Wax on wax off

Första gången jag utnyttjade min sjukvårdsförsäkring i syfte att laga min skuldra var någon gång i vintras. Jag ringde till kundtjänst på försäkringsbolaget och beklagade mig varpå jag och min samtalspartner bestämde att jag skulle testa med ett par behandlingar hos en naprapat. Inom kort ringde naprapaten upp och en tid bokades in ett par dagar senare.

När jag klev in hos naprapaten var det vinter. Det hade snöat ordentligt under förmiddagen och jag hade lagt stor möda och en hel del stress på att gräva fram bilen och ta mig till kliniken i tid. Vi hälsade på varandra och jag ombads ta av mig på överkroppen och lägga mig på en brits. Naprapaten satte igång med att gå igenom rygg och axlar, bitvis med ganska hårda tag. Efter en stund hittade han en punkt strax under min vänstra skuldra som framkallade ordentlig smärta. Jag skrek till och det var tydligen den reaktionen han hade letat efter, för under en bra stund bearbetade naprapaten just den punkten under konstant smärta. Jag frågade vad som var i görningen. Svaret var att området behövde tömmas på blod.

När jag lämnade kliniken hade jag inte längre samma slags smärta i skuldran. Nu var den istället mörbultad. Jag åkte tillbaka till jobbet och tänkte att det säkert går över med tiden, att viss smärta är att vänta vid en naprapatibehandling. Jag minns att pappa brukade säga lite skojsamt att ”bra medicin ska smaka skit”. Det kanske är så även med sådana här behandlingar?

En kort tid därefter var jag tillbaka igen. Jag genomgick samma behandling igen. Och efter behandlingen var jag mörbultad igen. Var detta verkligen rimligt?

Det tredje besöket ställdes in på grund av att det var sjukstuga hemma hos familjen Moberg. Planen var att en ny tid skulle bokas men jag tog aldrig tag i det. Jag upplevde det som att min skuldra hade försämrats – den hade i vilket fall inte blivit bättre – och eftersom behandlingen inte funkade bestämde mig framåt vårkanten för att själv hitta en lösning. Jag läste på om hur man bäst tränar upp styrka i axlar och skuldra och satte igång. Det gick inte mer än ett par dagar innan smärtan började bli värre än någonsin tidigare. Vad skulle jag nu ta mig till?

Min svärmor hade fått nys om mitt problem och kom då att tänka på en erfaren kiropraktor som visst skulle vara bra. En väninna till henne hade i vilket fall varit mycket nöjd med behandligen. Och vad hade jag att förlora? Inte pengar i alla fall, det behandlade vi i mitt tidigare inlägg. Någon dag senare var det bestämt och en tid var inbokad hos kiropraktorn.

När jag steg in hos kiropraktorn var det sommar. På väggarna inne i kliniken hängde flera certifikat och diplom som signalerade erfarenhet och ett långt yrkesliv hos kvinnan som mötte mig. Vi slog oss ner vid hennes skrivbord och jag berättade om min skuldra och vad jag hade gjort för att försöka laga den. Hon lyssnade och bad mig sedan att ta av mig kläderna och ställa mig framför en spegel. Hon studerade mig en kort stund och sa:

– Om du tittar på dina axlar, ser du att en av dem är högre upp än den andra? Du är lite sned.

Det hade jag inte tänkt på tidigare men visst var det så. Skillnaden var inte jättestor men markant. Undersökningen fortsatte och hon bad mig att göra tålyft på vardera fot och försöka hålla balansen. Jag reagerade på att det var svårare att hålla balansen på en av fötterna. Hennes nästa uttalande gjorde mig förvånad:

– Ditt problem är inte din skuldra. Du är för svag i baksida lår och rumpa och din ömma skuldra är en bieffekt av detta. Om du bygger upp din styrka nerifrån och upp och hittar din balans kommer din snedbelastning att försvinna och därmed ömheten i din skuldra.

Jag återkopplade då till naprapatens lösning att på ett ganska hårdhänt sätt tömma utvalda punkter på blod. Kiropraktorn menade att jag istället borde lägga något kallt över det ömmande området för att stoppa blodgenomströmningen, till exempel en riskudde som legat i frysen ett tag. Åsikterna kunde inte ha varit mer åtskilda.

Efter en kortare genomgång av min rygg blev jag ordinerad tålyft och rekommenderad att skaffa en balansplatta. Jag tackade för mig och körde tillbaka till jobbet, glad och nöjd över att för en gångs skull inte vara mörbultad.

Snart införskaffades en balansplatta och jag tränade flitigt under ett par kvällar innan det var dags för återbesök. På förpackningen till balansplattan kunde man se illustrationer av figurer som balanserade på lite olika sätt, bland annat på ett ben. Att stå på två ben kändes ganska enkelt och jag ägnade mig istället åt lite akrobatik på balansplattan utefter förpackningens förslag. Samtidigt upplevde jag att jag inte gjorde övningarna på rätt sätt.

Väl tillbaka hos kiropraktorn berättade jag stolt att jag hade övat flitigt hemma framför TVn och att jag kunde hålla balansen ganska okej på ett ben. Hon tittade på mig och sa:

– Du ska hitta din balans och inte veva runt som en akrobat. Stressa inte, stå still med båda benen på plattan och fokusera på att hitta balansen i kroppen. När du väl har tränat upp din balans kan du börja utmana den med enklare övningar. Men vänta med det.

Jag fattade först inte vad hon menade. Jag kunde ju stå med båda benen på plattan? Vi bokade in en tid längre fram i sommar och till dess skulle jag jobba vidare med balansplattan och tålyften hemma.

Samma kväll ställde jag mig på balansplattan igen. Ingen akrobatik den här gången, bara fokus på balans. Jag tog ett djupt andetag och lät kroppen hitta ett bekvämt läge och försökte hålla den positionen. Likt Karate Kid hade jag börjat otåligt i jakten på ett snabbt resultat. Jag hade stått på ett ben och vevat och inte alls förstått meningen med övningen. Efter en stunds försök att stå stilla i ”rätt” position märkte jag att det var allt annat än lätt. Jag förstod att jag måste sätta grunden först innan jag kan gå vidare.

Wax on wax off.

Ett par veckor har nu passerat sedan jag förstod vad jag behövde göra. Även om det är för tidigt att uttala sig om huruvida behandlingen kommer att lösa problemet med min skuldra fullt ut har jag märkt skillnad i min hållning och hur jag tänker på den. Och under en joggingrunda häromdagen kändes det som att jag kunde överlåta en del av jobbet till benen och rumpan. Vanligtvis vet jag med mig att axelpartiet får dra det tunga lasset.

Att träna på balansplatta varje kväll är en större investering i tid än att under smärta tömmas på blod, men har quick fixes någonsin fungerat särskilt bra? Återigen står långsiktighet mot kortsiktighet – Mr Miyagis metoder mot Cobra Kais – och vi vet väl alla vilken metod som visade sig vara vinnande i slutändan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *