Etikettarkiv: yoga

Ahimsa

Många kopplar nog samman ordet yoga med någon form av fysisk aktivitet, som att balansera på ett ben eller på huvudet. Men faktum är att den fysiska delen av yoga är kraftigt överdimensionerad här i västvärlden. Här i väst rationaliseras allt som oftast de mentala delarna bort för att attrahera den stressade moderna människan som inte har tid att stanna upp. För vem har tid till det? Man måste ju hinna hem till fredagsmyset och äta chips med gott samvete. Och visst är det lätt att ryckas med.

Jag konstaterar beklämt att den västerländska synen på yoga är ytterligare ett bevis på att en vältränad kropp ses som mer värdefullt än ett vältränat inre. Och det är just avsaknaden av den senare träningsformen jag kom att tänka på när Ring P1 skvalade i bakgrunden under intag av förmiddagsfrukten med barnen.

Men vi återgår till yoga för en stund.

En av de första delarna man springer på när man tar sig bortom den fysiska delen av yoga är yamas. Yamas är förhållningsregler inom yogisk filosofi som behandlar relationen mellan sig själv och omvärlden. Totalt finns det tio yamas varav den första benämns som ahimsa. Ahimsa betyder kort och gott ”ickevåld”. Nu tänker väl de flesta att det inte är någon konst att leva utefter den regeln – det är ju bara att låta bli att slå andra människor? Men så lätt är det inte. Ahimsa innefattar även mentalt våld, både på sig själv och på andra i omvärlden. Att inte bruka mentalt våld på sig själv är att välja bort att tänka illa om sig själv. Tankar som ”fan vad dålig jag är” när man misslyckas med något är exempel på mentalt våld som enligt denna yama ska undvikas. I det ”moderna” samhället har man återupptäckt denna idé och praktiserar den i diverse terapiformer.

Då kommer vi till det här med att bruka mentalt våld på andra. Enligt ahimsa ska vi undvika tankar såsom ”vilken jävla idiot han/hon är”. Nu är det ju lätt hänt att negativa tankar om andra ploppar upp i huvudet emellanåt, det går inte alltid att rå för. Betyder då det att man är dömd till att spendera efterlivet i nåt yogahelvete? Nä, det fina med yamas är att de istället används som redskap för att reflektera och arbeta med sin relation till omvärlden. Om jag nu tänkte att han eller hon var en idiot, varför gjorde jag då det? Kanske finns det en bakomliggande anledning till varför personen betedde sig mot mig som han/hon gjorde? Kanske kan jag omvärdera min ståndpunkt?

Ett uns ahimsa hade jag önskat hos de som ringde in till Ring P1 idag. Bitvis led jag med Täppas i hans försök att nyansera diskussionerna (läs: monologerna). Och när jag i resonans med dessa röster ser personer skandera ”ut med packet!” på sociala medier kan jag sakna den eftertänksamhet vi har att finna i de gamla lärdomar som yogan rymmer.

För svårare än så är det inte. Likt hur man väljer att se på sig själv kan man också välja hur man ser på andra. Om jag ser på mig själv som en idiot börjar jag till slut tro på det, och om jag väljer att se på andra som idioter börjar jag också tro på det.

Idag sänder jag ut en ahimsa-osande hälsning speciellt riktat till i runda slängar 20 % av Sveriges befolkning. Kram!

Resande

Yogapasset på Ananda Yoga Studio var precis vad jag behövde efter en ganska turbulent vecka. Eller ja, hela månaden har väl mer eller mindre varit kaosig med sjukdomar som regelbundet avlöst varandra i detta elände som kallas ”vabruari”. Trötta barn, brist på sol och sömn har säkert bidragit till att mitt humör inte varit på topp den senaste tiden. Mer än en gång har jag bett barnen om ursäkt för mitt beteende när min korta stubin brunnit upp. Utan att nu försöka bortförklara är det utan tvekan ett tufft jobb att ta hand om en ettåring, en tvååring och en femåring på en och samma gång, särskilt under sjukdomstider.

Yogapasset var precis vad jag behövde eftersom mitt dåliga humör nästan hade blivit till en jargong.

Passet var precis lagom avvägt och det var länge sedan andningen och kroppen fungerade så pass bra ihop. Kanske var det för de ord vi som samlats i träningslokalen fick höra innan, under och efter de fysiska övningarna? Varianter på det som sades hade jag förvisso hört och läst massor av gånger tidigare. Kanske var jag just denna dag mottaglig för att ta in budskapet? I stora drag handlade det om att vi nu har nått mars månad och att det för var dag som går leder mot ljusare och varmare tider. Vi har också varje morgon en möjlighet att välja hur vi vill känna inför den stundande dagen.

När jag hörde detta minns jag att jag som hastigast reflekterade över min inställning som jag haft när jag vaknat upp om mornarna den senaste tiden. Den har inte varit på topp direkt. Min föräldraledighet varar till och med augusti. Det är alltså mars, april, maj, juni, juli och augusti kvar. Januari och februari – som i ärlighetens namn är riktiga skitmånader – är förbi och våren är nu här på alla möjliga sätt. Jag har dessutom bara den här chansen att vara så här nära mina barn en gång i livet. Ska jag då sura bort den chansen bara för att det i perioder är sjukt slitigt?

Idag när jag vaknade visste jag att vi inte kunde gå på sångstunden som vi brukar eftersom min äldsta son återigen hade haft en febrig natt. Vi hade alltså ingenting alls på agendan och SMHI yrkade på mulet och regn. Jag skulle säkert inte heller kunna ta med honom till dagis påföljande dag eftersom han även hade feber på morgonen. Hostig och snörvlig sprang han efter H som en svans och tjöt under morgonen eftersom hon inte hade tid till att sitta med honom i knäet. Mitt knä var som vanligt ledigt men föga intressant med H i huset. Allt detta hade vilken dag som helst kunnat leda till en sur och tvär inställning hos mig.

Men inte idag. Jag kommer säkert falla tillbaka in i min sura jargong fler gånger framöver, men inte idag. Idag skulle vi minsann ut till lekparken under förmiddagen eftersom väderprognosen var mest lovande då. Feber till trots var min inställning helt klart avgörande för att förmiddagen kom att bli en kanonmysig stund. Vi gick till parken utan stress eller bråk. Väl där hittade vi en massa saker i naturen som vi bestämde oss för att samla. Det skulle bli vårt vårpyssel. Vi hittade inte så mycket vårigt men med barns fantasi spelar det ingen roll. Efter lunch var bordet späckat med saker som vi hittat och snart hade dessa hamnat på teckningar tillsammans med vattenfärg och kritstreck. Och vi hade skitkul.

"Vår" enligt en febrig tvååring
”Vår” enligt en febrig tvååring

När jag nu sitter här med en kopp kaffe och tittar på de fina kreationerna som hänger på väggen är jag glad att jag har upptäckt det här med yoga. Undan för undan upptäcker jag nya saker och lär mig mer om mig själv – både fysiskt och mentalt – som jag tror och hoppas är till gagn både för mig och för de som finns runt omkring mig. Än är jag bara i början av en spännande och förhoppningsvis livslång resa som jag varmt kan rekommendera alla. Med risk att vara lite för mycket avslutar jag med ett ord: namaste!

Yoga för män

För ett par veckor sedan berättade min fru att yogastudion Veda under en helg skulle anordna något som kallades för ”Yoga för män”. Upplägget var sådant att man som man kunde komma dit på lördag och söndag förmiddag och få en introduktionsworkshop i Ashtanga Vinyasa yoga. När jag läste ”introduktion” blev jag lite kaxig och tänkte att jag minsann har tränat yoga någorlunda regelbundet sedan i somras. Inte för att jag hade testat på just Ashtanga Vinyasa yoga men det kunde väl inte vara så annorlunda mot det jag pysslat med? Behövde jag då verkligen en introduktion?

Det som till slut fick mig att anmäla mig var att jag behövde något för mig själv som inte innefattade konflikthantering med barn.

Nu är det söndag kväll och jag kan såhär i efterhand erkänna att jag i högsta grad var i behov av en introduktion. Vid slutet av lördagens yogapass var mattan hal av svett. I morse hade jag träningsvärk i hela kroppen och innan frukosten intogs svepte jag tre stora glas vatten. Hade de små antydningar till muskler som jag byggt upp under hösten varit en illusion?

Jo, nog är muskelantydningarna där, de hade bara inte utsatts för just Ashtanga Vinyasa yoga. Denna yogaform visade sig vara utmanande för mig i det att man följer en given serie av rörelser som i ett flöde utan någon egentlig möjlighet till återhämtning. Eller jo, downward-facing dog ska ju vara en viloposition för dem som är viga nog att fördela tyngden till benen eller starka nog att hålla upp kroppen utan problem, men där är jag uppenbarligen inte än. Framåt den sjunde solhälsningen började mina armar skaka av ansträngning och det stod klart att jag här har en tuff utmaning att nöta vidare på hemma. Enligt Johan Lundback som höll i workshoppen funkar det för nybörjare att träna en bit in i den första serien i Ashtanga Vinyasa yoga hemma. Det får bli min plan nu framöver under några veckor.

Helgens eskapad var mitt första besök på Veda och gav definitivt mersmak. Inramningen och stämningen kändes bra med ett lite surt bekymmer för oss som är närmre två meter långa – jag nådde gott och väl upp till taket och fick inleda mina solhälsningar med böjda armar. Inte för att det är någon deal breaker men jag upplevde det som störande. All in all en fin helg med trevliga möten och inspiration som kommer räcka ett bra tag framöver. För den som tror att jag hittar på allt det här finns det bildbevis på Vedas Facebooksida.

Nu när vi ändå pratar om yoga tänkte jag dela med mig av en för mig väldigt användbar bild över hur vikten ska fördelas över handen när man gör positioner som exempelvis plankan. Jag har tidigare nämnt att jag ibland upplevt smärtor i min högra handled och handflata vid belastning. Problemet var att handflatan fick ta nästan hela min kroppsvikt – som inte är så liten med tanke på min längd och mitt intresse för mat – och till slut började den säga ifrån. Som bilden visar är det A och O att fördela vikten över olika punker i handen. Jag testade att följa bildens råd under helgens workshop och har inte känt av smärtan alls. Utan att mitt uttalande är grundat mer än så vill jag påstå att det funkar kanon!

Martin är sommar

För knappt ett år sedan bestämde jag mig för att damma av min gamla blogg. Vad jag inte visste då var att bloggen skulle komma att bli ett instrument för mig med vilket jag kunde öva på att släppa ifrån mig saker, att träna på att bli färdig. Det kom att bli en process som inte var helt enkel. Till en början vände och vred jag på varje ord in absurdum. Stycke efter stycke och flertalet inlägg såg aldrig dagens ljus.

Men efter sommaren hände någonting. Min ömmande skuldra fick mig till slut att landa på en yogastudio i närheten av mitt jobb. Jag fattade tycke för träningsformen och bestämde mig för att hitta tid att träna även hemma. Tid för bloggande byttes ut mot tid för kropps- och meditationsträning i form av yoga. Bloggen fick gradvis mindre och mindre uppmärksamhet. Efter ett tag insåg jag att jag inte längre skrev för att jag behövde det och att mina inlägg därför inte behövde författas lika frekvent. På ett sätt förflyttades behovet av att uttrycka mig från det skrivna ordet till ett sorts kroppsligt uttryck och en påbörjad resa i att lära känna mig själv. Och förändringen kändes helt naturlig.

På tal om yoga; min kära fru hade uppmärksammat en rad på min önskelista inför julen där det stod ”Bok om ayurveda och/eller yoga”. Snäll som hon är fick jag både en bok om yoga och matlagning med ayurveda som inramning av en och samma författare.

Holistisk julklapp
Holistisk julklapp

Igår kväll hittade jag slutligen lite tid att bläddra lite i böckerna. Ayurveda är ett begrepp som jag nyligen sprang på som avser en uråldrig – om flera tusen år kan anses vara det – läkekonst som härstammar från Asien i vilken enligt boken yoga ingår som en huvudgren. Från boken lärde jag mig bland annat att man inom ayurveda anser att människans naturliga livslängd är 120 år.

120 år? Det låter väl ganska otroligt? Enligt författaren är det allt annat än orimligt om man lever i enlighet med ayurvedas riktlinjer – vilket ska sägas är allt annat än enkelt i vårt sjuka ”välfärdssamhälle” i väst. Lite coolt är att man delar in människans 120 levnadsår i fyra delar som kopplas till årets fyra årstider. Barndom, ungdom, medelålder och ålderdom översätts då till vår, sommar, höst och vinter. Enligt ayurveda sker en övergång mellan säsongerna var 30 år. Det betyder alltså att åren 30-60 anses vara ungdomsår. Med tanke på snabbmatskultur och stillasittande liv är frågan om vintern inte kommer att komma tidigt för många av oss..

Nåväl, det är aldrig för sent att ändra sig en smula. I boken om mat fanns det mängder av smarriga recept på mat som av författaren anses vara mer holistisk än den som serveras på McDonalds. Därför blev det idag falafel serverat med ruccola- & spenatsallad med ungsrostade rödbetor.

Kadaverfri middag
Kadaverfri middag

Kontrasten kunde inte vara större med tanke på den förkokta skinkan som serverades i det kött- och fetthav som kallas julbord.

God fortsättning!

Slow life

Första advent innebar som vanligt grötmys och umgänge med släkten hemma hos mina föräldrar i Alvesta. Som med allt som är trevligt går tiden alltför fort och innan vi visste ordet av packade vi in tre trötta och övermätta barn i vår bil och rullade hemåt. För de två små var det redan efter läggdags – de tokdäckade i bilen innan vi ens hunnit ur samhället.

En och en halv timma senare hade lugnet lagt sig i vårt lilla hus. Dottern hade precis somnat och jag vankade lite halvsömnigt ut ur hennes rum och in i vardagsrummet. Jag sneglade upp mot klockan som nu hade passerat åtta med råge och tänkte:

– ”Hinner jag verkligen med ett pass yoga nu? Det blir ju rätt sent om vi ska hinna se två avsnitt av Walking Dead innan det är dags att sova.”

Kroppen opponerade sig mot mina tankar direkt men hjärnan fortsatte:

– ”Jag kan ju ta och köra lite hårdare pass imorgon? Dessutom har jag varit sjuk och borde ta det lugnt..”

H satt försjunken i en tidning och jag frågade vad hon läste. Hon höll upp omslaget – ett exemplar av Nära Barn som hon prenumererar på – och berättade att detta nummer har ”frihet” som tema. Jag skummade igenom en spalt med rubriken ”Livet” och genast hamnade min hjärna och min kropp i samförstånd: jag ska ta mig tid till att träna yoga ikväll. Ledaren använde sig av uttrycket ”Slow life”, vilket (som man kan gissa sig till) betyder att man i livet lyssnar på sin kropp och tillåter att saker och ting får ta tid och att de får mogna fram.

Det där sista är något som kanske ser lätt ut vid första ögonkastet men som rent ut sagt är skitsvårt. Tidigare idag satt jag på adventsfikat och skrockade med svärmor om att människor i Stockholm är så stressade för att hinna hem till ingenting. Vi sa något i stil med att:

– ”De stressar som galningar för att hinna med en pendel som gör att de hinner hem tio mintuer tidigare – och när de kommer hem sitter de bara och glor på TV!”

Min förmätna ton klingar ganska illa nu när jag ser att jag övervägde att hoppa över mitt yogapass – en träningsform som i samklang med spalten jag just läste går ut på att lyssna på sin kropp – för att hinna få tid med att se så många avsnitt som möjligt av Walking Dead innan läggdags.

Det är minsann inte okej.

Yogapasset är nu genomfört och jag sitter här i soffan och försöker formulera mina tankar. Det blir nog inget tv-tittande alls ikväll. Jag har nu fått ner begreppet ”Slow life” på pappret, svart på vitt. Låt det komma att bli ett första litet steg mot att leva enligt den principen.