Addict.

Ikväll är H välförtjänt ute med en kompis på stan och tar en öl eller två. Efter en rörig nattning sover äntligen barnen här hemma och jag har sjunkit ner med boken Shopstop i soffan. Gött. Har hunnit lite mer än halvvägs i boken och kom då att tänka på en insikt jag fick tidigare idag under en lunchpromenad med barnvagnen.

Boken handlar som jag tidigare nämnt om att författarinnan avstår från shopping under ett helt år. Inför att jag skulle ge mig på boken sa H att jag kanske skulle ha svårt att relatera till att det allt som oftast är kläder som författarinnan våndas över att inte kunna konsumera. De som känner mig vet att jag inte spenderar en minut per dag på att tänka på kläder.

Och visst var det så att jag till en början hade svårt att relatera till hennes begär av att shoppa loss, att knappt kunna slita sig från reor och erbjudanden. Sån är väl ändå inte jag? Men under min promenad där jag gick i mina egna tankar och funderade över om Webhallen hade något månadserbjudande i juli inom Lek & Gadgets – det är ju trots allt semestertider – förstod jag att jag också är fast i den onödiga konsumtionens grepp. Vi har massor av spel här hemma och barnen ger oss knappt någon tid att spela. Vad ska jag då med spelen till?

När jag kom hem från promenaden berättade jag för H om mina tankar och efter en stund sa hon något ganska träffande:

– Har du någon gång upplevt en slags tomhet direkt efter du packat upp och synat varan du köpt?

Jag fattade precis vad hon menade. Den där doften av nytt, den där känslan av att studera komponenterna i brädspelet man köpt och sortera dem i fina högar. Den första titten i spelmanualen. Allt är magiskt.

Därefter följer insikten av att alla komponenter har synats och att lådan är tom. Det är då just en tomhetskänsla kickar in. Den behöver inte alltid vara väldigt stark men i stort sett alltid närvarande. Det är lite som att det magiska skimret som tidigare fanns runt kartongen försvinner, att man ser varan för första gången i nyktert tillstånd.

Sin flyktighet till trots tror jag att denna magiska känsla är vad som undermedvetet driver mig till att leta efter potentiella inköp. Inköpet ger mig en chans att få återuppleva den en gång till. Bara en gång till.

Addict.

Även om jag vill påstå att mitt shoppingberoende inte på något sätt är extremt är jag likväl beroende, inget snack om saken. Med medvetenhet kommer möjlighet till förändring – betyder det att jag nu ska ta tag i och försöka dra ner på onödig konsumtion?

Just nu får det räcka med medvetenheten. Ett steg i taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *