En skattebetalares klagan

Jag bor med min lilla familj utmed en ganska hårt trafikerad väg i en sovort utanför Växjö. På stäckan utanför vårt hus är det 30 som gäller vilket tyvärr sällan respekteras. När vi ska gå över gatan till andra sidan där trottoaren finns måste vi korsa vägbanan på vinst eller förlust eftersom det saknas övergångsställe. Dessutom är sikten skymd från ena hållet vilket gör det svårt att hinna se bilar som inte håller hastigheten. Om man slår ihop alla dessa saker blir resultatet ganska jobbigt.

Särskilt som våra barn om några år ska försöka ta sig till skolan själva.

Som glada skattebetalare tog vi fasta på vår rätt att påverka. Jag ringde upp kommunen och frågade hur vi skulle gå tillväga för att ansöka om någon form av fartbegränsande åtgärd. Jag fick till svar att jag skulle författa en formell ansökan och argumentera varför man behöver göra en åtgärd just hos oss. Och det var inte svårt att hitta argument. I anslutning till vårt hus finns kyrka, skola, hembygdsgård, begravningsbyrå, busshållplats med mera.

Sagt och gjort, under maj förra året skrev vi ihop ett stycke text där vi argumenterade väl för vår sak. Denna skrivelse skickades via mail till tekniska förvaltningen i Växjö och efter ett par dagar fick vi en bekräftelse på att ärendet hade mottagits och att det hade fått en handläggare. Redan efter några veckor utfördes en kabelmätning utanför vårt hus och enligt vår handläggare skulle man påbörja utredning under oktober. Det kändes som att vi hade blivit lyssnade på och att bollen var i rullning. Men sedan blev det fullkomlig radiotystnad.

I förrgår var jag ute på promenad med svärmor och våra barn. Innan vi skulle korsa vägen drog jag den sedvanliga ramsan med dottern: ”ingen bil där, ingen bil där, ingen bil där nu heller – nu kan vi gå”. När vi precis skulle till att klampa ut kom en skåpbil susande i full karriär från det hållet där sikten är skymd. Jag fick ta tag i dotterns overall och hålla tillbaka henne för att hon inte skulle knata ut i vägen. Enligt min bedömning hade bilen knappast haft chans att stanna. Kanske hade den kunnat väja men inte stanna. Hade min dotter varit överkörd nu om jag inte varit på plats? Nu var detta inte någon unik händelse – det susar förbi stressade bilister och fartglada busschaufförer titt som tätt – men nu blev faran väldigt verklig.

Det var dags att ta kontakt med kommunen och ta reda på hur det går med vårt ärende.

Jag ringde upp kommunen och fick höra att vår handläggare är populär och svår att nå men att jag skulle bli uppringd. När jag dagen efter inte hade fått något samtal ringde jag återigen upp kommunen och hamnade då hos en person som kunde svara på mina frågor. Denna person hade inte tillgång till mitt ärende och frågade därför vilken väg och vart på vägen vi ville få till en fartbegränsande åtgärd. Efter ett par minuter sa personen något i stil med:

– Jag tror inte du kommer gilla mitt svar men den vägen du har gjort din ansökan för förvaltas inte av kommunen.

Va? Vi tar det en gång till: ”..den vägen du har gjort din ansökan för förvaltas inte av kommunen”. Okej. Jag gjorde min ansökan i maj förra året. Det är nu april. Jag har fått en handläggare, det har gjorts en kabelmätning och vi har utlovats utredning. Drygt tio månader senare får jag reda på att jag har ansökt till fel instans. Hur kan man då ens ACCEPTERA ansökan?

Jag lärde mig i vilket fall att vägen utanför vårt hus förvaltas av vägverket och att jag istället skulle vända mig dit. Jaha.

I affekt ringde jag upp vägverket och hamnade hos en trevlig människa som fick mig att varva ner lite grand. Jag fick då reda på att det inte är vägverket som hanterar fartbegränsande åtgärder utan att jag borde vända mig till länsstyrelsen. Jaha. Efter att ha pratat med en människa på länsstyrelsen blev jag slutligen ombedd att skicka in en ansökan där jag argumenterar för min sak. Deja vu? Vi modifierade vår ursprungliga ansökan till kommunen och skickade den till länstyrelsen.

Idag fick jag ett vänligt mail från länstyrelsen där man förklarar att de inte är rätt instans för att ordna eventuella hastighetsbegränsande åtgärder. Jaha. Personen i fråga var vänlig nog att skicka över vår ansökan till trafikverket som (i alla fall för stunden) är rätt mottagare av ansökan.

Nu är det torsdag och jag sitter i soffan med datorn i knät medan vår ansökan ligger och skvalpar i någons inkorg på trafikverket. Jag kan såhär i efterhand förstå att man har mycket att göra på kommunen. Jag kan också förstå att folk kan vara sjukskrivna och att saker och ting därför drar ut på tiden. Men jag kan inte förstå hur man kan ta emot ett ärende som inte går att behandla. Det är inte okej.

En reaktion på ”En skattebetalares klagan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *