Det perfekta tillfället

Tidigare idag när jag kollade av Facebook dök det upp lite trevlig läsning från partiet Enhet i min news feed. Under sommaren har jag mer och mer förlikat mig med tanken på att skänka dem min röst, även om jag inte helt har bestämt mig ännu. Inlägget från partiet hade fått en uppsättning kommentarer och jag lät ögonen svepa över dem för att bättre förstå hur andra resonerar kring partiet.

En av personerna hade lämnat en kommentar som fick mig att fundera. Hen – jag minns inte om det var en man eller kvinna – berättade att hen skulle vilja lägga sin röst på partiet nu i höst om det inte vore för hotet om fortsatt borgerligt styre. Alltså resonerar personen att det i det här valet är viktigare att rösta med hjärnan än med hjärtat.

Men är det inte meningen att man ska rösta på det man vill rösta på?

Jag har hört många andra människor resonera så, att man kastar bort sin röst om man röstar på ett parti som inte har en rimlig chans att nå upp till den magiska fyraprocentspärren. Vidare kan jag tänka mig att det är fler människor till vänster på skalan som överväger att rösta på ett parti som Enhet, så visst kan jag se att det finns fog för oron som vår kommentatör känner. Enligt det resonemanget innebär en röst på Enhet en röst mindre på det vänstra blocket.

Visst. Fine. Jag fattar att man kan se det så. Men då kan man fråga sig hur alla dessa partier som ligger över eller nosar på fyraprocentspärren har blivit så stora om ingen röstade på dem när de var små? Alla partier har väl börjat med ett gäng eldsjälar? MP och vedervärdiga SD har varit små. FI var ett embryo för inte så värst länge sedan. Men någonstans måste människor ha bortsett från tanken att dessa partier är för små för att räknas och bestämt sig för att rösta på dem.

Kanske läget är synnerligen pressat mellan blocken just i år. Ska man då invänta det perfekta tillfället att följa sitt hjärta?

Tänk om det perfekta tillfället aldrig kommer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *