Mitt skägg

I somras bestämde jag mig för att testa på det där med skägg. De som känner mig vet att jag är ganska spontan av mig så det låg inte så mycket tanke bakom initiativet. Det var mest en kul grej och när jag sa att jag skulle behålla det var det mest för att kivas med H (det visade sig sedan att hon inte motsatte sig idén).

Nu var det så att jag var föräldraledig under utväxtfasen och om jag hade jobbat hade jag nog bangat. Under en period såg det ganska eländigt ut och under någon vecka kliade det konstant i hela ansiktet. Vid ett flertal tillfällen funderade jag på att bara gå in på toa och raka bort skiten, särskilt som jag egentligen inte trodde att skägg var något för mig.

Hur det än var kom jag ut i andra änden och kliandet upphörde. Jag läste på lite på nätet om hur man skulle göra för att trimma och sköta om skägget och gradvis började jag uppskatta ansiktsbehåringen mer och mer. Nu, ett halvår senare, är jag toknöjd med mitt skägg. Det är mysigt att riva lite i det när man funderar över saker och man kan hitta lite mumsiga matrester i det när man minst anar det (obs: skämt). Dessutom bidrar skägget automatiskt med en slags tillhörighet, en skäggtillhörighet of sorts.

På tal om skägg måste jag lobba lite för den festligaste julklappen jag fick i år. Min svärmor överraskade mig stort genom ett avsteg från önskelistan och gav mig Skäggboken. Den innehåller både långa och korta texter om skägg och annan ansiktsbehåring, där kända och vanliga personer berättar sina historier och tips. Som nybilven skägginnehavare blev jag glad och jag tror att vem som helst med ett skäggintresse skulle bli det också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *