Martin skrev aldrig dagbok

Det är nu ungefär ett halvår sedan jag plockade upp bloggen efter att den har legat i träda. Tidigare har jag använt den mest till att dokumentera resor och händelser under mitt doktorandskap – något som var ganska tråkigt och jag kände att jag inte fick ut särskilt mycket av att blogga på det viset. Det var mer något som jag trodde jag borde ha som doktorand, att ha ett utrymme i sajberspejs för min forskning.

Vid årsskiftet bestämde jag mig alltså för att testa på bloggandet igen. Syftet den här gången var att utmana mig själv inom ett område där jag inte är så nöjd med mitt sätt att agera. En egenhet jag haft så länge jag kan minnas är att jag har svårt att släppa ifrån mig saker jag skriver. Ett enkelt mail kan om det vill sig illa ta ganska lång tid att författa. Jag byter ord, formulerar om meningar och suddar ut hela stycken. Samtidigt vet jag någonstans att jag skriver helt okej och att jag inte borde lägga energi på att korrigera mig själv. Förmodligen handlar det om att jag vill skriva så rätt som möjligt och att jag riskerar att bli bedömd av mottagaren, vilket också är en ganska meningslös tanke. Vem bryr sig liksom?

Jag bestämde mig därför för att inte lägga någon tid att tala om på att korrigera och att skriva om utan att istället låta texten få bli som den blir. Visst korrekturläser jag och velar emellanåt men med mantrat ”släpp det här nu, det är bra som det är”.

Ganska tidigt märkte jag att inläggen gick allt snabbare att skriva och att nervositeten över att publicera dem minskade i styrka. Från att vara riktigt nervös vid första publiceringen är jag nu i ett läge där det känns rätt gött. En del av den positiva känslan är såklart uppmärksamheten och att se statistik på antalet besökare på bloggen.

Men den största behållningen med mitt bloggande är att jag genom att sätta pränt på mina reflektioner formulerar vad jag själv egentligen tycker om ditten och datten. När jag sätter dit den sista punkten på ett inlägg är det som att jag kan gå vidare därifrån nästa gång, att jag har formulerat och kommit fram till en sorts slutsats. Jag har aldrig skrivit dagbok men jag kan tänka mig att känslan är någorlunda lik. Inte för att jag är eller kan vara så personlig här på bloggen som jag hade kunnat vara i en dagbok, men det räcker gott för mig.

Dessutom kanske någon därute kan komma vidare i sina egna grubblerier genom att läsa om mina. I alla fall för mig är det genom att prata med och att försöka förstå andra människor som jag upptäcker nya sidor av mig själv.

Vad väntar du på? Sätt igång och lär känna dig själv genom att blogga du med! 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *