I am robot.

Sedan i lördags har jag och min lilla familj bott i en liten röd stuga på en camping i Karlskrona. Vi äter glass hela tiden, handlar för mycket och badar så ofta vi kan. Trots att det mesta är annorlunda här än hemma håller vi hårt fast i det enskilt viktigaste som får vår familjesituation att fungera: rutiner. Det må låta tråkigt men utan dem skulle semestern snart balla ur till ett kaos bestående av övertrötta barn. Sovrutinerna innebär i korta drag en reva med vagnen på förmiddagen, ytterligare en vid lunch och en (eller ett par) till framåt kvällen.

Igår förmiddags efter frukost var det så dags igen att natta lillgrabben i vagnen. Trots vissa protester godtog han att sitta i vagnen. Han och jag drog iväg förbi husvagnar och tält med morgontrötta campinggäster uppför en backe på campingen. Det var sjukt varmt redan på morgonen – ända sedan i lördags hade solen gassat obarmhärtigt morgon som kväll – och för att inte smälta bort tog jag av mig min t-shirt. Jag vadade förbi campinggäster utmed den asfalterade vägen och kände mig med ens lite mindre bekväm. Inte för att jag upplever att jag är mindre bekväm med att gå utan tröja än gemene man – jag är ganska okej med hur jag ser ut trots att det syns att jag älskar öl och godsaker – men om det inte hade varit skitvarmt hade jag tagit på mig tröjan igen.

Jag funderade över varför jag ens bryr mig. Här går jag och puttar på en barnvagn uppför en backe i gassande solsken för att få min son att sova. Vad spelar det för roll hur jag ser ut?

I den stunden gick min hjärna bananas och plötsligt såg jag den gamla animeserien Balatack framför mig. I den serien – som i många andra mecha-serier – är det människor som styr jättelika robotar som fordon. Om man drar en parallell till oss människor så skulle medvetandet kunna vara föraren och mecha-maskinen kroppen. Kroppen syftar då endast till att utföra medvetandets direktiv, i mitt fall att knuffa en barnvagn uppför en backe. För att klara det behövde min kropp inte så värst mycket. Lite vatten för att inte få vätskebrist. Kanske lite grundläggande styrka för att orka gå backe upp och backe ner. Men min kropp behövde inte vara snygg för att tjäna sitt syfte i det läget.

Jag kanske är lite störd men när jag tänkte den där tanken kändes det med ens lite bättre. Det var som att jag såg en liten mini-me sittandes i huvudet, dragandes i spakar och skruvandes på rattar för att instruera maskineriet av kött och blod. I det perspektivet blir det här med utseende sekundärt för de allra flesta skeenden i livet. Vem bryr sig om lite skavanker här och var så länge kroppen tjänar sitt syfte?

Måhända att tanken var lite weird men för mig var den användbar där och då. Den var faktiskt så användbar att jag ska hålla fast vid den ett tag till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *