Gott nytt år alla tvivlare därute!

Det var en helt vanlig dag i en småbarnsförälders liv. Jag stod i köket och arbetade fram något ätbart till familjen. Radion skvalade på och jag fick koncentrera mig ordentligt för att höra något av det som sas bland kastrullslammer och sus från ugnsfläkten. Det var visst någon form av nyårskrönika som snurrade på P1 och gäst var bland annat vår nya kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke. Maten började bli färdig, jag stängde nöjt av jetmotorn till köksfläkt och kunde nu äntligen få ett sammanhang av det jag hörde på radion.

Ministern fick som bekant en relativt stormig inledning på sin nya karriär. I och med detta undrade programledaren om det fanns någonting som ministern ångrade, om det fanns något som hon borde ha sagt eller gjort annorlunda under sin första tid i sitt nya ämbete? Utan större betänketid svarade hon ”nej” och hävdade att hon inte är en person som ångrar sig. När jag hörde det reflekterade jag över hur skönt det måste vara att inte behöva känna ånger, att kunna ta beslut och sedan gå vidare utan att snegla bakåt och undra hur det hade varit med ett annorlunda val. Jag å andra sidan är nämligen en person som velar och väger mina beslut om och om igen – även i efterhand – och har alltid sett det som en av mina svagare sidor.

För någon dag sedan stod min fru i köket och lagade mat (småbarnsföräldrar gör nästan inget annat) och lyssnade uppmärksamt på radion. Det var visst Vinter i P1 på tablån. När det började närma sig middag berättade hon en intressant sak som vinterprataren till programledare hade tagit upp. Den kvinnliga programledaren menade att drag som att inte nöja sig och att våndas över sina beslut är högst mänskliga och har också varit centrala för vår arts överlevnad. Att inte nöja sig och därigenom sträva efter något bättre har enligt henne varit grundläggande för mänsklighetens utveckling. Stressen och våndan jag så många gånger har upplevt kan då ses som något positivt och helt naturligt ur ett evolutionärt perspektiv.

När jag tänker på Kunkes svar med min nya insikt i ryggsäcken undrar jag om mitt sätt att vara kanske är mer naturligt? Kan man tänka sig att människor som aldrig tvivlar har arbetat bort eller håller tillbaka en grundläggande mänsklig instinkt? Oavsett hur man väljer att se på det känner jag att vinterpratarens resonemang på ett sätt har haft en skuldavlastande effekt på mig. Om tvivel och oro är en del av att vara mänsklig betyder ju det bara att jag i högsta grad är mänsklig – och det måste ju vara någonting bra!

Gott nytt år!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *