Vuxenpoäng

Jag vet inte om det är på grund av att jag har skaffat mig en massa barn eller om jag slutligen börjar bli vuxen, men från ingenstans har mitt intresse för politik blommat upp som en hel trädgård. Jag vet med mig att jag är lite sån, att jag kastar mig över saker med full entusiasm för att sedan tröttna på det. Men med just politik kan jag se att mitt intresse skulle kunna bli någorlunda långsiktigt.

För det finns ju så mycket att lära och förstå som jag inte var mogen att ta till mig under samhällslektionerna i skolan. Jag hoppar omkring på Wikipedia och andra resurser och bygger mig en uppfattning, försöker förstå innebörden i begrepp och hur de förhåller sig till varandra. Jag känner igen termer från nyhetsrapporteringar och debatter i P1 som jag äntligen tar reda på vad de verkligen innebär. Och det känns riktigt spännande.

Idag funderade jag över varför det har tagit sån tid för mig att komma till ett läge där politiska frågor engagerar mig. Jag tror helt enkelt att jag har varit för upptagen med att hitta vem jag är – både professionellt och privat – för att ha tid och ork att fundera på vart jag står politiskt. I skolan gick den energi jag hade över till att spela TV-spel och gitarr. Andra kanske hade läge att känna efter och bry sig redan då men jag gissar att antalet är försvinnande litet. Borde det då inte vara mer relevant att ge en slags politisk orientering i vuxen ålder?

Tänk vad grymt det vore med en (så gott det går) objektiv politisk orientering som man som vuxen kan ta del av mot ersättning för att täcka upp förlorad inkomst, kanske av arbetsgivaren eller av staten? Det borde väl ligga i samhällets intresse att investera i en ökad medvetenhet och ett ökat engagemang hos människor? Man kanske rent av kunde tänka sig att gruppdiskussioner anordnas för att vända och vrida på fiktiva moraliska och etiska dilemman, på ett mer filosofiskt plan? Där kan vi snacka om en samhällsinvestering!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *