb. Jag efterlyser att man:

  1. uttalar att framtidens begränsade arbetsmöjligheter är en utmaning och
  2. påbörjar en diskussion om alternativa finansieringsformer av välfärden.

Så politiker: hitta en form för diskussionen, bjud gärna in allmänheten att bidra via t ex sociala medier, formulera utmaningen som work in progress där ingen sitter på det rätta svaret. Högt i tak, våga visionera och ge folk framtidstro, en känsla av delaktighet. Lyssna på och lär av mindre partier och initiativ som – ofta helt ideellt – har sett problemet och redan arbetat med detta en tid.

Cynikern i mig viskar i mitt öra att framtidstro inte är något politiker vill ge folket, att man vill att folk ska tro att undergången är nära och hålla fast i det man har. Det vore såklart ett stort risktagande för de etablerade partierna att börja prata om denna utmaning – att lämna mantrat ”jobb, jobb och jobb” – men jag tror också att man har mycket att vinna av att ge människor lite hopp. En tro på en framtid där våra barn slipper konkurrera på en arbetsmarknad där det knappt finns några jobb att få.

För visst vill vi att nyheten ”kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar” ska kännas som någonting positivt, som något som för oss närmre utopin där automatiseringar gör att vi människor får mer tid över till det som är viktigast av allt. Att umgås med varandra.

Ett verkligt alternativ

Allt som oftast frågar jag mig om partier som förespråkar alternativ till arbetslinjen – såsom basinkomst och landskatt – kan ses som ett verkligt alternativ?

Som en regelbunden P1-lyssnare är politik ett ämne som jag får lyssna till dagligen och håller mig därigenom hyfsat uppdaterad i vad som diskuteras. Och jag tycker mig se fler och fler exempel på att det här med arbetslinjen ifrågasätts. På senare tid har jag bland annat hört flera analyser av den nyutkomna boken Vi bara lyder av Roland Paulsen. Även om jag inte har haft möjlighet att själv läsa boken har jag förstått att den ger arbetslinjen en känga. I en artikel om just den boken nämner man att det idag finns 400 000 arbetslösa och 40 000 utlysta tjänster. Utan att ha kontrollerat de siffrorna tänker jag mig att det de säger inte är helt verklighetsfrånvänt. Vidare hörde jag att det mellan 2006 och 2011 försvann 450 000 jobb på grund av automatiseringar. Visserligen säger artikeln att tre fjärdedelar av dessa förlorade jobb har återskapats på ett eller annat sätt, men vi talar ändå om en betydande antal arbetstillfällen som har gått förlorande på grund av automatisering.

Hur rimmar dessa röster vi gång på gång hör med arbetslinjen? Hur funkar det med inkomstskatt, som vad jag förstår är den huvudsakliga inkomstkällan till staten, när allt färre får möjlighet att jobba? Vi ser även en ökad flyktinginvandring där jag allt som oftast hör att arbete är den viktigaste faktorn för att lyckas integrera dessa människor. Hur ska vi lyckas med det när det inte finns några arbeten? Såklart vill jag att vi ska hjälpa så många vi kan men det innefattar väl ändå att ge människor en chans att hitta en meningsfull tillvaro i samhället? Ska vi hitta på en massa jobb som inte behövs? Ska vi börja producera saker som vi inte behöver för att sysselsätta människor? Måste alla sysselsättas i traditionell mening?

Jag förstår att politiker måste förhålla sig till rådande omständigheter. Som det ser ut idag måste man skapa sysselsättning på nåt sätt för att få inkomster till staten. Men jag tänker att man också måste våga tänka lite långsiktigt och utanför ramarna. Och allt som oftast landar jag då i denna frågeställning:

Kan partier som inte vågar tala och visionera om alternativ till arbetslinjen ses som ett verkligt alternativ?

Dubbelbestraffning

Ungefär när de flesta småbarnsfamiljer sitter uppradade hemma framför middagen befann jag mig i en bil på väg in till Växjö för att träna yoga. Jag bytte kanal på radion fram och tillbaka tills jag som vanligt landade på P1. Jag börjar väl bli gammal.

Just den här söndagen sändes ett debattprogram med temat arbetslöshet. Den ena efter den andra uttalade sig övertygat om sina recept för att angripa problemet. Man talade bland annat om effekten av att sänka ingångslöner. När jag nästan var framme i Växjö fick så en psykolog komma till tals som uttryckte att arbetslöshetens utanförskap skulle kunna vara någonting positivt.

Jag skruvade upp radion, det här ville jag höra mer om.

Utan att minnas exakta formuleringar menade han att individer som hamnar utanför arbetsmarknaden istället skulle kunna engagera sig ideellt eller använda tiden till att hitta nya sidor hos och utveckla sig själva. Problemet är bara att politiker och samhälleliga strukturer stigmatiserar de arbetslösa genom att prata om gruppen som ett problem, vilket ur en psykologs perspektiv är allt annat än bra för individerna. Vidare tyckte han att samhället på ett sätt dubbelbestraffar de arbetslösa genom ett orättvist pensionssystem. Individer som inte kommer i arbete eller står utanför arbetsmarknaden en stor del av sitt liv kommer med största sannolikhet få leva som fattigpensionärer (om de inte vinner på Lotto).

Vad gör det med individens självkänsla? Stress över att inte duga, att inte veta sin plats i samhället. En vetskap om att det förmodligen blir ännu sämre på ålderns höst. Vad får dessa individers barn för syn på samhället?

Är det så vi vill ha det?

Om nu inte samhället kan erbjuda arbete till alla som vill ha ett arbete kan jag tycka att systemet är djupt orättvist. Vad kan man då göra åt saken? Psykologen tog upp basinkomst som en möjlig väg att gå. Med ett sådant system på plats skulle alla människor få en ersättning utan krav på motprestation. Kostsamma pensions- och bidragssystem skulle skrotas. Arbetslösa skulle inte behöva ha ont i magen över att det går trögt att hitta arbete.

Jag rullade in på parkeringen vid yogastudion och begrundade vad jag just hade hört. Det där med dubbelbestraffning var något som fastnade i skallen på mig. Kan det vara så att vårt samhälle håller på att utvecklas mot – eller har utvecklats till – något som inte passar system som minner om ett industrisamhälle? Ett industrisamhälle där det fanns jobb för alla som ville ställa sig framför maskinen när skiftet började.

Jag vet inte. Men för mig känns det väldigt lockande att snegla mot något som potentiellt sett skulle få folk att må bättre. För det viktigaste för ett samhälle måste väl ändå vara att dess invånare mår bra?