Etikettarkiv: vardag

Söndagsångest på en onsdag

Idag har jag söndagsångest även om det rent tekniskt inte är söndag. I morgon sitter jag återigen vid mitt skrivbord framför datorn och ägnar mig åt systemutveckling – en sysselsättning jag trivs väldigt bra med. På grund av min söndagsångest hamnade jag och H i en diskussion vid frukostbordet som fortsatte under större delen av förmiddagen. Ledordet som följde med under hela detta samtal var ”meningsfullhet”.

Men vad har då meningsfullhet att göra med min söndagsångest?

Jo, min tes är att jag just nu befinner mig i en period i livet där balansen av meningsfullhet mellan arbete och familjeliv väger över till det senare.

Det ska tilläggas att mitt arbete som systemutvecklare utan tvekan är meningsfullt för mig – att klura på och lösa problem är kreativt, kul och utmanande – men som med det mesta kan man se saker annorlunda när man ställer dem i relation till andra saker. Och när jag gör det kan jag inte för mitt liv se något arbete i världen som skulle vara mer meningsfullt än att spendera tid med mina barn nu när de befinner sig i en fas i livet där de har stora behov av tid tillsammans med mig.

Inom en alltför kort tid kommer de i bästa fall säga ”hej” till mig när de kommer hem från skolan innan de stänger in sig på sitt rum. Det ska då bli spännande att se tillbaka på detta inlägg – vid en tidpunkt i deras liv när jag inte är lika viktig för dem längre. Hur kommer balansen av meningsfullhet mellan familjelivet och arbetet se ut då? Förmodligen kommer meningsfullheten jag känner inför arbete väga betydligt tyngre än vad den gör idag, precis som den gjorde innan jag tog ut min längre föräldraledighet och började släppa på gasen i arbetslivet.

Med detta resonemang i ryggsäcken känns söndagsångesten både sund och naturlig. Hur meningsfullt arbete än må vara finns det inget som är mer meningsfullt för mig just nu än tid med mina barn.

Undvik dregel i smeten

På min blogg skriver jag av mig om allt möjligt som av en eller annan anledning fastnat i mitt huvud, stort som smått. Det jag tänker ta upp i dagens korta inlägg kan klassas som någonting oerhört smått och vardagligt men likväl oerhört användbart när man bakar chokladbollar med många klåfingriga och otåliga barn. Jag tänker inte ta äran åt mig för idén i sig, den hittade jag på nätet någonstans för ett tag sedan. För att förklara det fiffiga i det hela krävs det att jag redogör för problemet.

Glad i hågen står familjen uppradad framför byttan med smet inför det stora chokladbollsbaket. Alla kastar sig över byttan och de minsta drar sig inte för att smaka, kladda med och lägga tillbaka tuggad smet i byttan. Bollarna blir olika stora beroende på hur mycket smet familjemedlemmen slevar upp. Situationen är som ni förstår (och kanske vet av erfarenhet) mycket konfliktladdad. Finns det inget smartare sätt?

Såklart det gör!

Förbered smeten en stund innan baket. När den är klar klickar du ut den som en lång, ja jag tänker inte skriva ut ordet b*jskorv här så jag väljer att helt enkelt kalla det för en rulle. Rulla sedan ihop bakplåtspappret till något i stil med det som syns i bilden nedan. Därefter är det bara att stoppa in degen i kylskåpet och avvakta någon timme eller så innan den stora familjetillställningen ska börja.

Deg i bakplåtspapper
Deg i bakplåtspapper

När så det är dags för baket tar en vuxen kommandot och skivar upp rullen – eller vad man nu valde att benämna den – i lagom stora bitar som i bilden här nedanför.

Skivad vad-du-nu-vill-kalla-det
Skivad vad-du-nu-vill-kalla-det

Sedan är det bara för familjen att hugga i. Inget kladd, ingen risk för dregel i byttan och chokladbollarna blir garanterat lagom stora. Och viktigast av allt: vi plockar bort en massa moment som kan leda till konflikter.

Bollar utan bråk
Bollar utan bråk

Stort som smått var det ja, idag blev det smått. På gensyn!

Det där med tid

Solen skiner och lillgrabben sover som en gris i vagnen. Det är på tok för varmt i sovrummet och under ett myggnät snusar han som en kung. Nu när jag äntligen har lite tid över tänkte jag bara dela med mig av en skön grej som jag hade tänkt skriva om häromdagen. Det handlar om det där med barn och tid.

Min dotter är väldigt intresserad av klockan och tidsbegreppet i allmänhet. Så fort man ska någonstans eller om vi väntar främmat dyker den klassiska frågan ”hur länge är det kvar?” upp och vi försöker svara så gott vi kan.

Problemet är bara att hon inte kan klockan än. Det spelar liksom ingen roll om jag eller min fru svarar ”två timmar” eller ”en halvtimma” – frågan dyker upp som ett brev på posten efter bara en liten stund. Hur löser man då detta undrar ni? Inte vet jag, men vi har i alla fall hittat något som funkar ganska okej. Vi införde helt enkelt en ny tidsenhet.

Säg hej till ”minimello”, detta ganska okända, relativa och mycket greppbara mått för tid. ”Minimello?” säger ni och kanske tänker på melodifestivalen och då är ni inte ute och cyklar. För ett tag sedan gick det en programserie på Bolibompa som hette just minimello. I programmet figurerade hemsnickrade dockor tillverkade av toarullar piprensare och gud vet vad som folk skickat in till programmet. Dessa framförde sedan alster likt den riktiga melodifestivalen. Jag minns inte mer av upplägget, inte mer än att programmet var ungefär en kvart långt.

En kvart är alltså ett minimello. En timme blir fyra minimello. Konkret och begripligt både för mig och dottern. Det visade sig vara så pass begripligt att vi använder det dagligen när vi samtalar om tid.

Ett exempel på hur det kan användas tar jag från när vi åkte till Astrid Lindgrens värld för ett par veckor sedan. Vi hade passerat Åseda och dottern började bli otålig i bilen.

– Är vi inte framme snart?, klagade hon och skruvade på sig i stolen.

– Vi har en bit kvar, ta du det bara lugnt en stund och vila lite. Snart ska vi träffa Pippi, sa H.

– Men hur länge är det tills vi är framme?

– Det är ungefär en timme kvar. Eller fyra minimellon.

– Va!, sa dottern med en överraskad ton. Fyra minimellon, men det är ju länge!

– Ja, jag sa ju det. Passa på att vila lite nu så ska du se att vi snart är framme.

I en inte för avlägsen framtid kommer dottern att kunna klockan som ett rinnande vatten. Men just nu känns det härligt att vi använder oss av ett helt påhittat tidsbegrepp utan att ens reflektera över det, att hon ännu är vår lilla flicka som lever i en värld där allt forfarande är möjligt.

I alla fall ett litet tag till.

Att leva upp till sitt motto

Idag ska vi ha lite påskbord för familjen i all enkelhet här hemma och därför planerade vi en ganska lätt lunch bestående av nyponsoppa och mackor. Att storhandla med barn är bitvis stressigt och det är inte alltid man hinner titta så noga på alla varor som åker ner i vagnen. När det var dags för nyponsoppan pryddes paketet med texten ”Inget tillsatt socker” och det låter ju bra. Utan att reflektera mer över detta hamnade förpackningen i kundvagnen.

När vi kom hem inspekterade H paketet lite närmre. Som man kan tänka sig har bristen på socker kompenserats med andra konstgjorda medel som man helst inte vill stoppa i sina barn. Detta är något som man verkligen inte skyltar med. Jag tog ett kort på paketet – kan ni se vart informationstexten finns? Är den lika uppenbar som det där med att produkten innehåller fibrer och C-vitamin?

Tydligt?
Knappast.

Som grädde på moset är Ekströms slogan ”Naturligt gott sedan 1848”. Sedan när blev aspartam naturligt gott? Nej, jag tycker att om man nu inte kan leva upp till sitt motto kan man i alla fall vara tydlig när man frångår det. Därför bjuder jag på ett förslag till alternativ förpackning:

Det här blev väl tydligare?

Glad påsk till er alla!

Matblogga?

För nån vecka sedan när jag slötittade på TV fastnade jag för Pluras matprogram. I det programmet lagade de något så konstigt som knäckebrödspizza. Jag blev inspirerad och bestämde mig för att utsätta familjen för rätten idag, om än i något modifierad form från den som visades på TV. Familjen (eller i alla fall jag och min fru) blev nöjda med tanke på hur enkel den var att veva ihop. Och nu när den här bloggen ändå inte har någon röd tråd tänkte jag delge er receptet.

Saker jag använde:

* En rund kaka knäckebröd (t ex Leksands)
* Tomatpuré
* Pesto
* Tomat
* Rödlök
* Mozarella
* Skinka
* Körsbärstomater
* Basilika

Så här gjorde jag:

1. Sätt ugnen på 200 grader.

2. Bred ett tunt lager tomatpuré över knäckebrödet. Se till att det täcker överallt.

3. Skiva nån tomat, skinka och mozarella och fördela över pizzan. Här vevade jag även på lite torkad oregano och några vev på pepparkvarnen, mest för att jag kunde.

4. In med pizzan mitt i ugnen i 10 minuter. Tiden spenderas bäst med att halvera körsbärstomater och skiva rödlök tunt.

5. Fördela körsbärstomaterna och rödlöken på den färdiga pizzan efter tycke och smak. Garnera gärna med lite färsk basilika.

6. Ät – gärna med en öl!

Så här blev resultatet:

En fest för ögat!
En fest för ögat!

Nu tar vi helg mina vänner!