En efterlysning

”Kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar.”

står det att läsa i Helsingborgs Dagblad. Nu undrar ni kanske varför jag tar upp det här? Jo, den som har läst på min blogg tidigare vet säkert att jag har ifrågasatt arbetslinjen. Med risk för att jag upprepar mig själv tänker jag ändå ge mig på en formulering av dilemmat.

En av de viktigaste (den viktigaste?) inkomstkällan till staten är inkomstskatt. Ju fler som arbetar i samhället desto mer inkomster får staten via just denna skatt. Att folk kan jobba och tjäna pengar gör att de har råd att konsumera vilket leder till att mer saker (skit?) behöver produceras. För att producera dessa saker har det traditionellt sett behövts ganska mycket mankraft, med andra ord arbete som genererar inkomstskatt. Upplägget känns logiskt – så länge som det behövs mankraft för att producera sakerna. Det är det som nu håller på att ändras.

Men 25 tjänster på en kakfabrik är väl inget att bry sig om? Nej, kanske inte just de 25 tjänsterna, men de upprepade rapporterna vi får som pekar på en möjlig dystopi – eller utopi beroende på hur man väljer att se det – där människor i allt mindre grad behövs för att producera saker är något vi faktiskt borde bry oss väldigt mycket om. I synnerhet politiker av idag. För på lite längre sikt än mitt framför näsan är det hög tid att lyfta blicken från jobb, jobb och mera jobb. Sänkt eller höjd skatt. Yada yada. Spelar det någon roll i en sannolik framtid där det inte finns så värst många jobb att beskatta?

Jag förstår att politiker först och främst behöver vara pragmatiska och jobba utifrån rådande verklighet. I get that. Lite bråk om sysselsättning får ni hålla på med, ett tag till i alla fall. Men jag vill också efterlysa en diskussion bland de stora partierna där man börjar prata om vilka alternativa sätt det finns att finansiera välfärden med istället för jobb, jobb och jobb. Jag efterlyser att man:

  1. uttalar att framtidens begränsade arbetsmöjligheter är en utmaning och
  2. påbörjar en diskussion om alternativa finansieringsformer av välfärden.

Så politiker: hitta en form för diskussionen, bjud gärna in allmänheten att bidra via t ex sociala medier, formulera utmaningen som work in progress där ingen sitter på det rätta svaret. Högt i tak, våga visionera och ge folk framtidstro, en känsla av delaktighet. Lyssna på och lär av mindre partier och initiativ som – ofta helt ideellt – har sett problemet och redan arbetat med detta en tid.

Cynikern i mig viskar i mitt öra att framtidstro inte är något politiker vill ge folket, att man vill att folk ska tro att undergången är nära och hålla fast i det man har. Det vore såklart ett stort risktagande för de etablerade partierna att börja prata om denna utmaning – att lämna mantrat ”jobb, jobb och jobb” – men jag tror också att man har mycket att vinna av att ge människor lite hopp. En tro på en framtid där våra barn slipper konkurrera på en arbetsmarknad där det knappt finns några jobb att få.

För visst vill vi att nyheten ”kakfabrik ersätter 25 tjänster med robotar” ska kännas som någonting positivt, som något som för oss närmre utopin där automatiseringar gör att vi människor får mer tid över till det som är viktigast av allt. Att umgås med varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *