Civil olydnad

Efter frukost förpassade jag mig till vår altan för en välförtjänt kopp kaffe i solen. Barnen skötte sig föredömligt, de lekte och underhöll sig själva och jag slöt ögonen för att vila i stunden. Problemet var bara att jag inte lyckades varva ner. Kroppen mer eller mindre skrek efter stillsamhet efter att ha trängts med alla barnen i sängen under natten, men hjärnan höll inte med. Den skulle nödvändigtvis jobba med gud vet vad.

En stund senare kom H ut och gjorde mig sällskap i solen. Jag berättade för henne om min upplevelse och där någonstans inleddes en diskussion om viktiga saker som jag tänkte skriva av mig om här.  Men först ska jag skriva några rader om i onsdags.

Det var planerat sedan länge att H och barnen skulle åka hem till svärföräldrarna. Dottern har sommarlov från förskolan och det gjordes en grej av man skulle övernatta hos dem. Detta innebar att jag skulle få en hel kväll till att hitta på precis vad jag ville – något som inte händer särskilt ofta som trebarnspappa. Jag vet att jag berättade om detta på jobbet, att jag orerade om att jag nu minsann skulle unna mig att spela tv-spel, kolla fotboll och vältra mig i saker som jag älskar att göra. På det replikerade en kollega nåt i stil med: ”du kanske bara ska vila?”.

Vila? Hur gör man det? På väg hem med buss ringde jag till pizzerian för att plocka upp en kebabtallrik. Jag ville ju inte förlora någon tid. Kebaben hade ganska snart förflyttats till min mage och där satt jag framför TVn och tittade på VM-fotboll. Här någonstans borde ett totalt lugn infunnit sig, men nej, jag lyckades inte varva ner. Jag kollade Internet stup i kvarten och väntade i stort sett ut fotbollen så att jag kunde gå och lägga mig.

Vi är nu tillbaka på vår altan. Jag hade precis berättat om min onsdag för H eftersom känslan jag nyss hade känt var väldigt likartad. Jag minns inte om det var jag eller H som sa att det vanligtvis tar ett tag att varva ner innan man kommer in i semesterlunken, att det är normalt och inget att hänga upp sig på. Nu vet jag med mig att jag är en prestationsinriktad människa som lägger mycket energi på (och en del oro över) att göra ”rätt”. Detta gäller i synnerhet på jobbet. Det kan ses som en styrka eftersom jag är noggrann och ser till att tänka igenom saker för att de ska bli så bra som möjligt. Det innebär också att jag möjligen har svårare än andra att släppa jobbet när jag väl slutar för dagen eller går hem på semester.

Samtidigt kan jag känna att det är konstigt att någonting som ger upphov till negativ stress har normaliserats. Jag vet med mig att jag har ändrat inställning till mycket under min tid som förälder – att jag har förstått att familj och vänner är viktigare än allt annat – men vad är syftet med att som heltidsanställd harva 40 timmar i veckan med något som har med allt annat att göra än just familj och vänner? Jag kan bli så glad när jag läser artiklar som den här eller springer på politiska rörelser som Enhet. Dessa kanske är väl extrema tankar och idéer men ändå tillräckligt intressanta för att låta sig inspireras av.

Min relativt nya nyfikenhet på politik har gjort att jag emellanåt inleder politiska samtal. Jag vet att jag i ett par av dessa har frågat om och på vilket sätt min samtalspartner anser kapitalism vara ett bra system, och de flesta har sagt saker som ”det finns inget system som har fungerat bättre i alla fall”. Det må så vara – jag har mycket att lära om politik – men för mig känns det som att man här använder ordet ”fungera” väldigt kortsiktigt. Jag tror helt enkelt inte att det går att förena hetsen på ständig tillväxt med ett sunt förhållningssätt till vår planet – se bara på kapplöpningen för att roffa åt sig av oljefyndigheterna i norra ishavet. Fler exempel behövs väl knappast? Bara tanken över denna girighet får mig att må illa.

I jakten på tillväxt och vinst dyker stormarknader upp som svampar i skogen och lockar med slit- och slängprodukter för att vi ska konsumera mer grejer som vi inte visste att vi behövde, och för att vi ska ha råd att konsumera mer måste vi också jobba mer. Vi jobbar mer och får mindre ork och energi åt det som är viktigt, det vill säga familj och vänner. Det kan väl inte vara ett sunt sätt att leva, hur mycket man än försöker argumentera att kapitalism är en fungerande modell? Vi har en begränsad tid på jorden och våra barn växer upp väldigt fort. Ska då hela vårt syfte vara att bli en kugge i ett tillväxtmaskineri?

Det blev eftermiddag och våra gäster började dyka upp. H fyller år idag och vi skulle äta en bit tårta med familjen. En stund tidigare hade mitt lugn infunnit sig. Inte så mycket för att jag hade kommit in i semesterlunken utan för att jag hade landat i en insikt.

Jag insåg att jag medvetet ska försöka träna bort mitt inlärda beteende. Jag ska göra mitt bästa när jag väl arbetar men familj och vänner kommer alltid att komma först. Pensionen är långt bort och måhända att pensionssystemet premierar de som arbetat mycket, men vem fan vet hur många reformer detta system kommer att genomgå de närmsta 35 åren? 35 år är en oändlig tid i privatiseringstider.

Det jag å andra sidan vet är att mina barn är små bara en gång i livet och att jag inte kommer att jobba heltid på ett bra tag framöver. Mindre arbete ger mindre pengar i plånboken vilket i sin tur leder till mindre konsumtion av saker vi inte behöver. Civil olydnad när den är som bäst!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *